jag borde ha en blogg

Tillexempel han som blir den alla vill vara vart han än kommer spelar liksom ingen roll om han kommer från landet in till stan eller någon annan story. Han blir bara värsta killen oavsett vad liksom.

Samma sak finns hos tjejer också hon kommer från ingenstans och på bara en kort tid har hon fullkomligt tagit över skolan eller arbetsplatsen. Jag tror dock att detta fenomen är vanligare i en skola en på en arbetsplats.

Sen finns det ett annat exempel och det är dom personerna som egentligen inte ser särskilt bra ut men ändå får vem dom vill och på något sätt ändå ser bra ut fast dom inte gör det.

Det händer ofta att man ser den där bruden som har fixat till sig ordentligt så att hon ser snygg ut fast egentligen inte är det. 

Jag antar att det är samma sak för killar också att han har fixat sig så att han "ser" snygg ut i tjejernas ögon fast inte är det.

Men det är inte det yttre som gör att dom här personerna ser bra ut, det är det inre som har en utstrålning som ser bra ut.

Enligt mig finns det tre anledningar till varför självsäkerhet och förtroende leder till popularitet.

Den första är som jag har nämnt förut att folk gillar att följa en ledare eftersom vi är ett flockdjur så ligger det i våran natur att följa en stark ledare.

Den andra anledningen är framför allt mest framstående i det exemplet med personer som ser snygga ut fast inte är det. Dom är så säkra på i sitt inre att dom är snygga eller i alla fall så utstrålar dom det. Så det får oss att faktiskt tycka att dom är snygga när dom inte är de, för deras utstrålning manipulerar oss.

Den sista anledningen tror jag är den mest slående.

Jag tror att det är så att självsäkra människor får osäkra människor att känna sig säkra. Dom är en ledargestalt där osäkra och kanske svaga människor kan finna trygghet och säkerhet. För dom vet att om dom kommer in under personens vingar så löser sig allt.

När man tänker på det så märker jag själv att det är dom som oftast ser ut att må bäst på utsidan som faktiskt mår sämst.

Det finns i alla typer av fall, tillexempel dom som är mest homofobiska och klankar ner mest på homosexuella är dom som oftast visa sig vara det i slutet. Dom gör det för att dom vill att sin sårbara insida är det som ska visas minst.

Det är också därför dom här oförklarliga självmorden förekommer eller dom personerna som minst verkade va pedofil eller mördare visar sig vara det.

Självmorden blir till för att en person är glad och sprallig på utsidan men i själva verket helt totalt förstörd på insidan. Tillslut när dom inser att ljuga för sig själva inte kommer få dom att må bättre och dom människorna som sa sig bry om dom inte gör något så finns det bara en utväg kvar.

Samma sak med mördare och pedofiler eller aa oftast i alla fall, dom söker hjälp, dom söker bekräftelse men dom får ingen och tillslut när dom inte orkar gömma sitt riktiga jag så finns det ingen återvändo.

Vi lever i ett så självupptaget samhälle där vi bara har tid att döma utsidan på folk, vi har tappat förmågan att se in i en persons inre. När vi väl märker hur illa allting har varit för en person är det oftast för sent för då har personen redan begått självmord. Men när vi tänker på olika händelser med den personen under en senare tid så ser vi en rad händelser som har visat på hur personen egentligen mår men tragiskt nog inser vi att vi måste ta den tiden när det är för sent. 

Det är lite som att man nästan måste festa för annars så är man ingen eller kanske mer att det är festa eller inget.

Jag kommer ihåg att jag sa att jag tyckte det va patetiskt med folk som söp varje helg till min polare och han svara aa men vad finns det mer att göra då?

Det var då jag insåg vilken jävla sjuk bild folk har av samhället idag för när jag tänkte efter så hör man nästan bara att folk ska festa. Har dom inte hittat en fest så är dom hemma själva eller i enstaka fall så kanske dom ska typ till landet med familjen.

Så satt jag och snacka med farsan lite och jämförde mitt liv med hans liv när han va i min ålder.

Då sa jag som det är idag att de är fest eller så är du hemma och tittar på film typ och han bara skratta åt mig. Han sa själv att visst festade man när jag va ung men vi gjorde mycket annat också. Man gick på bio, man hade brädspelskvällar, spelade fotboll/hockey beroende på årstid. Dom här grejerna som typ brädspelskväll har en väldigt töntig syn på sig idag och jag tror helt ärligt inte att de förekommer för de är "vuxenpoäng" på det.

Det måste nästan va så då att festa är en modegrej just nu och har vart det ett tag.

Så då kommer vi till min fundering och kommentera gärna och helt ärligt nu, festar ni verkligen för att ni tycker att det är skit roligt eller festar ni för att de e lite roligt men mest för att man "ska" festa?

Den personen jag kommer skriva om idag kommer veta mycket väl veta vem det är jag skriver om nu, men jag skriver inte för att hon ska läsa det här utan för att jag måste skriva av mig.

Jag har varit singel i ungefär ett halvår nu och resan jag har gjort under de senaste halvåret har gett mig otroligt mycket som person. Jag känner att för varje dag som går så hittar jag mig mer och mer, jag börjar verkligen trivas i mitt nya jag.

En stor skillnad som har skett om man jämför mot tidigare är min inställning till kärlek. Förut har de vart så att jag har sökt kärlek men efter den händelserika månad oktober fick jag en ny insikt och slutade bry mig om kärlek. 

Jag blev inte antikärlek utan jag slutade bry mig och tänkte på att de är ganska skönt att va för sig själv ibland.

Även fast jag egentligen inte ville börja gilla någon ny person så har kärlek den ibland jobbiga och ibland underbara förmågan att vi inte kan styra den. Det går inte att välja om du ska börja gilla någon eller varför man inte ska börja gilla någon. 

Självklart så hände det mig också, utan att jag ens la märke till de så började jag gilla en tjej mer och mer tills dess att jag faktiskt märkte att jag verkligen gillar henne.

Det är hit jag vill komma även fast mitt liv ser helt annorlunda ut idag så är det vissa saker som aldrig ändras Tillexempel det där lilla fåniga leendet man får när man tänker på henne eller när man står i ödets korsning.

Ödets korsning är när man befinner sig i en situation som man inte vet hur den kommer gå, man står i ovisshet och väntar på att ödet ska visa dig hur framtiden ser ut.

Det är någonting jag hatar att göra för att man vill att de ska gå ens väg och att man får personen man gillar, men man har fortfarande tanken i bakhuvudet "aja jag vet att det aldrig kommer hända så vad hoppas jag på?"

Jag hade hoppas på att det här va en grej som inte skulle följa med mig från mitt förflutna men jag inser nu att det förmodligen alltid kommer finnas där när man börjar gilla en ny person.

Allting jag kan göra nu är att vara mig själv och hålla tummarna för att det för en gångs skull går min väg.

I början när man va runt 12 - 13 år så fanns det väll enstaka personer som va deppiga eller mer eller mindre förstörda. Idag känns det som alla bara vill skita i livet spelar i stort sätt ingen roll vem jag pratar med i min ålder idag, alla verkar vara deppiga för någonting.

Det stod framför allt att unga människor i dagens samhälle är stressade och har svårt att sova. 

Man kan undra vad det är som gör dagens ungdomar så stressade för det är ju inte högre krav på oss i skolan än vad det har vart för en annan generation.

Jag tror inte att det är skolan som är problemet för dagens ungdomar utan jag tror att de bara är en bieffekt. Det jag tror är de stora problemet i dagens samhälle är tillgängligheten av information.

I dagens samhälle kan du i stort sätt få reda på hur vem som helst lever sitt liv och dom som har händelserika liv skriver om det i sina bloggar eller på facebook. I dagens samhälle kan man till och med följa folks liv som i realityserier som the hills.

Jag tror att det är detta som ger ungdomar så mycket stress, för alla människor vill vara populära och med internets hjälp så blir vissa människor mega populära som tillexempel Isabella Löwengrip.

Folk har i alla tider velat vara populära man har alltid velat vara någon, men förr i tiden hade man inte lika stora umgänges kretsar utan de kanske handlade om att fem personer skulle döma dig och gilla dig för den man är. Idag kan det handla om att du ska vara populär i kanske hundra personers ögon och det kräver självklart mycket mer.

För att kunna va populär i en mycket mer ytlig tid som vi lever i nu för tiden så måste du festa på helgerna för kunna skriva om dina bravader i bloggen.

Enligt mig fanns inte den här pressen på människor förr i tiden eller den va i alla fall inte lika utspridd som den är idag.

Folk kan helt enkelt jämföra sina liv med flera människor som är populära idag och då kan man få en bild av att man är "mobbad" eller "tönt" bara för att man inte lever som en liten klick människor som får så sjukt stort utrymme på internet.

De gör att folk strävar efter en liknande livsstil och det är väldigt krävande att alltid behöva tänka på sitt ansikte utåt mot världen varje dag man lever.

Det kanske är en överdrift men idag försöker ungdomar leva som kändisar, man vill synas överallt och den enda skillnaden är att det är en själv som är skvaller tidningarna.

Det är därför jag tror att dagens ungdomar är mer stressade idag än vad dom varit innan.

Ett första intryck avgör mycket i hur ett samtal och kanske senare en relation kommer se ut i en framtid.

Den ända gången man verkligen är sig själv när man möter nya människor är när man träffar en person du inte känner dig imponerad av så att du inte behöver imponera på han/hon.

När man är imponerad av en person som man träffar för första gången så utmärker man sig på ett sätt som man vill vara inte på det sätt som man egentligen är. Vi säger ofta sanningar men vi har tänjt på den lite så att sanningen låter bättre i andras öron.

Det sjuka är att det låter förmodligen inte bättre i andras öron på grund av en enkel anledning, när man träffar en ny person så får du bara ett intryck av helheten man bryr sig inte om detaljerna. Så egentligen är de helt onödigt att tänja på sanningen om sig själv.

En annan sak man ofta tänker på när man träffar en person är hur dom uppfattar dig som person. Jag brukar alltid tänka när jag står och pratar med en söt tjej "tycker hon att jag ser bra ut?" eller något liknande.

När jag tänker närmare på det hela med relationer och nya möten så börjar jag undra varför vi utger oss för att vara personer vi egentligen inte är.

Varför strävar vi efter att vara saker vi aldrig någonsin kommer bli? Det ända det kommer sluta med är att vi kommer inse efter många år att vi har slängt bort vår tid.

Min filosofi är att man ska sträva efter att bli så bra som man kan bli, för att vi har mycket inom oss och utveckling är nyttigt i livet. Men jag tycker att man ska va nöjd med det man har och den man är och sluta sträva efter orimliga mål, för du kan inte ändra på den du är så det finns bara två val det ena är att vara nöjd och leva ett bra liv och de andra är att vara missnöjd och leva så resten av livet. 

Fast enligt min mening är det inte så, det är inte bara en gammal klyscha utan det är verkligen insidan allting handlar om.

Ni har förmodligen inte tänkt på det men utsidan är inte det första ni lägger märkte till när ni träffar en ny person, det är insidan.

Tillexempel, varför kan två personer som ser ganska lika ut med samma typ av kropp och samma kläder se helt olika ut?

Därför att den ena personen har en utstrålning och ett självförtroende som gör han snyggare i dom kläderna.

Så vad beror då detta på? Jo att den ena personen har en insida som är mera framåt trädande och utstrålande än den andra.

Skillnaderna märks inte bara i en förhållande fas mellan två personer eller vem som ser bäst ut, det sker i varenda möte, varenda blick. Varför kan vissa personer bara komma in och ta över ett helt rum och få allt fokus på dom? Medans en annan person som gör precis på samma sätt inte får några blickar till sig?

För att den första personen verkligen vet att han är en centrumperson och tror på det han gör när han kommer in i rummet. Även fast du kanske inte tänker på det eller rent av märker det så ger det dig ett avtryck på dig.

Allting handlar om att tro på sig själv när man pratar med andra människor, man kan testa det här själv väldigt enkelt.

Gå till en nära vän eller en kompis du har riktigt bra kontakt med och när du pratar med han eller hon så tänk på vilken känsla du har i kroppen just då. Jag lovar dig att du bara kommer känna en sak och det är säkerhet, det är just därför ni är så bra vänner för båda känner sig trygga med varandra.

Gå sen till en person som du inte är så bra vän med, du kanske inte kommer känna rädsla men du kommer känna en skillnad om du verkligen känner efter.

Du har inte helt enkelt den här tryggheten där och de känner motparten av även fast han eller hon kanske inte är medveten om detta själv.

Det är just därför insidan är viktigast för det är den som gör hur folk sedan tolkar din utsida.

Jag ska tala om för er varför, det har alltid vart lite tabu att vara medlem i en så kallad community rent av en "fjortis grej".

Man drev med folk som hade t.ex. "Lunarstorm" eller "Playahead", ungdomarna sa att de va mobbat och att de va till för småbarn. Föräldrar och andra vuxna sa att de va ett onormalt och konstigt sätt att träffa folk på, dessutom klagar dom på att ungdomar idag sitter alldeles för mycket framför datan.

Sen kom "undret" Facebook och det blev en mega hit världen över, innan man visste ordet av det så hade helt plötsligt hela världen Facebook.

Det blev liksom en självklarhet att ha Facebook, en mode grej. 

Man kan länka artiklar till Facebook på stora nyhetssidor, man började referera till Facebook när man pratar i radio om vad som hände i helgen. Till och med kändisar använder Facebook Hasse Aro säger till Aftonbladet "Min facebook har exploderat".

Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag såg ett avsnitt av "Criminal Minds" på "Kanal 5" där dom pratade om Facebook. Det fick mig att inse att Facebook är en så stor revolution så att de har blivit en del av samhället.

Det jag inte förstår är varför Facebook är så accepterat jämfört med alla andra communitys när det faktiskt är exakt samma sak. Helt plötsligt sitter dom som säger att communitys är för småbarn på Facebook.  Dom 40, 50, 60, 70 och 80-talister som har skyllt på att de är fel på dagens internetgeneration beter sig på precis samma sätt. Föräldrarna som skyller på att ungdomarna sitter framför datan för mycket spenderar lika mycket tid själva framför Facebook.

Den enda skillnaden idag och för fem år sen är att "livsstilen Facebook" är accepterad men ungdomarna som levde precis på samma sätt för fem år sen var fördömda och jag kan inte förstå varför det är okej att ha Facebook när det inte har vart okej med en "Community livsstil" tidigare. 

Dubbelmoralen sjunger med en härlig klang världen över och helt plötsligt tillhör hela världen den så kallade internetgenerationen.

Just kollat på filmen "Beck - den svaga länken" och måste säga att det är en väldigt hemsk film men samtidigt väldigt bra.

Filmen visar en verklighet som finns i stockholmsnatten som vissa är väl medvetna om och vissa skiter i den totalt.

Det är svårt hur man ska ställa sig  till saker ibland, jag menar det finns folk som är rädda för att gå ut på natten för att dom tror att de ska hända något. Nästa dag så sätter dom sig i en bil i rusningstrafik utan någon som helst rädsla för att va med i en olycka även fast risken är större att krocka än vad den är att bli random misshandlad på stan.

Folk har en märklig förmåga när det kommer till chanser och risker, dom flesta tror mer på risken än chansen.

Folk går ofta med en stark känsla av att kanske bli våldtagna på väg hem från en fest, men om dom skulle köpa en trisslott så skulle dom inte ha samma övertygande känsla av att dom skulle vinna en stor summa pengar, även fast oddsen är ungefär lika stor åt båda hållen. Rolig tanke att leka med nästa gång du är rädd för något.

Nu kommer vi till den verkliga anledningen till varför jag bestämde mig för att skriva ett inlägg denna söndag kväll den 8 mars.

Har ni någon gång kännt att ni har befunnit er i en känslomässig gråzon?

Ni vet när man sitter och känner att allting är jätte bra men att de är lika dåligt på samma gång? Så att ni inte vet om ni ska skratta eller gråta?

Jag befinner mig i den situationen just nu, eller okej det där med skratta eller gråta kan vara en överdrift men jag känner mig glad samtidigt som någonting tynger mig.

Jag sitter här och tänker på en massa hemska saker som händer runt om i världen vilket får mig en smula deprimerad.

Samtidigt så känner jag att jag är bättre än någonsin, som en känsla att jag är menad för något större och jag just håller på att ta mitt kliv dit.

Jag lever i en tid av förändringar, morgondagen tar mig ett steg närmare framtiden samtidigt som de för mig ett steg längre bort från det förflutna.

Alla tider har sina förändringar men jag är inne i en av dom faserna som förändrar mitt liv radikalt. Jag tror att jag befinner mig i en känslomässig gråzon för att jag har sett mycket hemsk under mina 3 gymnasieår så jag vet hur hemsk det verkligen är ibland och det gör mig deprimerad. Samtidigt som jag verkligen känner förändringen för varje dag som går, jag kan verkligen känna att livet bjuder på något större och bättre i framtiden och de gör mig glad.