jag borde ha en blogg

Tyvärr så kan man inte tänka ordentligt i vissa tider utan det är något eller någon som tar upp ens tankar dag ut och dag in.

NI känner inte till min historia så väl och det kommer ni nog aldrig göra men en sak kan ni få veta. Är det någonting jag har haft fruktansvärt lätt för så är det att gå vidare från en relation, kärlek eller vad som helst. 

Jag har väll hängt upp mig på det i någon dag och sen är problemet ur världen. Jag kunde hoppa mellan tjejer som att de va ett par skor. Var det något fel på en tjej eller att det inte funkade så hade jag en ny tjej på bara några dagar.

Ofta föll jag inte ens för tjejerna utan jag hade det mer som en status symbol men ibland så föll jag för vissa tjejer. Fast det spelade ingen roll om jag va kär för jag kom fortfarande över henne lika fort som alla andra.

Jag förstod mig aldrig på mina kompisar när dom satt och sa att "hon är helt ärligt den enda jag vill ha" eller "det spelar ingen roll vilken tid det tar, det kommer bli vi igen".

Jag tyckte hela tiden att liksom vad fan är grejen, det är bara dissa henne och gå till nästa för det är hennes förlust inte din.

Det var då det, jag vet inte om det är för att hon är en så fruktansvärt underbar eller om det är för att jag har växt upp. Det enda jag vet är att hur mesigt, konstigt aa jag vene vad så vill jag inte ha någon annan än henne. För första gången i mitt liv så känner jag att mitt hjärta verkligen är berört och att jag inte kan se någon person ta hennes plats.

Det spelar ingen roll om jag inte tänker på henne för att hon finns alltid där.

Hon finns i varenda slag som mitt hjärta slår. Jag vet att det här aldrig kommer gå min väg för att killar som jag får inte tjejer som henne. Även fast jag inte vill erkänna det så får jag finna mig i att vara olyckligt kär för det finns ingenting jag kan göra för att inte vara det.

Det enda jag kan hoppas på är att det en dag kommer en tjej som kan ta hennes plats i mitt hjärta och ge mig en lika stor plats i hennes eget.

Som den lilla tänkaren jag är så börjar jag självklart gräva ner mig i vart upphovet till det här problemet ligger.

Det tog inte så lång tid innan jag fann problemet, men anmärkningsvärt är att för en gångs skull så tänkte jag inte ut det utan mer la märke till det. Det kom i sån extrem kontrast, för precis när hon hade sagt att jag va självupptagen så började min kompis skryta om vad som hade hänt han på skivan utan att jag ens hade frågat honom . Då kom ju min lilla uppenbarelse, jag insåg att skillnaden på att berätta om upplevelser och skryt är att skryt är någonting man lägger in i en konversation för att hävda sig och att berätta om upplevelser är att man återger någonting som har hänt på förfrågan av någon annan.

Jag är helt enkelt skadad av mitt umgänge, men bara för att saker har en anledning så gör det inte min självupptagenhet mer okej, snarare tvärtom. Har man blivit varse sitt problem och inte tar tag i det så är det värre än om man är omedveten om sitt problem.

Så från och med idag ska jag tänka på att vara mindre självupptagen.

Själva meningen med livet tycker jag personligen inte att det är så svårt att finna ett svar på, för det är ganska självklart för mig att livets mening är lycka.

Den svåra frågan är hur man finner lycka eftersom det finns så otroligt många sätt att göra det på.

Lycka för en person kan va att han får mat för dagen eller att ens ungdomskärlek kanske äntligen förklarar sina känslor för en. Jag tror i och för sig att jakten på lycka ser lite annorlunda ut om man jämför U-länder med I-länder eftersom U-länder lever ett mycket mer primitivt liv så där är de viktigaste att överleva för dagen.

Vi i I-länder är däremot väldigt bortskämda så våra instinktiva beteenden som tillexempel överlevnad knappt finns kvar eftersom överlevnad är en självklarhet i våra liv. Vi har så lite naturliga problem så att vi nästan skapar oss problem utan att egentligen tänker på det. Sånt som vi brukar kalla för "lyxproblem" och visst vissa kanske tycker att lyxproblem är när en rik person ska välja vilken färg han ska ha på sin ferrari men lyx beror också mycket på vem du jämför med.

Har man kommit förbi dom absolut nödvändigaste behoven som krävs för överlevnad så börjar man söka andra saker, man börjar söka saker som gör en lycklig. Det är just det som jag tror är grunden till att man aldrig finner meningen med livet. Det är som buddismen säger att begäret är anledningen till lidandet.

Lycka är för mig att vara nöjd och jag tror att det är så med resten av världen också.

Nöjd kan man bli på flera olika sätt som t.ex. hjälpa någon, eller att ha klarat av någonting. Men jag tror att det enda sättet att genuint nöjd på är att sluta söka, sluta länga, sluta vilja ha saker hela tiden. Börjar man söka efter något så brukar man fortsätta söka efter något annat när du har funnit det första.

Söker man kärlek så brukar man börja söka något mer inom kärleken när man funnit den.

Jag tror att meningen med livet är att så mycket man kan nöja sig med det livet man har istället för att söka det man inte har. För att jag tror att meningen med livet är lycka och att lycka är att sluta söka.

Man kan undra hur detta har kommit sig att en helt nation har blivit så deprimerad. 

Jag tror personligen att allting handlar om jämställdhet mellan samhällsklasser och kön. Det är bara inse att människor är kapabla till olika saker, dom är olika smarta, olika starka, människor är helt enkelt olika. 

Konstigt nog så har samhället lyckats genomföra att samhällsklasserna ska minska och att rollen mellan könen ska minska.

Visst jag tycker att en kille och en tjej som utför samma arbete lika bra ska ha lika lön om dom har jobbat ungefär lika länge. Fast det är inte det som har skapat olycka.

Olyckan kommer sig av att vi har fått varandra att tro att vi är exakt lika bra som alla andra även fast det är en lögn.

Det finns folk som är smarta och framgångsrika som därav blir rika och det finns folk som kommer sitta i kassan på ica eller något för dom kan inte ta sig längre.

Jag tror att anledningen till att man är deprimerad idag är för att man inte kan finna sig i dom situationerna man hamnar i för att folk har fått en att tro att man kan bättre även fast man inte kan det.

Det är framför allt det som jag tror är den stora skillnaden i dagens samhälle jämfört med förr, visst att man kanske inte alltid va nöjd förr i tiden men samtidigt så insåg man att "det här är mitt liv, det är bara göra de bästa av det".

Vi har tyvärr inte fått lära oss att ta smällarna från början för att vi har fått växa upp i en värld av rosa bomullsmoln där allt är möjligt. Det som händer då är att vi hinner bygga en uppfattning ja, till och med ett liv på den här uppväxten så när verkligheten slår till och förstör hela din värld står du där vilsen och deprimerad.

Om jag kollar tillbaka på mig själv och hur jag var för tre år sen så är jag samma person idag men ändå helt annorlunda. Meningen kanske låter flummig men det jag menar är att jag som grundperson tycker samma saker, umgås med samma människor och beter mig till stor del på samma sätt. Den andra delen av mig som människa har ändrats totalt, jag är inte alls samma person som jag var i 9an. Då hade jag en plan för hur mitt liv skulle se ut, jag värderade skolarbete och värna om min skolgång för framtidens skull. Mitt liv gick som på en räls och allting var frid och fröjd, även fast man hade hårda dagar ibland så var mer parten av livet lyckligt, precis som det borde vara.

Numera ser mitt liv ganska annorlunda ut, min motivation är helt borta och min framtid som jag såg finns inte kvar och framför allt den känslan av att man kan åstadkomma vad som helst finns inte.

Jag gör saker nu som jag aldrig skulle gjort i 9an framför allt nöja mig med ett g på ett prov. Det kanske inte låter som värsta grejen men det är det med tanke på vem jag har varit.

Dom här tre åren har fått mig ur balans och det har fått mig att börja fundera mycket på vad livet går ut på egentligen. 

Jag har alltid tyckt att det är allting runt omkring mig som har gjort att livet har förändrats. Folk i skolan, gymnasiet i helhet har fått mig att förlora det spåret jag en gång va på. 

Det är helt fel, det är jag och ingen annan som har gjort att jag har blivit den vilsna personen som jag är. Jag har mer och mer tagit avstånd från personer under dom här tre åren utan att jag egentligen inte vet varför. Jag har trott att jag är menad för något större att jag är bättre än folk i min vardag och därför så har jag själv tappat greppet om verkligheten.

Det tog ett tag för mig att komma på exakt vad det va som var problemet i mitt liv tills jag faktiskt insåg det att jag levde för mycket i en drömvärld. En värld som man befinner sig i när man bara tänker sig bort från verkligheten eller när man ligger i en säng med en tjej och det bara är du och hon för ett tag. Jag har ägnat för mycket tid åt abstrakta problem för att jag inte har sett mitt eget liv som något jag har behövt ta tag i. Men med tiden så började mitt liv falla mer och mer utan att jag la så stor uppmärksamhet på det och till slut hade det gått för långt så då va jag riktigt vilsen eftersom den värld jag befann mig i inte var en verklighet och den världen jag kom ihåg inte fanns längre.

Dom orden är ofta ett svar på en form av personlighetsangrepp typ "du ljuger så mycket" eller aa att man klagar på att dom är kalla. Orden som folk brukar svara med är på sätt och vis sanna men ändå inte helt. Man kan ändra sig men det är riktigt svårt att styra ditt undermedvetna eftersom man knappt är medveten om det.

Men teori är att folk är på ett sätt för att dom vill vara så innerst inne, men dom kan vilja vara annorlunda på ytan.

Tillexempel så gick jag och pratade med min kompis om fysik b provet på tisdag och han sa "aa men jag är dålig på plugga det har jag alltid varit". Jag tror att även fast han säger att han skulle vilja vara bra på plugga så vill han vara dålig på plugga innerst inne. Dålig på plugga och att va en ganska slapp person är något hans undermedvetna känner igen sig i och det vet hur det ska hantera det. 

Det är någonting hans undermedvetna känner sig säker i och har byggt hans liv runt så hans undermedvetna känner "det här är jag".

Människan har förmåga att vara bekväm av sig, det är som när man inte trivs någonstans även fast man vill flytta så gör man det inte för att det ändå finns en säkerhet som man inte vågar lämna så därför bor du kvar och fortsätter klaga. Precis på samma sätt fungerar våran personlighet, vi har väldigt svårt att släppa det vi känner igen oss i även fast vi inte trivs med det. Det finns inget svårare än att släppa det nätet som du en gång byggt upp för om du gör de så har du inget att falla tillbaka på. Det är därför vi ofta fortsätter leva våra liv även fast vi inte är nöjda med dom.

Jag skrev i det förra inlägget att man måste inse att livet inte består av kärlek, att det inte är bristen på kärlek som är anledningen till ensamheten. Det är mycket sanning i det, men det är ändå inte helt sant för att ensamhet har mycket att göra med vart man befinner sig i livet. Ibland kan man va i ett läge där allting och alla bitar bara faller på rätt plats och  varje väg i livet är en njutning för att man vet att dom alltid leder till något bättre. Ibland är det vänner som tar dig till dom vägarna, ibland en bedrift och ibland är det kärleken som ger dig svaret på alla frågor.

Jag vet inte om jag skriver utifrån ett brustet, ett besviket eller bara ett fruktansvärt vilset hjärta för jag kan ärligt säga att de hon gjorde för mig är inte definierbart.

Det enda jag vet är att hon va ren och skär magi, ett underverk, en sagoberättelse som inte ens kan bli förklarad med ens dom vackraste orden. Om himlen fanns och  om den innehöll änglar så lovar jag att hon skulle vart Guds vackraste och mest fulländade ängel.

 

Det här var definitivt ingen vanlig kärlekshistoria, för du var ingen vanlig tjej för mig. Du kanske inte ser så speciell ut för världen men det du gjorde för mig. I mitt hjärta och mitt liv är du något så underbart så inte ens det underbaraste paradiset skulle va en värdig jämförelse. Jag skulle kunna säga att du va ett underverk, en prinsessa från sagorna, en ängel men det skulle aldrig va nog för att förklara dig. Du är en odefinierbar person för att det finns inte någon i mänsklighetens historia som någonsin har skrivit ord som är tillräckligt vackra eller underbara för att jämföras med dig.

Jag har sagt det här till tjejer jag har vart kär i förut, att dom är så sjukt underbara och allt och att personen alltid kommer finnas i mitt hjärta. Skillnaden den här gången är att det här kanske enda gången i mitt liv som jag kommer känna såhär starkt för en person. Jag kan lova dig att jag aldrig känt såhär starkt för en tjej någonsin i mitt liv och när jag har sagt det här förr så kanske det har vart mer av en klyscha, men dom här orden har aldrig kommit mer från mitt hjärta än vad dom kommer göra nu och vad vet jag dom kanske aldrig kommer göra det någonsin igen.

Det jag vill säga till dig Johanna är att du verkligen alltid kommer finnas i mitt hjärta livet ut.

Även fast jag inte tror det så hoppas jag mer än något annat att jag en dag kan få dig och dela dom här känslorna med dig men det känns som att inte ens stjärnorna kan ge svar den här gången.

Jag vet inte vad det är som styr kärleken. Det kan vara Gud, det kan vara stjärnorna eller det kan vara ödet. Men det finns en sak som jag vet och det är om jag hade kunnat göra något för att du skulle få dom här känslorna för mig så hade jag verkligen gjort vad som helst.

Jag kan inte komma på en speciell tjej som gjorde mitt liv magiskt i det där tillfället eller någonting annat, det ända jag kommer ihåg är att jag mådde så jävla bra under den där resan som vi gjorde med klassen när jag "hittade" den här låten.

Just nu känner jag en tomhet inom mig och jag vet precis vad det beror på, det var för att jag gillade en person mer än vad jag trodde va möjligt men fick inte det besvarat så dom känslorna flög iväg. Fast det är inte min tomhet på grund av kärlek som jag ska sitta och prata om eller aa skriva om idag. Folk brukar ofta känna sig ensamma här i världen och det är absolut inget fel med det för jag kan lova att alla gör det ibland.

Problemet med ensamhet är att man bara tror att det finns en lösning på det, man tror att man saknar NÅGON när man egentligen faktiskt bara saknar NÅGOT. Det kanske låter väldigt simpelt men det är för att det är precis så simpelt. Ensamhet är bara en brist på uppskattning, ensamhet är egentligen bara en saknad av en utfyllnad. Anledningen till att man tror att det är någon som saknas är för att det är mycket lättare att se uppskattning i någon än i något.

Det svåra med uppskattning i alla fall från min synvinkel är att man inte uppskattar saker förän det är försent. Det är ofta så att jag tycker att jag hade allt i mina händer när jag ser tillbaka på mitt förflutna. Jag kanske återkommer till det väldigt ofta men för varje dag som går så inser jag att man måste ta vara på livet för vad man har. Man måste lära sig att uppskatta en vacker dag som denna för det finns inget underbarare än en vår i blom. Det finns inget underbarare än att vara riktigt nykär även fast man inte vet hur den andra personen kanske känner likadant.

Sluta ta magiska ögonblick förgivet och ta vara på dom istället, samma sak med vardagen hitta magin för den finns där även fast ni kanske inte sett den. Ta vara på den för då kommer du se att kärleken är inte svaret på ensamheten det är bara ett av dom magiska undren.

Jag var i alla fall ute på landet i helgen och bara gick på en väg med lite skön musik och började falla in i mina tankar.

Det är ofta så att livet är en väg och att man jagar någonting, en dröm eller ett mål i livet, det enda problemet är att dom flesta personerna aldrig ens får en glimt av mållinjen.

Det som händer är då att dom stannar upp någonstans längsvägen och antingen nöjer sig med det som har hänt eller så blir dom förkrossade.

Jag tror att skillnaden på en lycklig människa och en olycklig är att den lyckliga människan jagar ett mål medans den andra jagar en dröm. Då kan man ju fråga sig vad skillnaden är.

Skillnaden på en dröm och ett mål är att ett mål är någonting som du vet inom dig att du kan klara, du vet att om du bara vill så kommer du komma dit. En dröm däremot är någonting du mer vill klara men inte är helt kapabel till, utan du behöver hjälp utifrån. Det finns ju också verkliga drömmar och overkliga drömmar för vissa saker kan ingen hjälpa dig med medans dom kan göra det med andra.

Det finns också andra saker som jag tror gör en drömmare olyckligare än en person som inte söker drömmar. Drömmande är en fråga om kontroll över att kunna styra hoppet. Det finns pessimister som mig, jag ger alltid upp mina drömmar för att jag tycker på något sätt att det är lättare att ha gett upp en dröm än att den har gått sönder. Sen finns det alltid dom som är för optimistiska och tror så mycket på sina drömmar att dom mer lever i en drömvärld. Jag kan inte säga vilken som är bäst för att jag tror att även fast de verkar va någon som gör en lycklig så tror jag att båda parterna är lika olyckliga.

Så frågan är om jag ska våga jaga min dröm hela vägen eller om jag ska va på den säkra sidan och bara klara av mina mål?