jag borde ha en blogg

Ni kanske tror att det är bara vissa personer som lever efter sin musiksmak och då menar jag emo/fashioncore eller aa va de heter, eller typ personer som har långt hår och lyssnar på rock.
Men det är ett bredare område än så, det visar vem alla är även om det inte syns lika tydligt från person till person.
Kolla på en person som festar mycket, en sån person lyssnar ofta mycket på sån typ av musik liksom som ofta dunkar på klubbar å så. De får ju dom att känna sig sköna liksom samma känsla som dom har när dom är och partar liksom.
En person som e gangsta eller så lyssnar ofta på den typen av musik, för att den musikstilen får dom att känna sig som den dom är och så känner dom ofta igen sig i texterna.
Jag som är en person som är ganska lugn av mig och bara gillar och chilla, jag lyssnar nästan bara på sån musik som får mig lugn.
Man kan säga mycket om en person genom att kolla på deras musiksmak.
Musik handlar igentligen bara om en sak, det är att kunna leverera den känslan du har inom dig när du skriver låten.
Kolla på Per Gessle utmärkt exempel, dom låtarna funkar ju bara på en sommarkväll runt en brasa typ. Det måste va den sommarkänslan han har haft i sig när han skrivit dom här låtarna. Det är ju den känslan vi får när vi lyssnar på honom eller aa i alla fall jag.
Vi lyssnar på musik för att vi vill på ett speciellt sätt, vill känna speciella saker och det är därför musiksmaken visar vem vi är. Den visar vilken känsla vi vill ha genom dagen.

Efter av att levt ett annat liv från det jag är van vid i snart två års tid så har man börjat funderat mycket vad som är annorlunda nu mot förr. Som den personen och människan vill jag alltid hitta anledningar till förändringar och problem. Eftersom mitt nya va både och alltså ett probelm och en förändring så va jag självklart inget annat än tvungen att hitta en förklaring.
Hela förändringen började när man böt från grundskolan till gymnasiet, min första lösning på problemet va att byta skola, allting va bra ett tag sen kom man fram till att man va på ruta ett. Nästa förändring va att byta ungänge göra helt andra saker än va jag tidigare gjort men aa det va samma sak där, najs ett tag men sen va man tillbaka på ruta ett.
Nästa förändring va att skaffa någon som brydde sig om en, fanns där för en någon man verkligen betyder något för. Sagt och gjort, jag tror nog ni vet själva vad som hände ... precis det blev bra ett tag men tillbaka på ruta ett. Under kvällen va jag och byggde en trall med en gammal polare till farsan och under den tiden så va allting som det brukade, allting va bra och så. Sen när jag kom tillbaka så va allt som vanligt.
Det va då de slog mig, jag har gått till en annan värld i mitt liv jag lever inte kvar i den världen jag brukade leva i. Det jag gjorde under kvällen va att jag besökte min gamla värld och de va därför allt kändes så bra.
Det enda problemet med att ha kommit fram till frågan om vad som är annorlunda är att de lämnade mig mer frågor, varför böt jag värld? Hur gjorde jag det? Går det att återvända och kommer jag nånsin kunna göra det?
För den här världen har jag inget att förlora i allt som jag kallar livet finns i den andra men den världen är redan förlorad så vad spelar det för roll vad som händer nu?

Kolla på vilken typ av person du va när du va liten, va du en person som va snäll, dum eller något annat kanske.
När man är liten så kan man se i stora drag vad för typ av person man är, det är klart att man kanske inte ser om en person kommer bli raketforskare eller bilmekaniker.
Utan man ser i dom stora dragen vad för typ av person man kommer att bli, en person som tar för sig eller en person som kommer styra osv.
Vissa är dom här balla personerna, vissa är dom töntiga vissa är blyga. När man kommer upp i ungdommen så försöker man hitta sig själv på ett annat sätt, skapa den personen man alltid velat vara. Jag vet många som har gjort så sjuka saker bara för att va någon dom alltid velat vara. Det man gör då är att man försöker fly, fly från det faktum är du alltid är och förblir den personen du föddes till. Jag vill faktist tro att alla har sin roll och sin mening på jorden att vi helt enkelt är menade till något större.
Klart att vissa människor är på flykt från sitt verkliga jag hela sitt liv, så kommer det alltid vara. Alla vill inte inse vem dom va menade att vara i denna helhets bild. Det många gör när deras sanna jag börjar krypa dom in på livet är att dom förändrar något så att dom kan lägga fokus på det.
Då kan dom koppla bort det där med att dom har en person som dom är menade att vara och så kan dom va den dom vill vara. Det är helt enkelt så:
Man kan försöka fly från den man är, men du kommer alltid vara den du en gång är född som.

Folk säger hela tiden att "aa men han/hon e ju inte ute och festar och har roligt och dricker å så så han/hon har inget liv"
Om man tänker efter på det vem är det som inte har ett liv?
Den personen som kan va med folk vardagligt och VA SIG SJÄLV och ha roligt. Eller den som behöver gå ut på fest dricka bli full och va en helt annan person för att kunna ha kul.
Gå på en fest där ingen dricker, förmodligen skulle folk inte ens säga att de va en fest för det är ju typ så enligt folk att alkohol+fest=sant i alla fall.
Det hade nog blivit ganska stelt där beroende på vilket folk det är i och för sig. Men 9/10 eller kanske till och med 99/100 vågar verkligen inte skämma ut sig och bjuda på sig själva när man är nykter.
Sen har vi annat folk som skiter i vilka dom är med skiter i om dom inte har druckigt dom skämmer ut sig själva i alla fall, och det blir inte pinsamt för dom eftersom dom inte skämms för det själva.
Det är så roligt när folk säger "det är skit kul att festa med rätt folk" vadå rätt folk? Är man med "rätt folk" behöver man inte alkohol för att skämma ut sig och ha kul för det kan man göra endå ju.
Se på det igentligen det är ganska tragigskt att folk måste dricka alkohol och bli en annan person för att kunna ha roligt, för att dom är så tråkiga och rädda igentligen.

Hur ofta hör man inte innan man går in i ett förhållande med en tjej "jag vill inte att allt ska handla om typ bara sex". Jag fattar inte vad folk har för syn på sex, liksom som om det är värsta grejen?
För om man ska säga aa men jag tycker att vi typ bara har sex i vårt förhållande, varför säger dom aldrig aa men jag tycker vi bara ligger och håller om varann och myser i vårat förhållande. Men det blir ju aldrig så för jag vene varför men folk ser inte mysa som värsta grejen då kommer mer det här svaret "ja men det är så underbart när han håller om mig". Ni har inte tänkt på att personen som ni är tillsammans med kanske gillar er så mycket att det enda sättet han kan visa sin kärlek på är att ha sex med er?
Ni har inte tänkt på att det kanske är skillnad på att ha sex med någon man gillar en bara ha sex med en random tjej?
Ni har inte tänkt på att när han håller om er bakifrån och kysser er i nacken den känslan ni får då är den känslan han får när han har sex med er?
Jag skiter i vad alla andra säger för jag vet att det är så för mig, det finns inget så underbart som ha sex med någon du verkligen gillar.
Så det är klart som fan sex är en viktig del!

Det finns vissa saker som gör oss till vad vi är, eller ja mer vad vi är i andras ögon. Om man tillexempel inte är ute och festar ute på en dag som valborg, midsommar eller nyår så är man ingen.
Om man gör något som anses vara töntigt i andras ögon så är man tydligen tönt. Blir man en dålig människa bara för man inte vill va som alla andra eller?
Det finns vissa saker som har blivit liksom något jag och mina grabbar kallar "the thing to do". Prakt exempel är festande, jag tror helt ärligt att vääääldigt många av dom som festar gäärnet idag hade ratat det totalt om det hade vart töntigt att festa i andras ögon. Men det har ju blivit en sak man bara ska göra, och gör man inte det då är man ju ingen.
Eller en kille som är riktigt bra på fotboll blir värsta grabben alla tycker han är as cool och han lägger liksom 6 timmar om dagen på fotboll.
Medans en person som är riktigt begåvad i matte och lägger 6 timmar på matte är liksom värsta tönten, pluggis eller har inget liv?
Helt ärligt vafan är det för jävla skillnad om man lägger 6 timmar på matte eller fotboll? båda har ju lika mycket liv det spelar ju ingen roll vad dom avsätter tid till.
Sen är det största problemet enligt mig att en person är inte någon för han gör något som är ballt i andras ögon.
En person är någon utifrån hur han behandlar andra människor inget annat.

Vad vill vi ha ut och kärlek, finns det en förklaring vad som är kärlek eller söker vi alla olika svar i det vi söker?
För i mitt fall känns det som att jag har ett enormt tomrum som alltid funnits där, enda sen jag va liten och det enda som kan fylla är att ha någon som man behöver som på samma gång behöver dig.
Jag tror att det här tomrummet är det som vi kallar kärlek, tänk er ett vitt rum och när du stiger in i det så ser du massa ord. Det kan va vad som helst som ärlig, vacker, underbar, rolig aa det kan stå hur mycket som helst.
Jag tror att det står olika saker i varje individs tomrum vissa kanske inte ens behöver någon som bryr sig om dig och vill ha dig nära för att fylla det här rummet. För vissa kanske inte finner kärlek i en annan människa utan dom finner kärlek i något dom gör istället.
Vissa människor kanske inte ens har upptäckt det här tomrummet en men en dag så kommer det en person eller något annat och fyller det här tomrummet direkt.
Så om den här personen försvinner försvinner så står det bara en sak i deras tomrum och det är personens namn, för det enda dom vet är att den personen är perfekt dom vet inte vad han/hon gav dom, dom vet bara att personen hade allt.
Jag har själv märkt att om jag inte får någon jag vill ha så är det inte personen i sig jag blir ledsen över. Det är hoppet som försvinner och att jag inser att jag måste forsätta kämpa mot det här tomrummet.
Det är anledningen till att jag faller lätt för att jag får hoppet om att bli av med det oändliga tomrummet.
Det tar längre tid att bli kär för att jag måste hitta alla dom sakerna som står i mitt tomrum, det är min tanke.

Just nu är livet väldigt jobbigt med all stress och en tunnel som inte ser ut att ha någon direkt början eller slut.
Jag lyssnade på en låt, låten heter "storm - lifehouse" sångaren där sjunger såhär "Barely surviving has become my purpose, because Im so used to living underneath the surface"
Det är de perfekta orden för att förklara hur mitt liv ser ut i dagens läge. Jag börjar dock få små ljusglimar i mitt liv, saker som tyder på att tunneln faktist har ett slut.
Att jag kommer hitta den här glöden till att presetera eller att gå upp och känna att livet faktist bjuder på någonting. Jag börjar få hoppet om att livet en dag kommer lösa sig om vi bara vill att det ska göra det och faktist kämpar lite för det.
Inte sitter och tänker "aa men hallå mitt liv suger kan det inte lösa sig" utan det handlar mer om att vi ska våga utveckla oss själva och se möjligheterna och ta chanserna vi får.
Jag tror att om vi bara har tron om att alla bitar kommer falla på plats en dag så kommer dom också göra det.

Alla människor stora som små kommer alltid ha drömmar det ligger i vår natur att bli någonting vi inte är eller att vilja ha något vi inte har.
När man va liten hade man överflödigt med drömmar man ville va rockstjärna, spindelmannen,fotbollsproffs, hockeyproffs och mycket mer på samma gång. Under årens lopp så insåg vi mer och mer för varje dag att vi inte kunde bli fotbollsproffs, men sanna mina ord den drömmen finns väll inom oss fortfarande? Att man drömmer om bort sig ibland och tänker på att man blev det där fotbollsproffset man aldrig blev.
Jag hoppas någon dag att få stå och hålla om en tjej, stå och titta på henne medans hon tittar upp på mig. Jag ser en hel värld i hennes tindrande ögon alla mina bitar faller på plats och jag vet att det är äkta hon frågar mig "du och jag förevigt visst?" och från den tidpunkten vet jag att nu kan mitt liv aldrig gå tillbaka till va det har vart.
För så länge jag har henne så har jag allt jag behöver. Det är min dröm och kanske många andras också, det svåra är bara att veta hur man ska förhålla sig till sina drömmar.
Jag menar dom som är fotbollsproffs kämpa dom 110% tills dom kom dit dom ville? Eller visste dom bara inom sig att jag är fotbollsproffs så är det bara?
Tänker man såhär, jag kommer finna min kärlek någon dag då slutar man ju aldrig jaga sin dröm och slänger man bort resten av sitt liv om man jagar en dröm?
Om man kollar det från andra hållet så om man ba äääh jag kommer aldrig få någon och skiter i det så kanske man slutar se dom chanserna du har för att förverkliga din dröm och då kommer du aldrig få det.
Så hur ska man göra?

Solen stiger upp vackert över hustaken och man ser att det kommer bli en lovande dag att lägga i minnet i nånting som vi kallar livet.
Tittar man ut över tomterna, ljuset mot dom gula, röda, bruna och alla andra husväggar som finns reflekteras i mina ögon.
Gräsmattan ligger helt knallgrön nedanför mig, precis som den gjorde när jag va liten. Man ställer sig och funderar samtidigt som man beundrar en vy som kan få dig att må bra för en stund. Varför får den här vyn och blicken dig att må bra?
Jo för att den tar dig tillbaka till något du brukade ha, den tar dig tillbaka till din barndom när allting va bra. Du kan faktist få en sinnesro genom att stå där och tänka dig tillbaka på dom tiderna när allting va bra, när man kände att man levde lycklig och för en anledning. Det känns konstigt när man står och kollar ut genom fönstret för man tycker att jag har allting som jag hade då? Jag har till och med mer nu en va jag någonsin hade då?
Efter en tids funderande kommer man fram till en sak, jag har ingenting om man jämför mellan förr och nu. På den tiden hade jag livsglädje genom varje dag, man kunde känna lyckan man kunde nästan känna varje slag i bröstet när det tog dig vidare genom livet.
Vart tog den vägen? Livsglädjen den vi behöver för att vilja ens leva, för vilja uträtta något var försvann den?
Jag kan vara på en middag omgiven av min familj och vänner endå känna mig ensam och utan mening eller livsglöd.
Jag kan va på en fest med femtio polare och känna samma sak, eller jag kan va med en tjej och ha en mysig stund och känna precis samma sak.
För det spelar ingen roll vad som händer, vad jag har eller vilka jag har för det känns som jag aldrig kommer kunna hitta en anledning att slåss för min rätta och min plats på jorden.
Det känns verkligen som att det inte spelar någon roll om jag dör i morgon för det känns inte som jag går miste om något.
Min fråga till er är.
Är jag en i mängden eller en på miljonen?

Är det de här vi kallar livet?
Dom fest tillfällena som ska va allra bäst så som valborg?
Men sumera vad som händer på dom här underbara kvällarna då? Det är klart att det finns alltid folk som har bra tider på valborg. Men min erfarenhet av valborg är att den antingen slutar med bråk eller att någon blir riktigt full.
Den här kvällen så som nyårsafton slutar väldigt ofta med dåliga erfarenheter.
Mina tankar rör sig kring två saker, för det första varför firar man ens en sån jävla skit dag som valborg då? När man vet att folk bara går ut och blir löjligt fulla och börjar bråka eller hamna på maria ungdom eller något liknande?
Den andra tanken är VARFÖR måste man just ut på valborg, hur blev det den hära supar helgen som är på allas läppar.
Varför måste man ha de här måste i luften att på just valborg måste man ut och göra något?
Samma sak med nyår det är liksom två obligatoriska helger att festa på varför är det så?
Jag vet inte vad jag har för anledning att kämpa vidare allt blir bara hårdare och hårdare, vänner försvinner saker förstörs på dagar som valborg.
På toppen av det så har vi allt med "miljö förstöringen" liksom som jag ser det så finns det ingen anledning att fortsätta det är bara liksom bara lägga sig ner och dö?
När kommer den här lyckan som gör det värt att leva ett liv som inte gör det till en kamp eller en plåga.
När ska jag hitta dom tillfällena där vi tänker "det här är livet" när jag känner mig lyckligt lottad av att va del av vi kallar livet, och inse vilken förmån det är.
När ska jag finna min livsglöd?
För just nu känns det som jag kan dö i morgon och va nöjd med det som att jag inte går miste om något.
Snälla någon ge mig något som jag kan kämpa för som jag absolut inte vill förlora, något jag kunde göra vad som helst för att överleva för så jag bara kunde få ha den saken!