Någonstans längs vägen
Delar av mig saknar dig, du kommer förmodligen alltid äga vissa delar av mitt hjärta även om det svider att säga det. Hade allt vart som jag ville och om du hade vart precis den jag ville så hade jag velat haft dig tillbaka men du är inte den personen. Du hade två delar, en av dom delarna hade jag kunnat spendera hela mitt liv med för den gav mig allt jag behövde.
Den andra sidan som skulle få allt att funka var det som satte allt ur balans, du behövde tid men vad är ordet tid? Hur mycket är tid och när är tiden nog? Jag kan ärligt inte förstå, du måste ha ljugit för mig för du sa att jag betydde så mycket men det kan inte vart så för då hade du sett vad du gjorde mot mig hur du förstörde mig innefrån. Det som fick mig att fortsätta va illusionen av vem du kunde vara, den du aldrig skulle bli. Jag hade mina tvivel du borde ha märkt det tidigt och det kanske du gjorde men du skyllde min osäkerhet på mig istället för att inse att den kom ifrån av att du inte visade det jag behövde se.
Du kanske hade dina anledningar men hade jag vart någon, hade jag vart så viktig som du hävda hade du gjort mer.
För mig var det en ända lång kamp att få dig, du berätta hela tiden om vilka du hade haft sex med utan att du ens rörde mig. Vad skulle jag tro?
Jag insåg tidigt att det aldrig skulle bli något mellan dig och mig men drömmen och illusionen om lycka fick mig att naivt hoppas på att det skulle bli något. Jag önskar att jag hade sett det tidigare för att de förstörde mig att jag inte fick dig. Det va aldrig mitt fel att det sluta som det gjorde var bara symboliskt det va över för länge sen. Jag önskar bara att jag kunde sett det någonstans längs vägen.
Can we be happy alone?
En del säger att det är ett framtvingat beteende av filmer och tankar, att romantik inte har något med vara naturliga beteende att göra utan att det är ett behov vi själva skapat.
Andra hävdar starkt att det handlar om våra instinkter att vi som djuret människa är skapta för att leva i flock och därav inte fungerar så bra i ensamhet,
Det finns säkert många personer där ute som säger sig leva lyckligt som ensamma människor och då som ensam menar jag utan att ha den speciella personen som älskar dig mer än livet självt.
Det brukar sägas att "livet definieras av dom stordåd vi åstadkommer under en livstid, men vår storhet blir obetydlig för oss själva om vi inte har någon att dela den med". Det är något som jag tror väldigt starkt på.
Jag tror att man behöver den stimulansen, den vetskapen om att det finns en person i ditt liv vars hjärta slår för just dig och att du vet att den personen inte bara är en del av ditt liv utan också en del av dig.
Jag tror att du kan vara nöjd med att leva ensam som att du liksom mår bra. Men jag tror inte att du kan uppnå en mer långvarig lycka om du inte har någon nära dig som gör dig lycklig, som gör dig påmind om att du är behövd. Vänner och familj kan ge sin del och få en person att må bra men dom kan inte alltid finnas där som en kärlek kan för att en kärlek finns kvar även när hon inte är där.
I wish she'd realized what she did
Jag har skrivit mycket saker om henne den senaste tiden och visst i alla ord finns det sanningar men som ni ser är budskapen ganska delade och det beror på att det som är skrivet är skrivet utifrån känslor och man känner sig olika från dag till dag.
Det jag kan känna nu efter en tid är att jag kan ha analyserat hela den här situationen och insett varför det blev som det blev. Jag har klandrat mig själv mycket för att jag var osäker och borde hanterat henne bättre vilket jag också tycker men samtidigt så tror jag inte hon insåg hur mycket hon försvårade för mig och sårade mig.
Det som stör mig absolut mest med dom här månaderna då vi "va" någonting var hur jag släppte min egna kontroll och aldrig sa ifrån hur jag verkligen ville ha det, att jag aldrig ställde krav och om jag ska va ärlig att jag inte gav upp tidigare. Signalerna för en värdelös situation fanns där hela tiden men jag vägrade inse sanningen och hoppades på en illusion av lycka och kärlek. Jag sa vad jag behövde och hon tog det som klagomål och sa att min osäkerhet fick oss att stå still. Därav skyllde jag på mig själv som att min olycka grundades i fel och problem som jag hade vilket var helt fel.
Jag sökte en person i henne som absolut inte fanns men mitt behov att ta mig ur ensamhet gjorde att jag inte insåg att hon aldrig skulle va den som gav mig det jag ville ha eller behövde.
Jag mådde dåligt över det jag gjorde mot henne men det gör jag inte längre, jag är glad att jag hade sex med en annan tjej så att det tog ur mig ur det här för jag ville inte inse det men det förstörde mig långsamt.
Hon hade sina problem, sina regler som talade emot mig. Jag försökte men jag kunde inte ge det hon behövde och hon ville inte utvecklas till en person som funkade med mig för det gick emot hennes principer.
Jag hade kunnat gå igenom eld och vatten för henne för en tid sen, jag gjorde exakt allt jag någonsin skulle kunnat göra för att få det och funka men jag räckte inte till. Jag va inte rätt person, jag va inte bra nog, jag va helt enkelt inte den personen hon ville ha för hade jag vart det så hade hon insett att jag var värd att slåss för.
Det som stör mig mest var att det jag gjorde låg till grunden av att hon inte gav mig det jag behövde vilket fick mig att göra något som va rätt men fick det att kännas så fel och det är de som fick mig att må så fruktansvärt dåligt. Jag mår bättre nu än vad jag någonsin gjorde under tiden med henne för det var bara en jakt på något jag aldrig fick.
Jag önskar bara att jag hade lyssnat på alla som sa hur konstigt det var, hur fel det verkade vara, som såg det med friska ögon så jag hade sluppit gå igenom en av dom värsta perioderna i mitt liv. Men en sak är bra med det här och det är att jag aldrig någonsin igen ska ens försöka med en person som sätter sig själv och sina egna principer före mig.
