Framgång är inte en inställning, det är en sinnesstämmning
Jag har länge frågat mig själv vad det är som får vissa personer att lyckas och att andra inte gör det. Jag har frågat mig själv om det är en ren inställningsfråga eller om det handlar om fysiska och naturliga förutsättningar som folk skulle vara menade och utvlada till att lyckas.
Jag har ofta försökt att hitta inspiration i personer som har åstadkommit stordåd i världen och på något sätt förändra den. Varför dom? Varför ingen annan? Vad hade dom som inte du eller jag har?
Det jag aldrig såg var att en av dom förmodligen bäst lämpade personerna till att besvara just den här frågan var jag själv. Det tog mig nästan 20 år att inse att det jag har som min högsta önskan i världen, förändra världen. Det är något jag gjorde redan vid tre års ålder och de när något jag har gjort ända sen dess. Det har vart framför mina ögon och jag inser det inte förens i skrivande stund.
Jag hade alla odds emot mig, ska jag vara helt ärlig så hade jag inte ens några odds. Det fanns bara fakta som sa att jag skulle sitta i en rullstol resten av mitt liv utan några som helst möjliheter att kunna gå.
Vid 3 års ålder så lyckades jag med det som ytterst få människor har lyckats med på våran jord. Jag lyckades lära mig gå. Sen har utvecklingen bara ökat därifrån, visst ska det erkännas att det är med hjälp från operationer. Jag har inte bara lyckats med att lära mig gå, jag har också lärt mig att leva ett tillsynes normalt liv något som sågs helt uteslutet. Men åter till frågan. Hur och varför lyckades jag med det?
Det finns två stora och avgörande skäl till att jag har kommit ditt jag är idag och den första och kanske viktigaste är att framgång är en sinnesstämming. Med det menas att när man verkligen vill lyckas med något är det inte en attityd, en iställning utan något som är en del av ditt sinne, något du inte behöver anstänga dig för att tänka på utan något som bara finns där. Det är inget externt, det är internt.
Den andra avgörande saken är att nyckeln till att åstadkomma det omöjliga är att sakna vetskapen om att det är omöjligt.
Om man har en inställning till att något är omöjligt så kommer man utgå från det när man skapar tänkbara lösningar. Det är inget man tänker på, det är bara något som ens undermedveta gör utan din vetskap. Sjävla problmet grundar sig i att vägar som utgår från omöjlighet kommer också sluta med en omöjlighet.
Ingår omöjligt i en ekvation så är den enda sanna logiken att något i beräkningen för att skapa en lösning är omöjligt, därav en omöjlig lösning.
Jag tror att alla har förmågan att förändra världen, men det måste komma innefrån en själv och jag tror skillnaden är att vissa kan plocka fram det, andra inte.
Ready to move on, but how?
Ja hur gör man när man känner att man är redo att gå vidare i livet men inte vet hur man ska göra det?
Det som hände för snart ett år sen är grunden till en helt ny del av mig själv. Det grundar sig i kärlek men har gett mig mer än det. Det har lärt mig att allting inte handlar om att alltid ha en tjej i närheten. Det senaste året har lärt mig att man kan ha kul med grabbarna på enkla grunder utan några problem eller krav. Det har framför allt lärt mig att vara för mig själv och uppskatta mitt egna sällskap mer än jag har gjort på flera år. Men kanske det viktigaste är att jag har insett att man måste våga bekräfta sig själv.
Just nu är det som att jag har en manual för hur jag ska bygga upp min egna personlighet och min framtid, men jag vet inte hur jag tar dom första stegen.
Det är som man brukar säga "Hur börjar man med ett mirakel?". Man kan ha allting klart för sig, hela bilder på hur man vill ha det men man har inte en aning om hur eller vart man ska börja, där är jag nu.
I really crashed and burned
Jag ska ärligt erkänna att det inte går en dag utan att jag fortfarande tänker på henne. Jag har sedan länge insett att hon nog kommer va en del av mitt liv en lång tid framöver även om jag vill det eller inte.
Det är en svår känsla att förklara, jag saknar henne inte, jag vill inte ha "tillbaka" henne men samtidigt är det inget hat heller. Det är mer en rädsla av att känna så igen, en känsla som jag kopplar samman med henne.
Som sagt så vet jag inte om hon räddade eller förstörde mig. Jag tror inte det var hennes mening men hon har fått mig att sluta lita på mina känslor och tron på att tjejer vill mig väl.
Jag har sagt att jag inte orkar ragga på tjejer att det inte spelar någon roll men det är en lögn, framför allt mot mig själv. Men jag visste inte bättre jag har insett nu att anledningen till att jag har distansifierat mig från tjejer är den enkla anledningen att jag är rädd för bli sårad, rädd för att våga känna något igen.
På ett sätt är det väldigt skönt, för det är den enkla vägen. Visst man missar dom bra känslorna men man slipper dom dåliga. Det är som att man röjer undan ett stort bekymmer i livet. Men samtidigt vet jag att den enkla vägen tar en sällan någonvart i livet, man måste slåss för att förtjäna det man vill ha så enkelt är det.
