Början till slutet
Egentligen har jag väll insett det en längre tid, jag är inte skapt för en relation helt enkelt.
Om jag kollar tillbaka på inläggen jag skrivit tidigare inser jag att sanningen finns där mer eller mindre i varje inlägg. Jag menar varför skulle jag ens träffa en tjej? än mindre behålla henne? Jag är inte en normalt fungerande emotionell person vilket får mig att haverera när fasaden av några månader
Saknad, sorg och andra konstigheter
Jag måste nog bli bättre på mycket i mitt liv. Okej jag är ung så det kanske inte är så märkligt men det finns sidor inom mig som jag inte riktigt kan förklara. Känslan av att aldrig vara riktigt nöjd, känslan av alltid sakna något eller någon? i mitt liv. Det är en känsla som har jagat mig sen dem yngre tonåren och det när något som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Det som skrämmer mig mer är min absurda förmåga att tränga undan känslor. Kärlek, saknaden, lyckan och döden är känslor som jag utan problem tränger bort och knappt berörs av.
Jag har alltid undrat om det har varit något fel på min känslohantering, och det känns som att årets två dödsfall har bekräftat att jag är emitionellt rubbad. Två dödsfall som jag knappt har varit ledsen över, två dödsfall som knappt har berört mig i mer än två tillfällen. Jag borde varit fullständigt krossad och förstörd när det kommer till ett av dom men det gick ganska obemräkt förbi.
När och varför blev det såhär? När jag var liten så var jag rädd för att jag inte skulle kunna hantera ett dödsfall från en närstående person. Jag blev djupt ledsen över bara tanken att någon närstående skulle försvinna. Jag kände nästan att jag själv skulle dö av sorg när någon närstående försvann, men så blev det inte.
Hade jag för mycket känslor som barn? Klarade jag inte av att hantera mina känslor så att resultatet blev att jag stängt av dom med tiden? Jag verkar oförmögen att känna sorg, längtan, saknad, kärlek och medlidande. Det kanske låter hemskt men jag har nog aldrig mått bättre i hela mitt liv. Det enda som skrämmer mig är att det känns som mina förmågor att känna känslor glider längre och längre ifrån mig för varje dag. Jag är rädd att om jag en dag behöver mina känslor så kommer dom befinna sig så långt bort så dom är utom räckhåll.
Världens kanske mest stängda person
Det är ingenting jag har har sett mig som genom åren, men jag har kommit till insikt att jag i många avseenden är motsatsen till den jag tror jag varit.
Jag har alltid sett mig som en väldigt öppen person, en person som kan prata om vad som helst med vem som helst. Det jag dock aldrig har tänkt på är att jag är en extremt stängd person egentligen. Jag har insett att ha öppna konversationer om allt möjligt inte är särskillt svårt för någon, för det är inte svårt att prata om vilka dåliga sidor man har det svåra är att visa dom.
Jag har alltid undrat varför jag inte riktigt har haft det fasta kompisgänget från barnsben utan mer flutit runt bland en massa olika umgängen men nu har jag insett varför. Jag har alltid följt med andra och anpassat mitt beteende till dom jag har varit med men jag har bara visat min värld och mitt beteende för ytterst få människor. Det som blir till ett problem är att jag inte kan kombinera mina kompisar och bygga det som någon bas för mig själv, så att jag får en egen vänskapskrets och inte hela tiden va en del av någon annans.
Jag vet inte varför jag har varit så, jag har ansett att folk jag känner inte "passar" in i mitt liv och det är antagligen för jag har en skev bild av mitt liv egentligen består av. Det är som att jag inte inte har ett jag men samtidigt vet jag att mitt jag är extremt starkt. Så det jag vet är att jaget finns men ingen egentligen känner det fullt ut, folk känner bara delar av det. Inte ens min familj som står mig allra närmst känner mitt jag till 100 procent. Ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att jag gör det heller. Det är som att mitt jag är ett träd och stammen står väldigt stadigt och är grunden för mina beslut och vem jag är. Sen finns det grenar som utgör mina olika personligheter med olika personer. Dom är i grund och botten väldigt lika men dom små skillnaderna gör att dom blir olika. Grejen är att jag aldrig kombinerat alla mina personligheter till en och samma person för att se vem jag blir och därav vet jag inte vem jag riktigt är men samtidigt vet jag vart jag står.
Varför är det så mycket svårare med snygga tjejer?
Det ska ärligt sägas att jag förmodligen är en väldigt ytlig person och det är verkligen en last jag lider av. Men det jag inte förstår är om det är bara jag som har svårare att prata med en tjej om hon är snygg än om hon är ful. Det spelar liksom ingen roll om det är tjejen i kassan på ICA som är fantastiskt fin eller om det är riktigt snygg tjej på en fest. Det är exakt lika svårt att prata med dom. Det är egentligen helt otroligt, framför allt om man kollar på kassa situationen det är inte mer än "Hej, hej .... tystnad. Kvitto? Nej tack." det är inte mer än två ord från vardera person och det är ändå något som känns krystat och jobbigt för min del.
När jag ser en snygg tjej så händer något sjukt i min kropp. Det är som hela mitt sociala system bara stänger av sig rakt av och det enda som finns kvar är inprintade stöd fraser som finns inristade i bakhuvet någonstans. Jag kan inte förstå hur det kan ha blivit såhär och det värsta är att det är sjukt jävla jobbigt. Hur många snygga tjejer tror ni att man får om man låter som att man har sniffat bort halva hjärnan? Jo det kan jag tala om för er inte en enda.
Det är egentligen inte så konstigt att jag alltid får dom tjejerna jag inte tycker ser så bra ut för då kan jag vara mig själv och visa det sociala geni som jag egentligen är. Jag vet inte vad som stör mig mest, om det är de faktum att jag blir efterbliven runt snygga tjejer eller om det är att jag är så extremt ytlig att jag inte uppskattar andra tjejer på samma sätt.
Ska jag vara helt ärlig så är snygga tjejer något jag egentligen hatar mer än att jag älskar för när jag ser snygga tjejer så blir jag en annan person. Jag fylls av ångest, rädsla och dåligt självförtroende. Jag måste jobba bort det men det känns som att det är jävligt svårt.
Kan vi rädda världen?
Egentligen är det en ganska absurd situation som råder i hela världen. Folk runt om i världen förbrukar jordens resurser som att det inte fanns en morgondag, som att det är deras rätt att göra det. Frågan är väl ändå, vems rätt är det? Vi alla lever på jorden tillsammas och när det kommer till kritan så kommer det också vara så vi går under, tillsammans. Det känns föga troligt att det kommer ske år 2012 om jag ska vara helt ärlig men att jorden kommer att gå under om vi fortsätter i den här takten, det är ingen teori det är fakta. Resurser som har tagit flera miljoner år att få fram kan vi förbruka på bara några minuter. För vadå? Är det för att vi ska överleva? Är det för vi håller på att dö? Nej, det är för att vi är så egoistiska att vi anser oss ha rätten att göra det.
Jag är ingen ängel själv jag sitter i samma båt som alla andra men jag önskar att det hade funnits ett sätt så vi kunde minska slöseriet och jobbar för en bättre värld, inte en sämre. Det ironiska är att det finns inget djur på jorden som kan känna så mycket känslor som vi mäniskor ändå är det vi som visar minst medkänsla för varandra och framför allt jorden och kommande generationer. Jag skulle gärna se att vi är den generationen som är den mest betydelsefulla i människans historia. Den generationen som beslöt sig för att rädda jorden. Men om jag ska va ärlig så tror jag inte att det kommer ske. För jag tror att det måste gå så pass långt att det är försent för att vi ska inse vad vi har gjort och vad vi kunnat gjort. Man kan likna det med en person som får en obotlig sjukdom och inser att dom kommer att dö. Inte förens då inser människor vilken otrolig gåva livet faktiskt är. Det är precis lika dant med jorden. Vi måste inse vilken fantastisk skapelse det är innan det är för sent. Vi kanske inte drabbas men kommande generationer kommer uppleva slutet av livet om det inte händer något.
It's all about the fucking confidence
Självförtroende kan vara din absolut största vän eller din värsta fiende, allting handlar bara om vilken sida du själv väljer.
Det spelar ingen roll om det är en person som är fotbollsproffs, företagsledare, president eller om det är han som får alla tjejer. Dom alla har en gemensam nämnare och det är självförtroende. Det största avgörande faktorn vi har i livet.
Se det som att du har oändligt med kort och med dom kan du bygga världens största korthus, men det enda som avgör vad som kommer hända är ditt självförtroende.
Kapiciteten finns där den stora frågan är bara, har du tron på att utnyttja den?
Självförtroende är människans och utvecklingens värsta fiende. Jag tror att det finns väldigt många mäniskor som har så mycket att erbjuda världen, folk som verkligen kan göra skillnad men som går igenom livet utan att uträtta en enda betydelsefull sak just för att dom inte har självförtroendet att tro på sin egna förmåga.
Självförtroende är den största kraft vi besitter som mäniskor och det är något vi måste lära oss att ta vara på.
Vi måste lära oss att tända eldar istället för att släcka dom, vi måste bli bättre på att lyfta upp personer och lära dom vad dom är bra på istället för vad dom är dåliga på.
Har ingen bra rubrik
Jag har tänkt på en sak, eller ja det slog mig just nu så därför skriver jag om det. Det som slog mig var att jag tror inte man kan bli kär om det inte är kärlek man söker.
Det kanske vanligaste man hör är att fok säger: när du slutar bry dig om kärlek så kommer den och på ett sätt tror jag att det stämmer, det är en definitionsfråga. Frågan är hur du definierar att sluta bry sig, om det är att allmänt sluta leta efter kärlek eller om det handlar om att sluta kärlek vara lösningen till dina andra problem.
Jag tror att det största problemet med kärlek är att den används på fel sätt. Jag tror att många mäniskor egentligen inte är kära utan att dom ersätter sina andra problem med kärlek som lösningen.
Det vanligaste tror jag är att folk inte vill vara ensamma så därför söker dom efter kärleken men jag tror inte att dom blir kära utan det som händer är att dom slutar vara ensamma och dom blandar ihop den känslan med kärlek.
Det som sker sen är att när folk inte känner sig ensamma längre så svalnar känslorna men det som egentligen händer är att man har slutat känna sig ensam och därför finns inget tomrum att fylla.
Det finns säkert hur många andra tomrum som helst att fylla med kärlek så som behov, närhet eller ja egentligen vad som helst. Men jag tror att folk glömmer bort vad kärlek verkligen betyder, sällskap, närhet, behov och mer är bara en biprodukt av kärlek. Kärnan är att man hittar en person som gör dig till en bättre människa, att man hittar någon som alltid finns där och dela dina stunder med fantastiska som hemska, att man hittar den personen som ger dig sakerna i livet du inte ens visste om att du behövde.
kosmiskbalans
Kosmiskbalans, finns den? Eller finns det någon balans överhuvud taget och om den finns berör den alla eller är det bara vissa som är menade att upprätthålla balans i världen.
Det kan låta extremt osannolikt men om man tänker efter så finns det inget definitivt när det kommer till övernaturliga ting.
Lika lite bevis på att det finns övernaturliga saker, lika lite saker finns det som motbevisar det oförklarliga.
Det finns inte mycket övernaturligt som jag tror på men det finns en sak och det är balans.
Jag tror att det råder en balans i världen och det är en balans som får världen och livet på jorden att funka.
Jag tror att det har att göra med allt ifrån händelser i vardagen till vilken typ av person vi är.
Varför finns det personer som får ta mycket mer skit än andra? Dom personerna som tar på sig det som ingen annan klarar av att bära utan att ens få någonting för det?
Varför finns det folk som tycks få allt serverat på ett silverfat medans andra måste kämpa varje timme av sitt liv?
Jag tror att livet måste handla om balans för att det ger oss en strävan om att alltid göra någonting bättre, det ger oss en anledning till leva.
Vi mår bättre nu
Det är som hon inte finns längre, det är som allt som någonsin hade att göra med henne har försvunnit.
Den jag var förr i tiden kommer sakta tillbaka men klokare och mindre naiv.
Det är inte så att jag har förträngt henne utan det handlar om att jag har tagit mig ifrån den personen jag själv var med henne. Det är en person jag inte kan identifiera mig med längre, en person som var vilsen på så många vis att jag inte vet vart jag ska börja.
Men jag har nog en sak att tacka henne för och det är att jag fick gå på en riktigt ordentlig smäll när det kom till relationer. Det fick mig att tänka över min egna situation och sluta gå vidare från tjej till tjej och lära känna mig själv istället. Det var någonting som jag verkligen behövde göra förr eller senare för att det är omöjligt att låta någon lära känna en när man inte ens känner sig själv.
För att kunna visa sina bästa sidor måste man kunna veta om och hantera sina sämsta. Det är aldrig rätt att kräva att en person ska förstå dina dåliga sidor, speciellt om du själv inte gör det.
Men vi mår bättre nu det gör vi, och det är framför allt för att vi är påväg någonstans vi utvecklas till bättre människor för varje dag som går.
För den dagen man känner att man äntligen är påväg någonstans så inser man att livet har alltid något bättre att erbjuda. Det ger en motivation till att sträva efter en bättre framtid för den finns där.
The meaning of life? Again?
Världens enklaste fråga som samtidigt blir kanske världens svåraste för att lycka kan uppnås på fler än ett sätt.
Jag tror att mening med livet handlar om att betyda något för andra. Att vara en person som har en stor inverkan på andras liv oavsett om det är en person eller tusen.
Men att verkligen betyda något för en annan person, vad innebär det egentligen?
Är det att alltid finnas där och ge allt man har? Eller blir man kanske utnyttjad då?
Är det att alltid vara snäll och ta dom smällarna som din omgivning inte klarar av att ta? Eller blir man tagen förgivet då?
Är det att inte ge för mycket utan att göra så folk fortfarande får kämpa lite för att man verkligen ska finnas där? Eller utnyttjar man dom då?
Det svåra kanske inte är att bli tillräckligt betydelsefull för en person utan mer att finna en balans.
Att du betyder lika mycket för den personen betyder som dom betyder för dig eller tvärtom.
Jag tror det svåraste vi utsätts i den mordena I-världen är att behöva betyda något för andra, att bli sedda.
Hur andra mäniskor ser oss är det som definierar oss som personer vare sig vi vill eller inte. Det är därför bekräftelsen blir så fruktansvärt avgörande för hur vi funkar som mäniskor.
Jag tror också att vi ofta glömmer hur viktigt det är med bekräftelse så som komplimanger och uppmärksamhet.
Jag menar det är bara kolla på facebook eller alla personer som bloggar. Internet visar hur viktig bekräftelsen är för oss, hur mycket det betyder för oss att vi betyder något för någon annan.
Dagens samhälle har blivit så bekräftelse törstande att vi faktiskt går så långt att vi berättar vad vi har ätit för mat.
Eller att vi delar med oss av våra tankar och liv till hela världen istället för att skriva dom i en bok som vi och endast vi själva läser,
Den stora frågan är förmodligen löst och det är att meningen med livet är att betyda något för mäniskor men det lämnar en ännu större fråga hur betyder man något i livet?
Vad är kärlek egentligen?
Folk talar mycket om att meningen med livet är den svåraste frågan vi har här i världen, just för att den tycks vara omöjlig att svara på.
Ett av dom svåraste frågorna i min bok är, vad är kärlek? Hur definierar man kärlek? Och finns kärleken över huvudtaget? Eller är det bara en finare defintion på bekräftelse och närhet?
Om man frågar 10 olika personer om kärlek så kan jag lovar er att man får 10 olika svar. För alla ser olika på kärlek och alla behöver olika saker och sidor för att bli kärlek. Kan det vara så att på grund av uteblivandet av normen så existerar egentligen kärlek?
Kan det vara så att kärlek inte är en fysisk känsla utan en psykisk känsla skapat av den miljön vi är uppväxta i?
Finns det ens en gemensam nämnare med kärlek? Något som kan stämma in på alla personer som upplever kärlek? Det enda som jag kan komma på är att man känner mer än man gör i vanliga fall men det gör man å andra sidan i många situationer.
Kärlek har mer att göra med hur man har växt upp än vad det har att göra med riktiga känslor. Kärlek har mer att göra med tillfällen och situationer än vad det har att göra med ärliga känslor.
Anledningen till varför folk faller för varandra har mer att göra med hur väl en person passar in i ens liv mer än känslor. Eller hur mycket folk utmanar ens liv. Det finns bara ett ärligt kärleks och känsloband och det är blodet.
Personlighetens olika spektrum
Anledningen till varför vissa går ihop i alla personlighetsgrupper är för ett mysterium. Vissa har en miljon vänner dom bara kan träffa och umgås med utan några premisser alls medans andra är väldigt selektiva när det kommer till vem dom umgås med.
Varför är det såhär? Jag tror att det handlar om att vi har olika spektrum i personligheten olika delar av vilka vi kan vara. Det finns ingen person i världen som ärligt kan säga att den bara har en personlighet i alla lägen för att man anpassar sig.
Jag tror att nyckeln till social framgång är att ha förmågan att utnyttja så många spektrum man kan och framför allt förmågan i att hålla sig kvar i dom.
Vissa kanske trivs att bara vara i ett spektrum av sin personlighet, kanske för att han inte kan något mer eller allmänt för man tycker det är bekvämt.
Andra kanske tycker att bara vara inom ett spektrum kan bli ointressant och tråkigt och behöver få ut mer delar av en relation för kunna bygga något runt den.
Jag vet inte vad det beror på men jag tror att dom största skillnaderna som finns mellan människors beteende handlar om vilket eller vilka spektrum som vi kan och vill utnyttja. Somliga behöver bara ett spektra att hålla sig inom och jobbar bra med det. Andra kanske tycker att det blir enformigt och behöver mer än ett kanske två eller ännu fler.
Jag tror att dom som behöver mer än ett spektra ses som mer komplicerade för att människor inte tycks nå dom fullt ut vilket dom kan göra med folk med färre spektrum.
Late night thoughts, I've missed you old friend
Att sjunka in i sina egna tankar kan vara något av det bästa jag vet. Det är som att man flyger iväg till en annan del av livet, som att man är större och observerar lite från än högre punkt.
Det var riktigt länge sen som att jag kände att tankarna i mitt liv tog ett fast grepp om min hjärna.
Long time no see som man brukar säga men hällre sen än aldrig kommen.
Jag vet inte vart det kommer ifrån. Det kan vara att jag har lyckats öppna upp mig själv, för mig själv något som jag inte klarat av att göra på många år nu. Det kan vara dom svåra tiderna som jag har blivit tvungen att tackla den senaste tiden. Det kan också vara att jag nådde kulmen kring mina egna murar att min kropp och mitt psyke inte orkade vara instängt längre. Förmodligen var jag trött på att vara den negativa personen som inte gjorde annat än att klanka ner på sig själv och anse sig själv inte vara bra nog.
Men för första gången på många många år känner jag att jag är påväg mot en ny del av mitt liv, en bra del.
Jag har insett att jag alltid kommer bära med mig både dom bra och dåliga sidorna som jag har utvecklat under årets lopp. Att dom här natt tankarna jag hade när jag var yngre förmodligen var en stor anledning till att jag mådde dåligt. Men jag vet bättre nu, idag har jag lärt mig att sluta låta mig själv styras så mycket av vad jag och speciellt andra tycker och tänker om världen och framför allt mig.
Jag har lärt mig att mina negativa tankar inte ska få så mycket utrymme och styra mina val i livet som dom tidigare gjorde.
Det är de som är bra med tjejen från förra veckan, självklart vet jag att det inte kommer bli något men det är ärligt talat bra för jag känner att jag inte kommer sänkas av det faktum av att jag inte får henne.
Så ett poäng till mig och mitt nya jag!
At some point we need to walk through fire
Emitionella skador är nog dom som får oss att må allra sämst. Av en anledning, psyket.
Det är som jag läste i en bok att psyket är en förträfflig betjänt men en usel ledare. Det gör dom emitionella bitarna svårast att bearbeta, för att i det mentala finns det inget som läker av naturen som fysiska skador gör med tiden.
Det sägs att tiden läker alla sår och det är till viss del sant men det är inte de faktum att vi lär oss att komma över det svåra som har hänt. Det som händer är att vi med tiden får andra grejer som tar upp vår tid och våra mentala rum och därför ägnar vi mindre tankar åt det hemska.
Rent mentalt så är det enklaste sättet att komma över en tragedi en ännu större tragedi något som får den första tragedin att falla i glömska.
Vi kan låtsats, vi kan ljuga, vi kan undvika, vi kan springa, ja vi kan göra vad som helst för att undkomma dom allra mörkaste rum i vår mentala sfär. Men faktum är att vi kommer aldrig kunna komma över det förens vi har gått igenom elden som en gång fick oss att må som vi gör.
Det kanske låter hårt men alla kommer till den punkten då man inte klarar av att fly längre, då man måste inse att jag bara har två val. Jag kan välja att slåss och kämpa mot det som får mig att må dåligt eller att bara ge upp och leva med att må dåligt, att identifiera sig med problemet och dess konsekvenser.
Hur lite ni än vill tro mig så finns det bara en absolut fakta när det kommer till välbefinnade. Den enda och det enda som kan påverka hur du mår är du själv och hur du väljer att se på saker. Det finns ingen som helst yttre påverkan av hur ni mår, för saker i världen måste ske bra som dåliga det enda som betyder något för välmåendet är hur ni väljer att se på det.
Det kommer en tid i allas liv då vi måste inse att hjärnan kontrollerar allt som har med dig att göra, hur du mår, hur du rör dig och vad du gillar men du kontrollerar hjärnan.
Har hjärnan tagit kontroll över dig pågrund av en svår situation så är det du som måste ta kontroll över vem du är och ta dig igenom det ingen annan.
Last night was one of those nights that I will carry with me forever
Ögonblick som gör oss till dom vi är, dom ögonblick som bara över en natt förändrar hela ens liv.
Det kanske låter överdrivet men natten till igår var ett sånt ögonblick, ett sånt tillfällle som jag kommer bära med mig hela livet.
Jag vet inte vart den natten kommer leda mig i ett mer kortsiktigt perspektiv, det var länge sen jag mådde så bra som jag gjorde igår med henne. Så jag ska i ärlighetens namn säga att det får gärna bli något mer än bara den natten vi hade.
Men tillfället, händelsen och natten betyder så otroligt mycket mer för mig, osv vad som händer nu så är jag okej med det för jag trodde på mig själv för första gången sen mimmi.
Det har vart både en jobbig och en lärorik resa som jag har gjort senaste året. Men problemet som alltid har legat där och stört mig i bakhuvudet är: kommer jag någonsin kunna ta mig tillbaka? Kommer jag någonsin kunna känna mig trygg med en tjej igen? Kommer jag någonsin vilja, kunna och framför allt våga släppa guarden igen? Riva dom murar som jag har byggt runt mig, att ge nyckeln till mitt inre, mitt riktiga inre?
Det är precis det jag vet nu och det är därför den här natten va så otroligt viktig för mig. Jag lärde mig att jag klarar av att lita på mitt egna omdöme och framför allt på mitt egna självförtroende.
Det är som att en person lär sig gå igen efter en svår olycka, tiden spelar ingen roll det enda som betyder något är att man vet att man kommer klara det.
Det är därför det inte spelar någon roll om det här bara va en underbar natt som aldrig kommer upprepas eller om det blir fler nätter. För hur mysigt och underbart det än skulle vara att jag får uppleva något sånt med henne igen så är det de faktum att jag tog mig ur mitt beteende, min dåliga cirkel som spelar roll.
Om du någonsin läser det här så tack så mycket, från botten av mitt hjärta.
Du fick mig att tro på mig själv igen.
I became what I promised myself not to become
Det har gått över ett år nu och jag kan inte komma över henne mer än vad jag har gjort men ändå finns hon kvar precis som Johanna gjorde. För ett år sen så lovade jag mig själv att inte bli lika förstörd som jag blev efter Johanna. Jag lovade mig själv att ta mig vidare mycket snabbare den här gången och inte fastna i den onda spiral jag lätt hamnar i när det kommer till självdestruktivt beteende.
Det handlar inte om att jag skadar mig själv fysiskt, men det är som att jag har en del inom mig som befinner sig utom min kontroll. En del som tar över i svåra tider, en del som på något sätt tror att den beskyddar mig när den egentligen bara gör allting mycket värre.
Det som händer i svåra emotionella situationer är att jag flyr från mina känslor istället för att möta dom. Jag gör det i tron om att det ska få mig att må bättre, få mig slippa eländet, men om sanningen ska fram så gör det allt bara värre.
Det gör allting så mycket värre att jag genomgår en personlighetsförändring. Jag är inte den jag var för ett år sen, det har hänt väldigt mycket med mig sen den natten i bagarmossen. Jag har gjort mig oförmögen att ta intiativ med tjejer, jag har gjort mig oförmögen att ens försöka för någonstans inom mig finns än rädsla som jag varken kan förstå, tygla eller övervinna.
Jag har blivit precis den personen jag blev efter Johanna fast värre. Samtidigt som jag förstår varför jag har påverkas så mycket av Mimmi och Johanna så kan jag inte förstå det alls. Den allra största likheten är bekräftelsen. Johanna va den vackra tjejen, en sån tjej som jag aldrig trodde att jag någonsin skulle få. En sån tjej som jag aldrig trodde ens kunde se mig på det sättet som en pojkvän. Det kanske hon inte gjorde heller men det fanns en del av mig som trodde att det kanske skulle bli så.
Det gav mig känslor starkare än någonsin förut.
Mimmi hade ingenting med min osäkerhet kring mitt utseende att göra för hon va inte "för vacker" för mig. Där fanns det helt andra anledningar till mina känslor. Jag fick inte tillräckligt mycket bekräftelse på att det va mig hon ville ha, mig hon behövde. Men samma sak där jag hade tron på att det kunde ske och det sökandet på bekräftelse gav mig extremt mycket känslor.
Bekräftelsen och vetskapen om att man aldrig kommer få dom innerst inne är det som förenar dom båda. För det fick mig att tvinga fram känslor omedvetet och påverkas av känslor som jag inte visste fanns.
Jag har blivit såhär förstörd två gånger i mitt liv och det jobbigaste är att jag bara har mig själv att klandra för det. Jag vet mycket väl att det är en dum ide att försöka med båda tjejerna men martyren och bekräftelsen är det som väcker så starka känslor inom mig.
Nu sitter jag här och vet knappt vem jag är längre när det kommer till tjejer. Jag har så lite självförtroende och självkänsla att jag inte ens vågar försöka ta ordentlig kontakt i dom mest uppenbara situationer. För att min senaste "relation" fick mig att sluta tro på mig själv, tro på att jag var någonting att ha, att jag kan göra någons värld. Det är dock inte de värsta utan de värsta är att jag inte vet hur jag ska ta mig ifrån det när jag tror så lite på mig själv att jag inte ens vågar ta mig ur det.
Det handlar inte om att jag skadar mig själv fysiskt, men det är som att jag har en del inom mig som befinner sig utom min kontroll. En del som tar över i svåra tider, en del som på något sätt tror att den beskyddar mig när den egentligen bara gör allting mycket värre.
Det som händer i svåra emotionella situationer är att jag flyr från mina känslor istället för att möta dom. Jag gör det i tron om att det ska få mig att må bättre, få mig slippa eländet, men om sanningen ska fram så gör det allt bara värre.
Det gör allting så mycket värre att jag genomgår en personlighetsförändring. Jag är inte den jag var för ett år sen, det har hänt väldigt mycket med mig sen den natten i bagarmossen. Jag har gjort mig oförmögen att ta intiativ med tjejer, jag har gjort mig oförmögen att ens försöka för någonstans inom mig finns än rädsla som jag varken kan förstå, tygla eller övervinna.
Jag har blivit precis den personen jag blev efter Johanna fast värre. Samtidigt som jag förstår varför jag har påverkas så mycket av Mimmi och Johanna så kan jag inte förstå det alls. Den allra största likheten är bekräftelsen. Johanna va den vackra tjejen, en sån tjej som jag aldrig trodde att jag någonsin skulle få. En sån tjej som jag aldrig trodde ens kunde se mig på det sättet som en pojkvän. Det kanske hon inte gjorde heller men det fanns en del av mig som trodde att det kanske skulle bli så.
Det gav mig känslor starkare än någonsin förut.
Mimmi hade ingenting med min osäkerhet kring mitt utseende att göra för hon va inte "för vacker" för mig. Där fanns det helt andra anledningar till mina känslor. Jag fick inte tillräckligt mycket bekräftelse på att det va mig hon ville ha, mig hon behövde. Men samma sak där jag hade tron på att det kunde ske och det sökandet på bekräftelse gav mig extremt mycket känslor.
Bekräftelsen och vetskapen om att man aldrig kommer få dom innerst inne är det som förenar dom båda. För det fick mig att tvinga fram känslor omedvetet och påverkas av känslor som jag inte visste fanns.
Jag har blivit såhär förstörd två gånger i mitt liv och det jobbigaste är att jag bara har mig själv att klandra för det. Jag vet mycket väl att det är en dum ide att försöka med båda tjejerna men martyren och bekräftelsen är det som väcker så starka känslor inom mig.
Nu sitter jag här och vet knappt vem jag är längre när det kommer till tjejer. Jag har så lite självförtroende och självkänsla att jag inte ens vågar försöka ta ordentlig kontakt i dom mest uppenbara situationer. För att min senaste "relation" fick mig att sluta tro på mig själv, tro på att jag var någonting att ha, att jag kan göra någons värld. Det är dock inte de värsta utan de värsta är att jag inte vet hur jag ska ta mig ifrån det när jag tror så lite på mig själv att jag inte ens vågar ta mig ur det.
Hur man måste våga förändras
Samma scenario för ett år sen och bakåt så hade jag inte vart besviken alls över att inte haft en ärlig chans med en tjej, så länge hon tyckte att jag såg bra ut. Det var allting det handlade om för mig, utseende.
Det har på något sätt blivit det centrala i min egna bekräftelse och självkänsla vilket är helt sjukt.
Någonstans har på vägen har bekräftelsen kring mitt utseende tagit fokus och plats från vem jag egentligen är och hur jag beter mig.
Jag har själv alltid sakt att en snygg tjej inte är snygg om hon inte har en bra personlighet och det är precis där jag har hamnat själv. Jag har blivit en osäker idiot som inte vågar taför mig längre när det kommer till tjejer något jag alltid har varit bra på. Det som stör mig mest av allt är att jag vet om det själv och jag vet ungefär när det började bli så. Mönstret är allt för klart.
Det svåraste är inte att förändras utan det är att inse att man måste förändra sig själv. Förändringar sker hela tiden och kommer alltid att göra men dom gör det oftast under en väldigt lång tid vilket gör att vi inte ser det som en förändring utan som "den vi är".
Förändring kan vara någonting väldigt bra om det förändrar till det bättre men det kan också vara något som gör dig till en sämre person, framför allt mot dig själv.
Jag trodde att jag slutade bry mig om tjejer och levde mitt egna liv men det har jag inte gjort. Det jag egentligen har gjort är att jag stängt ute mina känslor och det som sårar mig. Det sorgligaste är att det inte bara gäller tjejer utan det gäller hela mig. Jag är rädd för att misslyckas och det har bara gått längre och längre utan att jag har märkt det.
Men nu måste jag ändra på det och jag vet precis vart jag ska börja.
Det har på något sätt blivit det centrala i min egna bekräftelse och självkänsla vilket är helt sjukt.
Någonstans har på vägen har bekräftelsen kring mitt utseende tagit fokus och plats från vem jag egentligen är och hur jag beter mig.
Jag har själv alltid sakt att en snygg tjej inte är snygg om hon inte har en bra personlighet och det är precis där jag har hamnat själv. Jag har blivit en osäker idiot som inte vågar taför mig längre när det kommer till tjejer något jag alltid har varit bra på. Det som stör mig mest av allt är att jag vet om det själv och jag vet ungefär när det började bli så. Mönstret är allt för klart.
Det svåraste är inte att förändras utan det är att inse att man måste förändra sig själv. Förändringar sker hela tiden och kommer alltid att göra men dom gör det oftast under en väldigt lång tid vilket gör att vi inte ser det som en förändring utan som "den vi är".
Förändring kan vara någonting väldigt bra om det förändrar till det bättre men det kan också vara något som gör dig till en sämre person, framför allt mot dig själv.
Jag trodde att jag slutade bry mig om tjejer och levde mitt egna liv men det har jag inte gjort. Det jag egentligen har gjort är att jag stängt ute mina känslor och det som sårar mig. Det sorgligaste är att det inte bara gäller tjejer utan det gäller hela mig. Jag är rädd för att misslyckas och det har bara gått längre och längre utan att jag har märkt det.
Men nu måste jag ändra på det och jag vet precis vart jag ska börja.
Framgång är inte en inställning, det är en sinnesstämmning
Jag har länge frågat mig själv vad det är som får vissa personer att lyckas och att andra inte gör det. Jag har frågat mig själv om det är en ren inställningsfråga eller om det handlar om fysiska och naturliga förutsättningar som folk skulle vara menade och utvlada till att lyckas.
Jag har ofta försökt att hitta inspiration i personer som har åstadkommit stordåd i världen och på något sätt förändra den. Varför dom? Varför ingen annan? Vad hade dom som inte du eller jag har?
Det jag aldrig såg var att en av dom förmodligen bäst lämpade personerna till att besvara just den här frågan var jag själv. Det tog mig nästan 20 år att inse att det jag har som min högsta önskan i världen, förändra världen. Det är något jag gjorde redan vid tre års ålder och de när något jag har gjort ända sen dess. Det har vart framför mina ögon och jag inser det inte förens i skrivande stund.
Jag hade alla odds emot mig, ska jag vara helt ärlig så hade jag inte ens några odds. Det fanns bara fakta som sa att jag skulle sitta i en rullstol resten av mitt liv utan några som helst möjliheter att kunna gå.
Vid 3 års ålder så lyckades jag med det som ytterst få människor har lyckats med på våran jord. Jag lyckades lära mig gå. Sen har utvecklingen bara ökat därifrån, visst ska det erkännas att det är med hjälp från operationer. Jag har inte bara lyckats med att lära mig gå, jag har också lärt mig att leva ett tillsynes normalt liv något som sågs helt uteslutet. Men åter till frågan. Hur och varför lyckades jag med det?
Det finns två stora och avgörande skäl till att jag har kommit ditt jag är idag och den första och kanske viktigaste är att framgång är en sinnesstämming. Med det menas att när man verkligen vill lyckas med något är det inte en attityd, en iställning utan något som är en del av ditt sinne, något du inte behöver anstänga dig för att tänka på utan något som bara finns där. Det är inget externt, det är internt.
Den andra avgörande saken är att nyckeln till att åstadkomma det omöjliga är att sakna vetskapen om att det är omöjligt.
Om man har en inställning till att något är omöjligt så kommer man utgå från det när man skapar tänkbara lösningar. Det är inget man tänker på, det är bara något som ens undermedveta gör utan din vetskap. Sjävla problmet grundar sig i att vägar som utgår från omöjlighet kommer också sluta med en omöjlighet.
Ingår omöjligt i en ekvation så är den enda sanna logiken att något i beräkningen för att skapa en lösning är omöjligt, därav en omöjlig lösning.
Jag tror att alla har förmågan att förändra världen, men det måste komma innefrån en själv och jag tror skillnaden är att vissa kan plocka fram det, andra inte.
Ready to move on, but how?
Hur gör man när man känner att sorgeperioden är över? När man känner att den drastiska förändringen man gjorde för att fly från smärtan inte behövs längre? När man känner att man har växt med smärtan och lärt sig att hantera den samt utvecklats av den?
Ja hur gör man när man känner att man är redo att gå vidare i livet men inte vet hur man ska göra det?
Det som hände för snart ett år sen är grunden till en helt ny del av mig själv. Det grundar sig i kärlek men har gett mig mer än det. Det har lärt mig att allting inte handlar om att alltid ha en tjej i närheten. Det senaste året har lärt mig att man kan ha kul med grabbarna på enkla grunder utan några problem eller krav. Det har framför allt lärt mig att vara för mig själv och uppskatta mitt egna sällskap mer än jag har gjort på flera år. Men kanske det viktigaste är att jag har insett att man måste våga bekräfta sig själv.
Just nu är det som att jag har en manual för hur jag ska bygga upp min egna personlighet och min framtid, men jag vet inte hur jag tar dom första stegen.
Det är som man brukar säga "Hur börjar man med ett mirakel?". Man kan ha allting klart för sig, hela bilder på hur man vill ha det men man har inte en aning om hur eller vart man ska börja, där är jag nu.
Ja hur gör man när man känner att man är redo att gå vidare i livet men inte vet hur man ska göra det?
Det som hände för snart ett år sen är grunden till en helt ny del av mig själv. Det grundar sig i kärlek men har gett mig mer än det. Det har lärt mig att allting inte handlar om att alltid ha en tjej i närheten. Det senaste året har lärt mig att man kan ha kul med grabbarna på enkla grunder utan några problem eller krav. Det har framför allt lärt mig att vara för mig själv och uppskatta mitt egna sällskap mer än jag har gjort på flera år. Men kanske det viktigaste är att jag har insett att man måste våga bekräfta sig själv.
Just nu är det som att jag har en manual för hur jag ska bygga upp min egna personlighet och min framtid, men jag vet inte hur jag tar dom första stegen.
Det är som man brukar säga "Hur börjar man med ett mirakel?". Man kan ha allting klart för sig, hela bilder på hur man vill ha det men man har inte en aning om hur eller vart man ska börja, där är jag nu.
I really crashed and burned
Det har snart gått ett år sen den mars kvällen inträffade som förändrade mitt liv. Jag vet inte om jag kan säga till det bättre eller sämre, det enda jag vet är att det förändrade mitt liv till något annorlunda.
Jag ska ärligt erkänna att det inte går en dag utan att jag fortfarande tänker på henne. Jag har sedan länge insett att hon nog kommer va en del av mitt liv en lång tid framöver även om jag vill det eller inte.
Det är en svår känsla att förklara, jag saknar henne inte, jag vill inte ha "tillbaka" henne men samtidigt är det inget hat heller. Det är mer en rädsla av att känna så igen, en känsla som jag kopplar samman med henne.
Som sagt så vet jag inte om hon räddade eller förstörde mig. Jag tror inte det var hennes mening men hon har fått mig att sluta lita på mina känslor och tron på att tjejer vill mig väl.
Jag har sagt att jag inte orkar ragga på tjejer att det inte spelar någon roll men det är en lögn, framför allt mot mig själv. Men jag visste inte bättre jag har insett nu att anledningen till att jag har distansifierat mig från tjejer är den enkla anledningen att jag är rädd för bli sårad, rädd för att våga känna något igen.
På ett sätt är det väldigt skönt, för det är den enkla vägen. Visst man missar dom bra känslorna men man slipper dom dåliga. Det är som att man röjer undan ett stort bekymmer i livet. Men samtidigt vet jag att den enkla vägen tar en sällan någonvart i livet, man måste slåss för att förtjäna det man vill ha så enkelt är det.
Jag ska ärligt erkänna att det inte går en dag utan att jag fortfarande tänker på henne. Jag har sedan länge insett att hon nog kommer va en del av mitt liv en lång tid framöver även om jag vill det eller inte.
Det är en svår känsla att förklara, jag saknar henne inte, jag vill inte ha "tillbaka" henne men samtidigt är det inget hat heller. Det är mer en rädsla av att känna så igen, en känsla som jag kopplar samman med henne.
Som sagt så vet jag inte om hon räddade eller förstörde mig. Jag tror inte det var hennes mening men hon har fått mig att sluta lita på mina känslor och tron på att tjejer vill mig väl.
Jag har sagt att jag inte orkar ragga på tjejer att det inte spelar någon roll men det är en lögn, framför allt mot mig själv. Men jag visste inte bättre jag har insett nu att anledningen till att jag har distansifierat mig från tjejer är den enkla anledningen att jag är rädd för bli sårad, rädd för att våga känna något igen.
På ett sätt är det väldigt skönt, för det är den enkla vägen. Visst man missar dom bra känslorna men man slipper dom dåliga. Det är som att man röjer undan ett stort bekymmer i livet. Men samtidigt vet jag att den enkla vägen tar en sällan någonvart i livet, man måste slåss för att förtjäna det man vill ha så enkelt är det.
