jag borde ha en blogg

Egentligen är det en ganska absurd situation som råder i hela världen. Folk runt om i världen förbrukar jordens resurser som att det inte fanns en morgondag, som att det är deras rätt att göra det. Frågan är väl ändå, vems rätt är det? Vi alla lever på jorden tillsammas och när det kommer till kritan så kommer det också vara så vi går under, tillsammans. Det känns föga troligt att det kommer ske år 2012 om jag ska vara helt ärlig men att jorden kommer att gå under om vi fortsätter i den här takten, det är ingen teori det är fakta. Resurser som har tagit flera miljoner år att få fram kan vi förbruka på bara några minuter. För vadå? Är det för att vi ska överleva? Är det för vi håller på att dö? Nej, det är för att vi är så egoistiska  att vi anser oss ha rätten att göra det.

 

Jag är ingen ängel själv jag sitter i samma båt som alla andra men jag önskar att det hade funnits ett sätt så vi kunde minska slöseriet och jobbar för en bättre värld, inte en sämre. Det ironiska är att det finns inget djur på jorden som kan känna så mycket känslor som vi mäniskor ändå är det vi som visar minst medkänsla för varandra och framför allt jorden och kommande generationer. Jag skulle gärna se att vi är den generationen som är den mest betydelsefulla i människans historia. Den generationen som beslöt sig för att rädda jorden. Men om jag ska va ärlig så tror jag inte att det kommer ske. För jag tror att det måste gå så pass långt att det är försent för att vi ska inse vad vi har gjort och vad vi kunnat gjort. Man kan likna det med en person som får en obotlig sjukdom och inser att dom kommer att dö. Inte förens då inser människor vilken otrolig gåva livet faktiskt är. Det är precis lika dant med jorden. Vi måste inse vilken fantastisk skapelse det är innan det är för sent. Vi kanske inte drabbas men kommande generationer kommer uppleva slutet av livet om det inte händer något.

Självförtroende kan vara din absolut största vän eller din värsta fiende, allting handlar bara om vilken sida du själv väljer.

Det spelar ingen roll om det är en person som är fotbollsproffs, företagsledare, president eller om det är han som får alla tjejer. Dom alla har en gemensam nämnare och det är självförtroende. Det största avgörande faktorn vi har i livet.

Se det som att du har oändligt med kort och med dom kan du bygga världens största korthus, men det enda som avgör vad som kommer hända är ditt självförtroende.

Kapiciteten finns där den stora frågan är bara, har du tron på att utnyttja den?

Självförtroende är människans och utvecklingens värsta fiende. Jag tror att det finns väldigt många mäniskor som har så mycket att erbjuda världen, folk som verkligen kan göra skillnad men som går igenom livet utan att uträtta en enda betydelsefull sak just för att dom inte har självförtroendet att tro på sin egna förmåga.

 

Självförtroende är den största kraft vi besitter som mäniskor och det är något vi måste lära oss att ta vara på.

Vi måste lära oss att tända eldar istället för att släcka dom, vi måste bli bättre på att lyfta upp personer och lära dom vad dom är bra på istället för vad dom är dåliga på.

 

Jag har tänkt på en sak, eller ja det slog mig just nu så därför skriver jag om det. Det som slog mig var att jag tror inte man kan bli kär om det inte är kärlek man söker.

 

Det kanske vanligaste man hör är att fok säger: när du slutar bry dig om kärlek så kommer den och på ett sätt tror jag att det stämmer, det är en definitionsfråga. Frågan är hur du definierar att sluta bry sig, om det är att allmänt sluta leta efter kärlek eller om det handlar om att sluta kärlek vara lösningen till dina andra problem.

Jag tror att det största problemet med kärlek är att den används på fel sätt. Jag tror att många mäniskor egentligen inte är kära utan att dom ersätter sina andra problem med kärlek som lösningen.

Det vanligaste tror jag är att folk inte vill vara ensamma så därför söker dom efter kärleken men jag tror inte att dom blir kära utan det som händer är att dom slutar vara ensamma och dom blandar ihop den känslan med kärlek.

Det som sker sen är att när folk inte känner sig ensamma längre så svalnar känslorna men det som egentligen händer är att man har slutat känna sig ensam och därför finns inget tomrum att fylla.

Det finns säkert hur många andra tomrum som helst att fylla med kärlek så som behov, närhet eller ja egentligen vad som helst. Men jag tror att folk glömmer bort vad kärlek verkligen betyder, sällskap, närhet, behov och mer är bara en biprodukt av kärlek. Kärnan är att man hittar en person som gör dig till en bättre människa, att man hittar någon som alltid finns där och dela dina stunder med fantastiska som hemska, att man hittar den personen som ger dig sakerna i livet du inte ens visste om att du behövde. 

Kosmiskbalans, finns den? Eller finns det någon balans överhuvud taget och om den finns berör den alla eller är det bara vissa som är menade att upprätthålla balans i världen.

 

Det kan låta extremt osannolikt men om man tänker efter så finns det inget definitivt när det kommer till övernaturliga ting.

Lika lite bevis på att det finns övernaturliga saker, lika lite saker finns det som motbevisar det oförklarliga.

Det finns inte mycket övernaturligt som jag tror på men det finns en sak och det är balans.

Jag tror att det råder en balans i världen och det är en balans som får världen och livet på jorden att funka.

 

Jag tror att det har att göra med allt ifrån händelser i vardagen till vilken typ av person vi är.

Varför finns det personer som får ta mycket mer skit än andra? Dom personerna som tar på sig det som ingen annan klarar av att bära utan att ens få någonting för det?

Varför finns det folk som tycks få allt serverat på ett silverfat medans andra måste kämpa varje timme av sitt liv?

Jag tror att livet måste handla om balans för att det ger oss en strävan om att alltid göra någonting bättre, det ger oss en anledning till leva.

 

Det är som hon inte finns längre, det är som allt som någonsin hade att göra med henne har försvunnit.

Den jag var förr i tiden kommer sakta tillbaka men klokare och mindre naiv.

Det är inte så att jag har förträngt henne utan det handlar om att jag har tagit mig ifrån den personen jag själv var med henne. Det är en person jag inte kan identifiera mig med längre, en person som var vilsen på så många vis att jag inte vet vart jag ska börja.

 

Men jag har nog en sak att tacka henne för och det är att jag fick gå på en riktigt ordentlig smäll när det kom till relationer. Det fick mig att tänka över min egna situation och sluta gå vidare från tjej till tjej och lära känna mig själv istället. Det var någonting som jag verkligen behövde göra förr eller senare för att det är omöjligt att låta någon lära känna en när man inte ens känner sig själv.

För att kunna visa sina bästa sidor måste man kunna veta om och hantera sina sämsta. Det är aldrig rätt att kräva att en person ska förstå dina dåliga sidor, speciellt om du själv inte gör det.

Men vi mår bättre nu det gör vi, och det är framför allt för att vi är påväg någonstans vi utvecklas till bättre människor för varje dag som går.

 

För den dagen man känner att man äntligen är påväg någonstans så inser man att livet har alltid något bättre att erbjuda. Det ger en motivation till att sträva efter en bättre framtid för den finns där.

Världens enklaste fråga som samtidigt blir kanske världens svåraste för att lycka kan uppnås på fler än ett sätt.

Jag tror att mening med livet handlar om att betyda något för andra. Att vara en person som har en stor inverkan på andras liv oavsett om det är en person eller tusen.

 

Men att verkligen betyda något för en annan person, vad innebär det egentligen?

Är det att alltid finnas där och ge allt man har? Eller blir man kanske utnyttjad då?

Är det att alltid vara snäll och ta dom smällarna som din omgivning inte klarar av att ta? Eller blir man tagen förgivet då?

Är det att inte ge för mycket utan att göra så folk fortfarande får kämpa lite för att man verkligen ska finnas där? Eller utnyttjar man dom då?

 

Det svåra kanske inte är att bli tillräckligt betydelsefull för en person utan mer att finna en balans.

Att du betyder lika mycket för den personen betyder som dom betyder för dig eller tvärtom.

 

Jag tror det svåraste vi utsätts i den mordena I-världen är att behöva betyda något för andra, att bli sedda.

Hur andra mäniskor ser oss är det som definierar oss som personer vare sig vi vill eller inte. Det är därför bekräftelsen blir så fruktansvärt avgörande för hur vi funkar som mäniskor.

Jag tror också att vi ofta glömmer hur viktigt det är med bekräftelse så som komplimanger och uppmärksamhet.

Jag menar det är bara kolla på facebook eller alla personer som bloggar. Internet visar hur viktig bekräftelsen är för oss, hur mycket det betyder för oss att vi betyder något för någon annan.

 

Dagens samhälle har blivit så bekräftelse törstande att vi faktiskt går så långt att vi berättar vad vi har ätit för mat.

Eller att vi delar med oss av våra tankar och liv till hela världen istället för att skriva dom i en bok som vi och endast vi själva läser,

 

Den stora frågan är förmodligen löst och det är att meningen med livet är att betyda något för mäniskor men det lämnar en ännu större fråga hur betyder man något i livet?