jag borde ha en blogg

När någonting väldigt bra händer så stannar tiden på grund av att tillfället som du upplever tar upp all din uppmärksamhet och du glömmer verkligheten för ett tag. Varken gårdagen eller morgondagen existerar det enda viktiga är nuet och hur du mår just under denna tid.

När någonting dåligt händer så händer nästan precis samma sak, fast ändå inte. Det kanske låter flummigt men t.ex. när man förlorar den framtid man alltid trott på så finns både framtiden och det förflutna, man är väl medveten om det. Anledningen till att man inte rör sig är för ingenting spelar roll längre, därför blir gårdagen bara ett minne du inte kan relatera till och morgondagen en resa utan ett mål.

Det är just där jag är just nu, jag är inte deprimerad och jag vet inte om jag kan kalla mig förvirrad heller utan det enda jag vet är att jag inte är påväg någonstans för första gången i mitt liv.

Det här gör att jag blir osäker på mig själv för jag har alltid definierat mig själv beroende på vart jag är påväg, det är så jag vetat vem jag är. Nu däremot så vet jag inte vem jag är på grund av den anledningen att jag inte vet vem jag kommer att bli.

Det jobbigaste med det här "tillståndet" är att jag älskar det samtidigt som jag absolut hatar det mer än något annat. Jag älskar känslan av att inte ha någon aning om något utan att bara leva i ingenting och känna mig som att jag är en del av något större. Samtidigt som jag hatar att känna att jag bara står still att allting har sätt så lika dant ut så länge för hela mitt liv har gått ut på att jag alltid vart påväg någonstans. Det är det som har gjort mig till den jag är idag.

Jag inser någonstans att jag måste släppa den här tiden och det här sättet att leva för att ta mig vidare för man kan inte leva ett liv genom att sjunka in i sig själv.

Problemet är bara att jag nästan är beroende av det, på något sätt älskar jag det så mycket så jag inte vet hur jag ska släppa det.