jag borde ha en blogg

För om man kollar på dom 19 år som jag har levt nu så kan jag ju säga att dom har levts under ganska skyddad miljö. Valen som jag har gjort under min uppväxt har till stor del varit väldigt influerade av mina föräldrar och min familjesituation.

Den tiden är officiellt över efter denna sommar och det som väntar är ett liv som är helt kontrollerat av mig själv, därav så börjar mitt riktiga liv. Som vanligt som den lilla hobbyfilosofen jag är så har jag självklart låtit en del tankar glida över detta område.

Det jag kom fram till då i min frågeställning är om jag ska forma mitt liv själv genom att sätta upp planer och mål för mig själv eller om jag ska "go with flow" och låta livet forma mig som person och ta allt som det kommer.

Det kanske är jag som person som är konstig för jag ens bryr mig om att fundera kring detta område eller så är det precis så här man bör göra.

Om man låter livet ta hand om allting så kan det förvisso gå väldigt bra, man kan ha väldig tur i livet och bli lycklig. Samtidigt så kan det självklart gå åt det andra hållet, man kan ha otur i livet och komma in på helt fel bana så att livet slutar i katastrof.

Om man däremot tar tag i livet och låter sig själv skapa sin framtid med egna händer så finns det en stor fördel och det är att man vet vart man hamnar. Fast det finns alltid en baksida med allting och det är att om man strävar efter något så brukar man sällan med nöjd med det man får utan man vill ha mer, jag är i alla fall så. 

Sen finns ju alltid möjligheten att man faktiskt inte klarar av sina mål och då blir ju allting lite knasigt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska dra för slutsats kring det här för att det känns som att "go with the flow" väger tyngst men samtidigt så vågar jag inte lägga mitt liv, min framtid och min lycka i händerna på ödet.

Därför vet jag inte vad jag ska göra.

Jag ser att det är en del folk som faktiskt kikar in i bloggen då och då så om ni har en åsikt om det jag skriver så skriv! För jag är ganska kluven när det gäller vissa tankar så det skulle va kul med andras åsikter!

Sommaren står i full blom, solen börjar göra mer och mer säkra framträden om dagen, jag har bra vänner, familj, pengar att röra mig med aa som jag kan se det så borde jag njuta ordentligt av mitt liv just nu.

Problemet är bara att jag inte kan finna den där känslan när man känner, fan va jag älskar mitt liv just nu.

Det största problemet är nog att jag vet precis vad som krävs av mig för att jag ska finna den där känslan och det är inget problem att börja festa igen och börja umgås med mer tjejer och så ... förutom att jag inte orkar festa.

Det känns så konstigt att allting ska gå ut på att festa, för som jag ser det så är det de enda sättet man faktiskt kan träffa nytt folk på. Jag fattar inte varför det ska vara så, eftersom egentligen suger det att träffa nytt folk när man festar för att folk oftast inte är sig själva utan gör sig till.

Visst jag ska inte ljuga det kan va sjukt roligt att vara sig själv men anledningen till att jag hatar alkohol egentligen är för att det är så jävla oärligt. Alkohol tar ofta fram sidor ur människor som inte stämmer med verkligheten. Man hör i och för sig att många säger "jag tycker alkohol är bra för då får man se den riktiga sidan av folk" och det kanske är så att man får se en persons rätta sida när den är full men det är inte den "riktiga" sidan eftersom den riktiga sidan av folk är den dom visar mesta delen av sin tid i livet. Så om inte folk är fulla större delen av sitt liv så är inte den påverkade sidan den riktiga.

Jag kanske låter som en extremt lillgammal 19 åring just nu och jag är förmodligen det, men helt ärligt är det ingen annan som är trött på att det inte finns sätt att träffa nytt folk på när man är nykter?

Jag har väldigt svårt för att släppa in nya människor i mitt liv och verkligen binda mig vid dom, men samtidigt så får jag knappt ut någonting av ytliga konversationer för att dom ger mig ingenting i längden. Dom finns inte där när man behöver dom som mest utan dom glider med på en räkmacka när allt annat går som det ska.

Nu är det inte nya vänner jag söker eftersom jag är nöjd med dom jag har, men det är alltid kul att umgås med nytt skönt folk och lära sig av dom. Fast det jag känner som saknas är en riktigt bra flickvän och inte för att jag vill ha någon bara för att just ha någon. Utan jag vill ha en flickvän för jag är trött på alla dom korta, ytliga relationerna som bara mesta dels går ut på sex.

Jag kanske är den enda personen i världen som tänker såhär vid 19 års ålder men jag vill inte ha något one night stand för been there, done that. Visst jag förväntar mig inte att hitta min framtida fru nu när jag är 19 år men jag vill i alla fall ha något seriöst förhållande. Där jag kan ha utbyte med min flickvän och där jag får ut någonting av det.

Det gäller bara att hitta en tjej som man faller för och har samma värderingar när det kommer till ett förhållande men det är lättare sagt än gjort.

Jag borde helt enkelt gå ut och träffa mer folk, festa mera aa i allmänhet göra mer saker som får mig att tänka på annat.

Enligt mig så går allt ovanstående under kategorin "verklighetsflykt" och visst det är absolut inget fel att leva på det sättet. Jag tycker faktiskt att man kan leva sitt liv hur som helst bara det inte skadar andra.

Det jag däremot personligen tycker är att det inte finns någon mening med att fly från min verklighet när jag vet att oavsett vad jag än gör så kommer jag fortfarande försöka lösa problemen och bli tyngd av dom när jag kommer hem.

Konstigt nog så är inte den här tiden jobbig för att jag kan känna att det är ganska skönt att inte riktigt ha en plan i livet. Att inte ha en aning om hur min framtid kommer se ut för en gångs skull.

Det som kanske ändå är det konstigaste just nu är att även fast det här "egentligen" är ett vanligt sommarlov som jag bara har haft i några dagar så känns det här helt annorlunda. Jag vet inte om det har med mitt undermedvetna att göra men jag känner nu direkt vilka som kommer hänga kvar i mitt liv och vilka som kommer försvinna ganska smärtfritt.

Nu va det ju inte riktigt det här mitt inlägg skulle handla om men jag behövde beskriva den här känslan av obundenhet för att skapa förståelse kring mitt lilla fenomen. Jag har alltid sagt till mig själv och andra att jag inte drivs av vad andra tycker och att jag alltid gått min egna väg. Det har ju visserligen stämt men det har inte stämt till 100% för att det finns dagar då jag har suttit inne och haft ångest för att jag inte är ute och festar.

Men det jag har insett nu är att jag är verkligen ingen person som festar. Jag vet inte om det är för att jag har kommit till ett annat stadium i livet eller bara helt enkelt att jag inte är som alla andra. 

När jag verkligen tänkte efter på det där med festande så kom jag fram till följande: Folk är inte sig själva på fester så man kan inte bygga upp några riktiga relationer med folk, det absolut osexigaste som finns är fulla brudar, jag är inte ute efter ett one night stand utan ska jag träffa en brud så gör jag det inte för att ha sex utan för att kanske hitta en vän eller flickvän och till sist så just nu får jag inte dricka så då måste det verkligen va en brutalt bra fest för att de ska va kul så aa jag ska nog skita i att festa på ett bra jävla tag.

Som ni kanske ser så finns det en sak som lyser starkt i mina resonemang, jag är en person som bygger mitt liv för framtiden, jag lever helt enkelt inte för stunden.

Nu när man står mer på sina egna ben och inte ingår i en natur med massa olika människor som ska berätta sina händelser på helgerna så märker jag att det är lättare att faktiskt inse att jag inte behöver festa.

Jag tycker att det ganska tydligt visar på att även jag, den starka självständiga individen även påverkades av andra.

Livet just nu är faktiskt ganska bra just på grund av anledningen att jag rör mig mot klarhet över vem jag är och inte "bör" vara.

Då kommer vi till det centrala och det är just det där med tankar. Min bror sa en gång att man ska inte tänka så mycket för då blir man deprimerad. Det jag undrar är om det här med att kunna tänka så mycket kring livet och allt annat är en gåva eller en förbannelse.

På ett sätt är det underbart att kunna ta tag i dom stora frågorna och bara sväva iväg i sina egna tankar, som man senare kan berätta för folk som man ser beundras av en skarpsinnighet.

På samma gång är det ett rent helvete att komma till insikt om saker som inte är så bra i ens eget liv eller i världen i stort.

När jag faktiskt tänker efter så kanske jag inte blir typ hyper deprimerad över att tänka på dåliga saker kring mitt eget liv och så men det är faktiskt riktigt jobbigt att arbeta sig förbi dom sanningarna man inte vill se.

Det jobbiga är inte bara att jag tänker på dom stora sakerna i livet, utan jag ältar små sakerna och tänker på scenarior jag inte borde göra.

Livet handlar om att leva för tillfället, bara njuta av allting som finns runt omkring en och inte tänka på konsekvenserna, Det är någonting som jag väldigt sällan kan göra på grund av att det rör sig för mycket i mitt huvud och jag analyserar allting.

Jag tänker alltid på livet som något större än vardagen och händelserna runt omkring den, men problemet är att jag är ingen profet, jag är inte till för att få folk att komma till insikt. Jag är bara en person som är en i mängden som har vart med om lite mer än andra och därför ser mig själv som annorlunda.

Så jag undrar om den här förmågan till att se insikter i mitt och andras liv är en gåva eller en förbannelse, för just nu leder den ingen vart och jag önskar att jag inte hade förmågan att kunna tränga in på djupet för jag tror att allt hade vart lättare då.

Idag har jag självklart kommit på någonting som säger emot mig själv fast ändå inte helt och hållet, bara till en viss del.

Jag har skrivit i ett tidigare inlägg att man inte kan finna kärleken utan den finner dig och det kan jag säga här och nu att det är fel. Eller ja inte helt och hållet som sagt men jag bör omformulera hela citatet.

Det jag egentligen borde sagt var att man kan inte finna kärleken utan kärleken finner dig, men du måste låta dig själv bli funnen.

Det jag menar med det jag säger är att man kan inte tvinga fram kärleken utan den måste komma av sig själv, men kärleken kan inte bara komma till dig från ingenstans utan du måste ge kärleken en chans att finna dig. Det vill säga att träffa nya tjejer, dejta på krogen, bio, nätet vad som helst.

Nu ska jag komma fram till det jag egentligen skulle skriva om från början.

Det här kan va min egen uppfattning men jag tycker alltid att det har vart lite tabu bland folk att säga att man har träffat sin flickvän via nätet. Jag förstår inte riktigt varför folk säger att man inte kan falla för någon över internet eller ett spel eller a vad som helst. 

Folk verkar ha åsikter på hur man ska "finna" kärlek och aa jag vet att dom kanske inte visar det rakt ut men jag vet att det förekommer mycket skitsnack bakom folks ryggar framför allt om dom har haffat en flickvän på nätet,

Min princip är ganska enkel, finner man riktig kärlek så gör man det och det spelar ingen roll om man fann den över ett 10 minuter långt samtal på en buss, om man finner den på nätet eller rent av bara finner den på det absolut sjukaste sättet.

Finner man riktig kärlek så är det de som räknas, att du fann den personen som gör din värld, som du skulle kunna göra vad som helst för helt enkelt personen som äger ditt hjärta.

Det spelar ingen som helst roll hur du fann det, de enda viktiga är att du fann det.