Kärlek är inte alltid svaret
Sitter här och lyssnar på en låt som får slutet av 9an att bara flyga tillbaka till mig i mina tankar. Låten heter Last Summer av Lost Prophets och det va något fullkomligt magiskt med den våren som jag inte kan sätta fingret på.
Jag kan inte komma på en speciell tjej som gjorde mitt liv magiskt i det där tillfället eller någonting annat, det ända jag kommer ihåg är att jag mådde så jävla bra under den där resan som vi gjorde med klassen när jag "hittade" den här låten.
Just nu känner jag en tomhet inom mig och jag vet precis vad det beror på, det var för att jag gillade en person mer än vad jag trodde va möjligt men fick inte det besvarat så dom känslorna flög iväg. Fast det är inte min tomhet på grund av kärlek som jag ska sitta och prata om eller aa skriva om idag. Folk brukar ofta känna sig ensamma här i världen och det är absolut inget fel med det för jag kan lova att alla gör det ibland.
Problemet med ensamhet är att man bara tror att det finns en lösning på det, man tror att man saknar NÅGON när man egentligen faktiskt bara saknar NÅGOT. Det kanske låter väldigt simpelt men det är för att det är precis så simpelt. Ensamhet är bara en brist på uppskattning, ensamhet är egentligen bara en saknad av en utfyllnad. Anledningen till att man tror att det är någon som saknas är för att det är mycket lättare att se uppskattning i någon än i något.
Det svåra med uppskattning i alla fall från min synvinkel är att man inte uppskattar saker förän det är försent. Det är ofta så att jag tycker att jag hade allt i mina händer när jag ser tillbaka på mitt förflutna. Jag kanske återkommer till det väldigt ofta men för varje dag som går så inser jag att man måste ta vara på livet för vad man har. Man måste lära sig att uppskatta en vacker dag som denna för det finns inget underbarare än en vår i blom. Det finns inget underbarare än att vara riktigt nykär även fast man inte vet hur den andra personen kanske känner likadant.
Sluta ta magiska ögonblick förgivet och ta vara på dom istället, samma sak med vardagen hitta magin för den finns där även fast ni kanske inte sett den. Ta vara på den för då kommer du se att kärleken är inte svaret på ensamheten det är bara ett av dom magiska undren.
Chasing a dream
Jag brukar ju som vanligt tänka väldigt ofta på hur livet ser ut i allmänhet, liksom på något sett lista ut den där koden till det perfekta livet men jag tror inte jag kommer lyckas med det.
Jag var i alla fall ute på landet i helgen och bara gick på en väg med lite skön musik och började falla in i mina tankar.
Det är ofta så att livet är en väg och att man jagar någonting, en dröm eller ett mål i livet, det enda problemet är att dom flesta personerna aldrig ens får en glimt av mållinjen.
Det som händer är då att dom stannar upp någonstans längsvägen och antingen nöjer sig med det som har hänt eller så blir dom förkrossade.
Jag tror att skillnaden på en lycklig människa och en olycklig är att den lyckliga människan jagar ett mål medans den andra jagar en dröm. Då kan man ju fråga sig vad skillnaden är.
Skillnaden på en dröm och ett mål är att ett mål är någonting som du vet inom dig att du kan klara, du vet att om du bara vill så kommer du komma dit. En dröm däremot är någonting du mer vill klara men inte är helt kapabel till, utan du behöver hjälp utifrån. Det finns ju också verkliga drömmar och overkliga drömmar för vissa saker kan ingen hjälpa dig med medans dom kan göra det med andra.
Det finns också andra saker som jag tror gör en drömmare olyckligare än en person som inte söker drömmar. Drömmande är en fråga om kontroll över att kunna styra hoppet. Det finns pessimister som mig, jag ger alltid upp mina drömmar för att jag tycker på något sätt att det är lättare att ha gett upp en dröm än att den har gått sönder. Sen finns det alltid dom som är för optimistiska och tror så mycket på sina drömmar att dom mer lever i en drömvärld. Jag kan inte säga vilken som är bäst för att jag tror att även fast de verkar va någon som gör en lycklig så tror jag att båda parterna är lika olyckliga.
Så frågan är om jag ska våga jaga min dröm hela vägen eller om jag ska va på den säkra sidan och bara klara av mina mål?
Fel folk får utrymme i media!
Jag vet inte om ni har sätt det kanske men aftonbladet skriver typ "USA rasar över skönhetsmissens uttalande" eller någon i den stilen. Eftersom det knappt riktiga nyheter på aftonbladet så är det sånna här kallade "nyheter" man får läsa istället. När jag gick in på artikeln så va det en länk till ett videoklipp där man kunde se vad som hände egentligen. Perez Hilton frågade vad den här tjejen tyckte om homoäktenskap och hon svarade att hon ansåg att det inte borde vara tillåtet för att hon är uppfostrad och lärd att ett äktenskap ska vara mellan en man och en kvinna. Själv tyckte jag att det va ett riktigt bra svar eftersom hon svarade ärligt och sa varför hon tyckte det.
Perez Hilton däremot (för att använda aftonbladets fruktansvärt idiotiska ordval men väl omtyckt av deras journalister) RASADE mot detta svar och tyckte att hon va helt dum i huvet. Visst kan jag tycka att det är lite idiotiskt att "rasa" för att någon är uppfostrad med att ett förhållande ska va mellan en man och en kvinna men det är inte det som stör mig. Det som stör mig är VEM FAN ÄR PEREZ HILTON?!
Jag kan inte fatta att en liten gossip boy som ett så jävla värdelöst liv så han måste skriva om vad gör på sin fritid helt plötsligt kan slå igenom och få utrymme i media?
Helt ärligt hur mycket säger inte det om världen? Hur sjukt lågt vi har sjunkit!
Jag har alltid ansett att dom journalister som har fått utrymme i media har det för att dom är upplysande människor. Människor som tar upp saker ingen tänker på, som har bra åsikter och som framför allt ger folket något lärorikt. Är det så illa att människor har så himla bra liv idag så att vi inte behöver bry oss om våra egna liv, så att vi dränker oss i andras olycklighet?
Eller är det så att vi är för svaga för att se vad verkligheten egentligen innebär så att vi försöker skaffa oss en underbar liten värld som egentligen inte existerar?
Något fel är det uppenbarligen på dagens folk och media ser ett högre nyhetsvärde i skvaller en riktiga nyheter!
Sex säger allt!
Länge sen jag va inne i dom här tankebanorna nu men allting kommer och går antar jag.
Jag satt då och tänkte på kärlek på första gången på väldigt länge. Det finns mycket som jag har listat ut och det finns mycket som jag inte har en aning om. När jag satt och pratade med en polare om hans förhållande med sin brud så va som så många gånger förr problemet sex. Det va då jag kom fram till att ett bra sexliv ger ett bra förhållande.
Tänk på det lite, för enligt mig så säger sexet allting om ens förhållande.
Människor har alltid haft personkemi, vissa har haft bra och andra sämre. Då är de inte så att vissa människor har dålig personkemi med alla utan att man har bra med vissa och dålig med andra. Med tiden så har folk märkt detta och därför utvecklat personer som dom egentligen är en slags fasad som gör att dom får bra personkemi med flera människor än förr.
Detta leder senare till att man ingår i förhållanden och skaffar flickvän/pojkvän.
I väldigt många fall så har man ett förhållande som är jätte gulligt och allt sånt i början och sen kraschar det totalt när man märker hur olika man egentligen är. Det är då det här med sexet kommer in i bilden.
Sex är ett naturligt samspel mellan två personer som saknar omständigheter och man är sig själv. Funkar de samspelet naturligt med en annan person och man känner att allting är bra så blir sexet också bra. För att i alla fall vad jag tycker så är inte sexet med en flickvän bättre för att man är bättre i sängen utan det är för båda verkligen vill samma sak och ingenting känns forcerat eller påtvingat.
Det är därför ett bra sexliv visar om det är ett bra förhållande eller inte för de visar om den ursprungliga personkemin funkar eller inte.
Det är just därför sex säger ALLT!
Är det för tidigt för att hitta sig själv?
Våren är på stark frammarsch och festande, supande och sommarlov närmar sig med stora steg.
Det här kan nog helt klart vara ett av dom bästa tiderna på året. Det spelar ingen roll om man har problem som hänger i luften för när solen skiner och värmen smyger sig på är man på topp ändå.
Efter ett tag så börjar vi ta det här vädret mer eller mindre för givet kanske till och med tycker att det är dåligt väder för att vi vill ha det varmare. Det är då det underbara vårruset sänker sig till att vara ett normaltillstånd i våra kroppar och våra vanliga problem klamrar sig fast igen.
Då går festandet över från att vara att fira lyckan och vårens ingång till att vara det vanliga "fly från vardagen" festandet.
Ni kanske tycker att jag hakar upp mig mycket på just festande och det beror på att jag hakar upp mig på main streem (stavning?) saker. För jag tror att man gör saker som alla andra gör för att man är osäker och inte vet vad man vill med sitt liv, så därför följer man strömmen för att passa in.
Jag har vart likadan själv, det kanske inte verkar som det men jag har gjort saker som jag kanske inte borde ha gjort bara för att "va någon". På senare tid framför allt senaste året så har jag börjat finna mig själv som människa. Jag har mått väldigt bra över det, bättre än vad jag gjort på länge.
Det här har gjort att jag har börjat leva mitt liv på ett annorlunda sett och börjat umgås med andra människor, d.v.s. människor som har hittat sig själv.
Jag kan säga att det är inte många människor som har hittat sig själva i den här åldern men det finns en gemensam nämnare med samtliga av dessa personer. Dom går sin egen väg.
Det jag alltid får höra när jag inte känner för att gå ut och festa på en helg så säger folk, kom igen du är 19 år lev livet bara. Det jag undrar är vad dom menar med att leva livet, är det saker du vill göra eller är det saker som folk säger att man bör göra för att leva livet?
Jag älskar att festa när jag är på humör för att göra det men jag vill göra annat också men när jag gör annat så är det något fel på mig.
Jag undrar egentligen vem det är fel på en person som är så vilsen att han måste leva sitt liv som alla andra.
Det verkar helt enkelt som jag har funnit mig själv för tidigt.
Leta eller skapa problem kommer inte hjälpa dig
Jag är en person som nog omedvetet skapar eller letar efter problem i mitt liv, typ någonting som jag kan må lite dåligt över. Det finns alltid någonting som jag hänger upp mig på även fast det är värsta skitsaken.
Det är förmodligen fler personer som är likadana som mig och tro mig ni tjänar ingenting på det. Tillexempel kan folk göra värsta grejen av att dom har prov eller så och det jag inte fattar (detta inkluderar även mig själv) är varför man gör det.
Man måste börja inse att vissa saker blir inte bättre eller lättare bara för att man får ångest över dom.
Jag vet själv varför jag funkar så som person, det har att göra med att jag har haft mycket problem i livet och det har fått mig att vara van vid det. Det är nästan så att det känns tomt utan problem, nästan som någonting är fel och det gör att jag söker problem för att återställa balansen.
Jag inser nu att det bara gör det värre för mig och att jag mår sämre så från och med nu ska jag försöka se allt med mindre problem för jag tror att det kommer bli bättre.
Försök du med!
Självsäkerhet leder till popularitet
Jag har länge gått och undrat varför vissa människor har så mycket personer runt sig både tjejer och killar.
Tillexempel han som blir den alla vill vara vart han än kommer spelar liksom ingen roll om han kommer från landet in till stan eller någon annan story. Han blir bara värsta killen oavsett vad liksom.
Samma sak finns hos tjejer också hon kommer från ingenstans och på bara en kort tid har hon fullkomligt tagit över skolan eller arbetsplatsen. Jag tror dock att detta fenomen är vanligare i en skola en på en arbetsplats.
Sen finns det ett annat exempel och det är dom personerna som egentligen inte ser särskilt bra ut men ändå får vem dom vill och på något sätt ändå ser bra ut fast dom inte gör det.
Det händer ofta att man ser den där bruden som har fixat till sig ordentligt så att hon ser snygg ut fast egentligen inte är det.
Jag antar att det är samma sak för killar också att han har fixat sig så att han "ser" snygg ut i tjejernas ögon fast inte är det.
Men det är inte det yttre som gör att dom här personerna ser bra ut, det är det inre som har en utstrålning som ser bra ut.
Enligt mig finns det tre anledningar till varför självsäkerhet och förtroende leder till popularitet.
Den första är som jag har nämnt förut att folk gillar att följa en ledare eftersom vi är ett flockdjur så ligger det i våran natur att följa en stark ledare.
Den andra anledningen är framför allt mest framstående i det exemplet med personer som ser snygga ut fast inte är det. Dom är så säkra på i sitt inre att dom är snygga eller i alla fall så utstrålar dom det. Så det får oss att faktiskt tycka att dom är snygga när dom inte är de, för deras utstrålning manipulerar oss.
Den sista anledningen tror jag är den mest slående.
Jag tror att det är så att självsäkra människor får osäkra människor att känna sig säkra. Dom är en ledargestalt där osäkra och kanske svaga människor kan finna trygghet och säkerhet. För dom vet att om dom kommer in under personens vingar så löser sig allt.
Dom med starkast fasad har mest att dölja
Utsidan visar oftast din insidas motsats, man brukar tillexempel säga att tomma burkar skramlar mest och med det menar man att dom som är räddast på insidan är tuffast på utsidan.
När man tänker på det så märker jag själv att det är dom som oftast ser ut att må bäst på utsidan som faktiskt mår sämst.
Det finns i alla typer av fall, tillexempel dom som är mest homofobiska och klankar ner mest på homosexuella är dom som oftast visa sig vara det i slutet. Dom gör det för att dom vill att sin sårbara insida är det som ska visas minst.
Det är också därför dom här oförklarliga självmorden förekommer eller dom personerna som minst verkade va pedofil eller mördare visar sig vara det.
Självmorden blir till för att en person är glad och sprallig på utsidan men i själva verket helt totalt förstörd på insidan. Tillslut när dom inser att ljuga för sig själva inte kommer få dom att må bättre och dom människorna som sa sig bry om dom inte gör något så finns det bara en utväg kvar.
Samma sak med mördare och pedofiler eller aa oftast i alla fall, dom söker hjälp, dom söker bekräftelse men dom får ingen och tillslut när dom inte orkar gömma sitt riktiga jag så finns det ingen återvändo.
Vi lever i ett så självupptaget samhälle där vi bara har tid att döma utsidan på folk, vi har tappat förmågan att se in i en persons inre. När vi väl märker hur illa allting har varit för en person är det oftast för sent för då har personen redan begått självmord. Men när vi tänker på olika händelser med den personen under en senare tid så ser vi en rad händelser som har visat på hur personen egentligen mår men tragiskt nog inser vi att vi måste ta den tiden när det är för sent.
Festa, festa och aa festa
Festa, festa och aa festa det är ju typ det enda man hör om idag när man frågar "aa men vad händer i helgen då?"
Det är lite som att man nästan måste festa för annars så är man ingen eller kanske mer att det är festa eller inget.
Jag kommer ihåg att jag sa att jag tyckte det va patetiskt med folk som söp varje helg till min polare och han svara aa men vad finns det mer att göra då?
Det var då jag insåg vilken jävla sjuk bild folk har av samhället idag för när jag tänkte efter så hör man nästan bara att folk ska festa. Har dom inte hittat en fest så är dom hemma själva eller i enstaka fall så kanske dom ska typ till landet med familjen.
Så satt jag och snacka med farsan lite och jämförde mitt liv med hans liv när han va i min ålder.
Då sa jag som det är idag att de är fest eller så är du hemma och tittar på film typ och han bara skratta åt mig. Han sa själv att visst festade man när jag va ung men vi gjorde mycket annat också. Man gick på bio, man hade brädspelskvällar, spelade fotboll/hockey beroende på årstid. Dom här grejerna som typ brädspelskväll har en väldigt töntig syn på sig idag och jag tror helt ärligt inte att de förekommer för de är "vuxenpoäng" på det.
Det måste nästan va så då att festa är en modegrej just nu och har vart det ett tag.
Så då kommer vi till min fundering och kommentera gärna och helt ärligt nu, festar ni verkligen för att ni tycker att det är skit roligt eller festar ni för att de e lite roligt men mest för att man "ska" festa?
I mitten av ödets korsning
Ja då sitter man här igen för att göra någon slags bikt emot sig själv.
Den personen jag kommer skriva om idag kommer veta mycket väl veta vem det är jag skriver om nu, men jag skriver inte för att hon ska läsa det här utan för att jag måste skriva av mig.
Jag har varit singel i ungefär ett halvår nu och resan jag har gjort under de senaste halvåret har gett mig otroligt mycket som person. Jag känner att för varje dag som går så hittar jag mig mer och mer, jag börjar verkligen trivas i mitt nya jag.
En stor skillnad som har skett om man jämför mot tidigare är min inställning till kärlek. Förut har de vart så att jag har sökt kärlek men efter den händelserika månad oktober fick jag en ny insikt och slutade bry mig om kärlek.
Jag blev inte antikärlek utan jag slutade bry mig och tänkte på att de är ganska skönt att va för sig själv ibland.
Även fast jag egentligen inte ville börja gilla någon ny person så har kärlek den ibland jobbiga och ibland underbara förmågan att vi inte kan styra den. Det går inte att välja om du ska börja gilla någon eller varför man inte ska börja gilla någon.
Självklart så hände det mig också, utan att jag ens la märke till de så började jag gilla en tjej mer och mer tills dess att jag faktiskt märkte att jag verkligen gillar henne.
Det är hit jag vill komma även fast mitt liv ser helt annorlunda ut idag så är det vissa saker som aldrig ändras Tillexempel det där lilla fåniga leendet man får när man tänker på henne eller när man står i ödets korsning.
Ödets korsning är när man befinner sig i en situation som man inte vet hur den kommer gå, man står i ovisshet och väntar på att ödet ska visa dig hur framtiden ser ut.
Det är någonting jag hatar att göra för att man vill att de ska gå ens väg och att man får personen man gillar, men man har fortfarande tanken i bakhuvudet "aja jag vet att det aldrig kommer hända så vad hoppas jag på?"
Jag hade hoppas på att det här va en grej som inte skulle följa med mig från mitt förflutna men jag inser nu att det förmodligen alltid kommer finnas där när man börjar gilla en ny person.
Allting jag kan göra nu är att vara mig själv och hålla tummarna för att det för en gångs skull går min väg.
En olycklighet formad av information
Jag har läst i tidningen idag och sett att ett av Sveriges största problem i dagens samhälle är att unga människor är olyckliga, eller deppiga som det stod i artikeln. Det här är någonting som jag vetat väldigt länge för det har alltid funnits runt omkring mig enda sen tidiga tonåren.
I början när man va runt 12 - 13 år så fanns det väll enstaka personer som va deppiga eller mer eller mindre förstörda. Idag känns det som alla bara vill skita i livet spelar i stort sätt ingen roll vem jag pratar med i min ålder idag, alla verkar vara deppiga för någonting.
Det stod framför allt att unga människor i dagens samhälle är stressade och har svårt att sova.
Man kan undra vad det är som gör dagens ungdomar så stressade för det är ju inte högre krav på oss i skolan än vad det har vart för en annan generation.
Jag tror inte att det är skolan som är problemet för dagens ungdomar utan jag tror att de bara är en bieffekt. Det jag tror är de stora problemet i dagens samhälle är tillgängligheten av information.
I dagens samhälle kan du i stort sätt få reda på hur vem som helst lever sitt liv och dom som har händelserika liv skriver om det i sina bloggar eller på facebook. I dagens samhälle kan man till och med följa folks liv som i realityserier som the hills.
Jag tror att det är detta som ger ungdomar så mycket stress, för alla människor vill vara populära och med internets hjälp så blir vissa människor mega populära som tillexempel Isabella Löwengrip.
Folk har i alla tider velat vara populära man har alltid velat vara någon, men förr i tiden hade man inte lika stora umgänges kretsar utan de kanske handlade om att fem personer skulle döma dig och gilla dig för den man är. Idag kan det handla om att du ska vara populär i kanske hundra personers ögon och det kräver självklart mycket mer.
För att kunna va populär i en mycket mer ytlig tid som vi lever i nu för tiden så måste du festa på helgerna för kunna skriva om dina bravader i bloggen.
Enligt mig fanns inte den här pressen på människor förr i tiden eller den va i alla fall inte lika utspridd som den är idag.
Folk kan helt enkelt jämföra sina liv med flera människor som är populära idag och då kan man få en bild av att man är "mobbad" eller "tönt" bara för att man inte lever som en liten klick människor som får så sjukt stort utrymme på internet.
De gör att folk strävar efter en liknande livsstil och det är väldigt krävande att alltid behöva tänka på sitt ansikte utåt mot världen varje dag man lever.
Det kanske är en överdrift men idag försöker ungdomar leva som kändisar, man vill synas överallt och den enda skillnaden är att det är en själv som är skvaller tidningarna.
Det är därför jag tror att dagens ungdomar är mer stressade idag än vad dom varit innan.
Varför försöker vi vara någon vi inte är?
Jag vet inte hur mycket ni har tänkt på hur ni är och vad ni säger när ni är med en ny person.
Ett första intryck avgör mycket i hur ett samtal och kanske senare en relation kommer se ut i en framtid.
Den ända gången man verkligen är sig själv när man möter nya människor är när man träffar en person du inte känner dig imponerad av så att du inte behöver imponera på han/hon.
När man är imponerad av en person som man träffar för första gången så utmärker man sig på ett sätt som man vill vara inte på det sätt som man egentligen är. Vi säger ofta sanningar men vi har tänjt på den lite så att sanningen låter bättre i andras öron.
Det sjuka är att det låter förmodligen inte bättre i andras öron på grund av en enkel anledning, när man träffar en ny person så får du bara ett intryck av helheten man bryr sig inte om detaljerna. Så egentligen är de helt onödigt att tänja på sanningen om sig själv.
En annan sak man ofta tänker på när man träffar en person är hur dom uppfattar dig som person. Jag brukar alltid tänka när jag står och pratar med en söt tjej "tycker hon att jag ser bra ut?" eller något liknande.
När jag tänker närmare på det hela med relationer och nya möten så börjar jag undra varför vi utger oss för att vara personer vi egentligen inte är.
Varför strävar vi efter att vara saker vi aldrig någonsin kommer bli? Det ända det kommer sluta med är att vi kommer inse efter många år att vi har slängt bort vår tid.
Min filosofi är att man ska sträva efter att bli så bra som man kan bli, för att vi har mycket inom oss och utveckling är nyttigt i livet. Men jag tycker att man ska va nöjd med det man har och den man är och sluta sträva efter orimliga mål, för du kan inte ändra på den du är så det finns bara två val det ena är att vara nöjd och leva ett bra liv och de andra är att vara missnöjd och leva så resten av livet.
Insidan är viktigast
Visst det är en väldigt gammal klyscha och flera människor hävdar att det bara är så för dom "fula" människorna.
Fast enligt min mening är det inte så, det är inte bara en gammal klyscha utan det är verkligen insidan allting handlar om.
Ni har förmodligen inte tänkt på det men utsidan är inte det första ni lägger märkte till när ni träffar en ny person, det är insidan.
Tillexempel, varför kan två personer som ser ganska lika ut med samma typ av kropp och samma kläder se helt olika ut?
Därför att den ena personen har en utstrålning och ett självförtroende som gör han snyggare i dom kläderna.
Så vad beror då detta på? Jo att den ena personen har en insida som är mera framåt trädande och utstrålande än den andra.
Skillnaderna märks inte bara i en förhållande fas mellan två personer eller vem som ser bäst ut, det sker i varenda möte, varenda blick. Varför kan vissa personer bara komma in och ta över ett helt rum och få allt fokus på dom? Medans en annan person som gör precis på samma sätt inte får några blickar till sig?
För att den första personen verkligen vet att han är en centrumperson och tror på det han gör när han kommer in i rummet. Även fast du kanske inte tänker på det eller rent av märker det så ger det dig ett avtryck på dig.
Allting handlar om att tro på sig själv när man pratar med andra människor, man kan testa det här själv väldigt enkelt.
Gå till en nära vän eller en kompis du har riktigt bra kontakt med och när du pratar med han eller hon så tänk på vilken känsla du har i kroppen just då. Jag lovar dig att du bara kommer känna en sak och det är säkerhet, det är just därför ni är så bra vänner för båda känner sig trygga med varandra.
Gå sen till en person som du inte är så bra vän med, du kanske inte kommer känna rädsla men du kommer känna en skillnad om du verkligen känner efter.
Du har inte helt enkelt den här tryggheten där och de känner motparten av även fast han eller hon kanske inte är medveten om detta själv.
Det är just därför insidan är viktigast för det är den som gör hur folk sedan tolkar din utsida.
Jag hatar Facebook
Det kanske framgår ganska tydligt av min rubrik men jag hatar Facebook och då kan ju många ställa sig frågan varför?
Jag ska tala om för er varför, det har alltid vart lite tabu att vara medlem i en så kallad community rent av en "fjortis grej".
Man drev med folk som hade t.ex. "Lunarstorm" eller "Playahead", ungdomarna sa att de va mobbat och att de va till för småbarn. Föräldrar och andra vuxna sa att de va ett onormalt och konstigt sätt att träffa folk på, dessutom klagar dom på att ungdomar idag sitter alldeles för mycket framför datan.
Sen kom "undret" Facebook och det blev en mega hit världen över, innan man visste ordet av det så hade helt plötsligt hela världen Facebook.
Det blev liksom en självklarhet att ha Facebook, en mode grej.
Man kan länka artiklar till Facebook på stora nyhetssidor, man började referera till Facebook när man pratar i radio om vad som hände i helgen. Till och med kändisar använder Facebook Hasse Aro säger till Aftonbladet "Min facebook har exploderat".
Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag såg ett avsnitt av "Criminal Minds" på "Kanal 5" där dom pratade om Facebook. Det fick mig att inse att Facebook är en så stor revolution så att de har blivit en del av samhället.
Det jag inte förstår är varför Facebook är så accepterat jämfört med alla andra communitys när det faktiskt är exakt samma sak. Helt plötsligt sitter dom som säger att communitys är för småbarn på Facebook. Dom 40, 50, 60, 70 och 80-talister som har skyllt på att de är fel på dagens internetgeneration beter sig på precis samma sätt. Föräldrarna som skyller på att ungdomarna sitter framför datan för mycket spenderar lika mycket tid själva framför Facebook.
Den enda skillnaden idag och för fem år sen är att "livsstilen Facebook" är accepterad men ungdomarna som levde precis på samma sätt för fem år sen var fördömda och jag kan inte förstå varför det är okej att ha Facebook när det inte har vart okej med en "Community livsstil" tidigare.
Dubbelmoralen sjunger med en härlig klang världen över och helt plötsligt tillhör hela världen den så kallade internetgenerationen.
Känslomässig gråzon
Jadu då sitter man här igen efter en längre tids blogguppehåll.
Just kollat på filmen "Beck - den svaga länken" och måste säga att det är en väldigt hemsk film men samtidigt väldigt bra.
Filmen visar en verklighet som finns i stockholmsnatten som vissa är väl medvetna om och vissa skiter i den totalt.
Det är svårt hur man ska ställa sig till saker ibland, jag menar det finns folk som är rädda för att gå ut på natten för att dom tror att de ska hända något. Nästa dag så sätter dom sig i en bil i rusningstrafik utan någon som helst rädsla för att va med i en olycka även fast risken är större att krocka än vad den är att bli random misshandlad på stan.
Folk har en märklig förmåga när det kommer till chanser och risker, dom flesta tror mer på risken än chansen.
Folk går ofta med en stark känsla av att kanske bli våldtagna på väg hem från en fest, men om dom skulle köpa en trisslott så skulle dom inte ha samma övertygande känsla av att dom skulle vinna en stor summa pengar, även fast oddsen är ungefär lika stor åt båda hållen. Rolig tanke att leka med nästa gång du är rädd för något.
Nu kommer vi till den verkliga anledningen till varför jag bestämde mig för att skriva ett inlägg denna söndag kväll den 8 mars.
Har ni någon gång kännt att ni har befunnit er i en känslomässig gråzon?
Ni vet när man sitter och känner att allting är jätte bra men att de är lika dåligt på samma gång? Så att ni inte vet om ni ska skratta eller gråta?
Jag befinner mig i den situationen just nu, eller okej det där med skratta eller gråta kan vara en överdrift men jag känner mig glad samtidigt som någonting tynger mig.
Jag sitter här och tänker på en massa hemska saker som händer runt om i världen vilket får mig en smula deprimerad.
Samtidigt så känner jag att jag är bättre än någonsin, som en känsla att jag är menad för något större och jag just håller på att ta mitt kliv dit.
Jag lever i en tid av förändringar, morgondagen tar mig ett steg närmare framtiden samtidigt som de för mig ett steg längre bort från det förflutna.
Alla tider har sina förändringar men jag är inne i en av dom faserna som förändrar mitt liv radikalt. Jag tror att jag befinner mig i en känslomässig gråzon för att jag har sett mycket hemsk under mina 3 gymnasieår så jag vet hur hemsk det verkligen är ibland och det gör mig deprimerad. Samtidigt som jag verkligen känner förändringen för varje dag som går, jag kan verkligen känna att livet bjuder på något större och bättre i framtiden och de gör mig glad.
Tankar, tankar och tankar
Jag fick frågan för några dagar sen av min brorsa varför jag inte skriver om någonting skönt i min blogg. Nu vet jag ju att det är min brorsa som frågar så därför får man ta det med en nypa salt men visst det är en bra fråga.
En av anledningarna till att jag inte skriver om mina normala vardagshändelser är för att alla andra gör det så de är bara surfa in på någon annans blogg om ni vill följa någons liv.
En annan anledning till varför jag skriver om tankar är för att jag tänker mycket, fråga mig inte varför jag gör de för det vet jag inte det bara är så. Bloggen blir då mitt sätt att få ut mina tankar ur huvet och med lite tur få någon som resonerar runt det. Tyvärr är det väldigt svårt att ha diskussioner om djupa tankar för att många inte klarar att sätta sig in i dom eller bara tycker det är allmänt jobbigt och tänka djupt, man lever by ytan och tar dagen som den kommer bara.
Att tänka mycket har sina fördelar men definitivt sina nackdelar för ofta kommer du inte på så djupa tankar som får dig att må mindre bra.
Det finns många tankebanor i mitt huvud som får mig att undra om det ens finns hopp för livet eller mänskligheten över huvudtaget. Tankar får en ofta att inse saker som man inte vill inse och som man egentligen inte ska inse för då mår man sämre.
Jag vet inte om det är en form av förmåga att kunna tänka så djupt och komma med insikter i livet eller om de bara handlar om att ingen utom jag har orken att tänka så mycket.
Min brorsa sa också till folk att "läs hans blogg om ni vill ha en ny sida om lilleman här!" och aa det här en sida av mig som säkert överaskar många. Men jag har aldrig ljugit för mig själv eller undanhållit den här sidan, utan det har handlat om att jag inte har någon person i min familj att diskutera sånt här med.
Intellektet som krävs för att hålla en djupare diskussion med någon finns definitivt med samtliga medlemmar i min familj men inte orken. Därför blir de den här utvägen med bloggen.
Den enda personen man faktiskt kunde ha dom här långa djupa diskussionerna med va faktiskt min morfar, men tyvärr har han blivit sjuk så den personen som en gång fanns finns knappt längre.
Jag kan sitta och prata med någon i flera timmar om djupa filosofiska problem och sånt, för dom diskussionerna kan jag finna intresse i.
Däremot är det inte de ända diskussionerna eller samtalen jag vill ha med folk för då skulle man förmodligen skjuta sig själv till slut. Men det händer ibland flera gånger om dagen eller kanske någon gång i veckan att jag kommer in i en djup tankebana och då har jag den här bloggen till att bara skriva av mig och kanske få en diskussion eller så.
Vikten av en kyss
Jag vet inte hur många av er som har sett filmen "Hitch" i alla fall så säger han att 6 av 10 kvinnor (eller något liknande) tror att den "första kyssen" kommer berätta för dom hur deras förhållande kommer se ut.
Jag såg den filmen för några år sen och då var jag liten och tänkte inte så mycket på kärlek och världen så alltså brydde jag mig inte så mycket om det han sa.
På senare år när jag har börjat tänka mer på det här med världen och kärlek så börjar jag faktiskt inse vad han menar. Kyssen har en stor betydelse i alla sammanhang, utom när man bara ska ha sex för då vill man helt enkelt bara knulla och bryr sig inte mer om det. Men ingen person vill kyssa en person som är dålig på att kyssas, jag vet att många blir rakt av äcklade av personer som inte vet hur man ska kyssas oavsett om det är ett strul på krogen eller om det är någon man är kär i.
Det finns två varianter av en kyss, först har vi den intränande varianten som man tar fram när man drar hem ett fem i tre ragg från krogen. Vissa har en väldigt stor begåvning i den intränade varianten medans andra är helt misslyckade. Jag vet inte vilken typ som är värst att strula med den som slickar dig i hela ansiktet eller den som kväver dig med tungan.
Sen har vi den passionerade kyssen, ni som har vart riktigt kära vet vad jag menar. Problemet är att folk som tänker för mycket på att göra rätt när de gäller kärlek brukar använda sin intränade variant och det är väldigt få människor som är naturligt bra på att kyssas, Det mysiga hånglet med din flickvän blev just en total katastrof där du känner dig så när på äcklad för att människan inte han kontrollera sin tunga.
Kyssen är som allt annat när det gäller kärlek, man ska skita i att tänka på vad man ska göra och bara vara kär och låta hjärtat sköta resten. Om ni nu är menade att vara så kommer era hjärtan funka ihop och finna varandra, ni kommer få eran Törnrosa och hon får sin prins eller hur ni nu vill ha det.
Vikten av en kyss är så otroligt stor speciellt i ett förhållande för de visar om personen låter sitt hjärta leda vägen eller om huvet har störst del.
På väg mot en helt ny tid
Jag har vetat länge att tiden kommer komma, den tiden när man för första gången på allvar lämnar sitt förflutna.
Det som jag blir överraskad av är att den här tiden kommer tidigare än vad jag trodde att den skulle göra. Jag trodde att den skulle komma någon gång runt studenten när man naturligt lämnar de mesta bakom sig.
Jag har märkt att jag som person har förändrats under det senaste året men jag vet inte riktigt vad de beror på, kan vara att jag har mognat eller så är det något annat.
Det är ganska konstig känsla som jag har just nu, jag känner mig vilsen men ändå som att jag faktiskt vet vart jag är på väg och de har jag inte vetat på länge.
Känslan är verkligen splittrad för att jag vet inte om jag är glad eller ledsen över att lämna dom här tre åren bakom mig.
Det har vart mycket som jag har hatat och bara velat blev av med, men varje dålig tid innehåller alltid bra saker och bra saker är alltid svåra att släppa.
Även fast de inte har vart den bästa tiden i mitt liv så vill jag tacka dom personerna som har gett mig underbara minnen under den här tiden och för er som inte kommer följa med mig vidare i mitt liv så vill jag att ni ska veta att ni alltid kommer finnas i mitt liv för jag kommer aldrig glömma er.
Lycka till i framtiden, jag önskar er det bästa!
Koppla bort verkligheten ibland
Det finns få människor som har en sådan underbar verklighet så att dom verkligen njuter utav varje sekund av den.
Ens verklighet innehåller ofta mycket bra men också mycket saker som är mindre bra, som stress, press, misslyckanden och allt sådant.
Men man får inte glömma att dom dåliga sidorna också faktiskt är bra eftersom det är dom som ställer dig på prov och får dig att utvecklas som människa.
Vissa personer har lättare att hantera motgångar och låter de inte tära så hårt på en medans andra personer inte har så lätt för motgångar.
Enligt vissas mening så anser dom att personer som inte klarar av motgångar är svaga människor och därför ska man se ner på dom. Enligt min egen mening är det fel att se ner på folk som ger sitt bästa oavsett vilket resultat dom levererar, men man måste skilja på skillnaden mellan se ner på någon eller ge dom kritik.
Man ska alltid pressa människor för annars kommer dom aldrig utvecklas, men man ska aldrig se ner på personer för att dom inte klarar av vissa saker, istället ska man försöka uppmuntra dom och pressa dom så att dom kan klara av saker dom inte klarat av innan.
Alla människor har en gräns som gör att man inte orkar mera för tillfället och därför är det viktigt med livet "jag tid" de vill säga göra någonting som får en att må bra och koppla bort alla problem.
Det kallas också ibland för "verklighetsflykt" och det kan vara allt från att läsa en bok en halvtimme om dag innan man går och lägger sig. Eller så kan de va någonting man har planerat hela året som en semester på 4 veckor i Grekland.
Det viktigaste i att koppla bort verkligheten ibland är att finna en balans av ansvar för sig själv och andra.
Man ska inte tycka att man klarar av mer än man tror och strunta i sin "jag tid" och tro att man är stålmannen utan ta ansvar jämt emot dig själv och unna dig "jag tid" du kommer själv må bättre och prestera bättre.
Man ska häller inte ta för mycket "jag tid" de vill säga att man låter "jag tiden" ta över för mycket av din verklighet.
Det finns en sak vi delar med alla människor på jorden och det är verkligheten där alla är inblandade och drabbade.
Så tänk på att "jag tiden" ska unna dig själv men inte hämma andra.
Kärlek anpassar sig
Kärlek, jadu man skulle kunna skriva över en miljard ord när det gäller kärlek och det finns fortfarande någon som skulle kunna säga att alla ord i texten är fel när det gäller kärlek.
Kärlek är nog det viktigaste som finns på jorden och det finns nog inte någon som kan va lycklig utan kärlek.
Problemet med kärlek är att folk tänker för mycket på allting runt omkring det. Antingen så tror man inte att ditt livskärlek kan hända en helt vanlig dag när du handlar mat. Eller så är det precis de man tror, att varje litet "laddat" tillfälle kan vara ditt livskärlek.
Båda dom här sakerna visar på samma problem även fast dom är varandras motsatser, man försöker bestämma hur ens livskärlek ska inträffa. Man försöker helt enkelt bestämma någonting som är obestämbart.
Det är inte den första kyssen som bestämmer om han/hon är den perfekta personen i ditt liv, eller när din kärlek säger "jag älskar dig" för första gången.
Det är som att folk bär en inbyggd lista i sitt huvud och om han/hon säger "jag älskar dig" för tidigt eller kanske säger det i fel tillfälle så får man fel på den delen.
Får man för många fel i listan så får man IG och då blir man dumpad eller så blir det bara inge förhållande alls.
Jag har säkert sagt det många gånger förut men enligt mig så finns det ingen lista, man kan inte jämföra kärlek för ingen kärlek kommer se lika dan ut.
Sluta tänk för mycket på hur en kärlek ska vara för det förstör bara allt. Det finns inget "det går för fort" när det gäller riktig kärlek, det finns inget "vi träffades för sällan".
Det ända som finns är att det inte va riktig kärlek, för att det finns inga skäl till varför det inte funkar mellan två personer. Det ända som finns är att dom två personerna inte var menade att va med varandra.
Kärleken anpassar sig efter dig och du anpassar dig efter kärleken.
När man hittar riktig kärlek så kommer inte den första kyssen "för snabbt" eller så sägs inte "jag älskar dig" för fort. För allting kommer i precis rätt tid för att du har slutat bry dig om när den första kyssen ska komma, det ända du bryr dig om är OM den kommer.
Allting är inte rätt för att de stämmer med din mall i huvet, utan allting är rätt för att du är kär på riktigt och för att du verkligen bryr dig om personen och sätter han/hon först.
Kärlek kan förändra dig som person och få dig att acceptera saker som du tidigare inte accepterat.
Visst man kanske lackar på att ens flickvän/pojkvän nästan alltid glömmer att ställa in smöret men samtidigt är de det man älskar, för det associerar du med den personen du älskar.
När det gäller riktig kärlek så finns det inget rätt eller fel för kärlek anpassar sig efter dig och du anpassar dig efter kärlek.
