jag borde ha en blogg

Förlorade själar, fallna stjärnor, mörka tider och annat som sker. Ibland är motgångarna många i ens liv, man tappar livslusten och förstår inte varför man ska fortsätta kriga i livet. Kollar man sig omkring så ser man att det är många som inte kommer komma längre i livet än där de står idag. Varför är det så? Jag tror att de har och göra med att dom tror att en framtid byggs på ett förflutet, men de är fel. Det är inte för sent att få ordning på sitt liv, i alla fall inte nu. Kolla på våran ålder vi är unga vi är nästan till och med barn, vi har knappt levt en femtedel av våra liv. Motgångar kommer alltid finnas i våra liv vare sig vi vill eller inte och de är bara lära sig att leva med dom. Det sägs att en sann krigare är den som reser sig när alla andra faller och de är sant, för det är inte dom som ger upp som gör ett avtryck i världen. Det är dom som har det lilla extra, dom som inte går i andras fotspår, dom som har kraften som ingen annan har det är dom som blir någon att räkna med. Vissa människor har glöden och viljan redan när dom föds, andra kanske finner den senare i livet men de spelar ingen roll när du finner den. Det enda som spelar roll är att du får glöden och inser att de är dags att ändra sig. Livet går ut på två saker, att man ska vara lycklig och att man ska vara nöjd med sitt liv och även fast du kanske har två år kvar i livet och hittar glöden och inser massa saker är de inte bättre att uträtta dom sakerna så att du dör nöjd? Istället för att du ligger där med en ångest över att man inte gjorde något i livet. Folk verkar glömma att livet faktiskt inte är en tävling, att man inte ska jämföra sig med andra människor. Visst din bästa kompis kanske gifte sig med sitt livs kärlek när han fyllde 27. Du kanske gifter dig med ditt livs kärlek när du är 47 men egentligen vad spelar det för roll? Visst han kommer ha fått levt 20 år längre än dig med sitt livs kärlek men huvudsaken är väll inte när du fann henne/han, huvudsaken är väll ATT man fann henne? Ge inte upp bara för alla andra faller, res dig, kriga för då kommer du se att du kommer vinna kriget även om de tar 60 år så kommer du bli ihåg kommen som en krigare och en vinnare från den dagen då ditt hjärta slår sitt sista slag.

Ni kanske har hört det förut, tänk på vilka ni umgås med, tänk på era val ni gör i livet, tänk helt enkelt på allt ni gör i ert liv. Man kanske inte tror att det är så viktigt det där med umgänge, men tro mig det är de viktigaste ni har för att dom är ert liv och det är dom som gör dig till den du är. I början kanske man inte riktigt inser hur mycket ett umgänge formar dig som person och man tycker att allting är allmänt bra liksom. Sköna personer att umgås med och man har roligt mår bra och allt sådant men alla umgängen har liksom en "inriktning" i andras ögon. Vissa umgängen ses som badboys, vissa ses som töntar, andra coola och annat. Det kanske inte känns i början men jag kan lova dig att du blir ditt umgänge efter ett tag, och de vill säga du blir tönt om du umgås med töntar, eller badboy om du umgås med badboys. Det är just därför du ska tänka på dom valen du gör i livet, för dom kommer bli en del av ditt liv även fast du kanske inte tror de. Fast de är inte bara umgänget som gör avtryck i våra personligheter och liv, alla val påverkar oss mer eller mindre ända från vad vi ska ha för godis till kvällen, till vilken linje vi söker till på gymnasiet. Det finns ju såklart val som ger större och mer direkt inverkan på livet, och saker som vi knappt märker. Men val och händelser är det som gör oss till vilka vi är och välj dina val med omsorg för det är något du kan styra över till skillnad från händelser. Visst att vissa val leder till vissa händelser men när jag menar händelser menar jag saker som inte händer av en anledning utan bara händer och påverkar våra liv och kanske får oss att ta en annan riktning. Tänk på att det är våra val och händelser i det förflutna som gör oss till den vi är i vår nutid men det är valen och händelserna vi gör i vår nutid som gör vår framtid. Så bara för att vår nutid kan vara skit så kan man alltid börja med att bygga än bättre framtid för det är bara du och ingen annan som kan göra framtiden bra.

Det kommer alltid finnas bra och dåliga tider, det är bara så man kanske tycker att man vill ha ett bra liv med bara bra saker men de kommer aldrig att hända. På sätt och vis ska vi tacka våra extremt dåliga tider eftersom de är dom som får oss att njuta av dom bra tiderna. Fast varför ska så mycket avgöras med känslomässiga händelser? Kan man inte bara stänga av sina känslor och försöka leva igen, liksom bara skita i allt som en gång spelat någon form av roll och bara köra? Jag vet inte varför jag inte kan göra så längre, det kan va för att jag redan har gjort de och märkte att jag inte mådde bra av de utan bara flydde från allt. Det jag vet när man hade flickvän var att man helt plötsligt fick en mening i livet, man fick en riktning och man fick framför allt någonting att slåss för. Sen några år tillbaka så vet jag att allting känns meningslöst större delen av min tid, kan ha gjort med vägarna man tog i livet. Det kan ha gjort med det emotionella stadiet man är i just nu, hormoner och allt sånt som gör att man känner sig totalt vilsen. Men vad är livet om man inte är lycklig? Om man inte har något att leva för? Om man inte har någon som man vet att de får en alltid att må bra? Frågan är verkligen om det kommer bli bättre? Eller om majoriteten av min tid kommer va skit resten av mitt liv. Det som känns konstigt är när man ser folk på tåget, bussen eller bara där man har tid och titta på folk så ser man i deras blickar att de inte finns lycka inom dem. Det skrämmer mig samtidigt som jag blir helt oförstående, för de känns verkligen som att livet ser ut på det här sättet. Det jag absolut inte fattar är att hur kan folk finna sig i det, hur kan man finna sig i ett liv där man inte vill gå upp på morgonen för att möta dagen? Kommer det alltid va såhär? Att livet består av skitdagar förutom någon gång ibland, eller har de med ålder och hormoner att göra? Kommer det vända en dag att man lär sig ta motgångar på ett annat sätt eller hur kommer allt sluta?

En verklighet så svag, så meningslös att man verkligen inte vet vart man ska ta vägen. Kolla på oss idag vad har vi blivit? Vad har vi för mening, vad har vi för mål och vad är värt att slåss för? Ingenting för att allting saknar syfte. Vi lever i en verklighet som jag blev varnad för när jag va mindre. Jag blev en del av ett liv jag egentligen inte trodde fanns. Ett liv där mottot lyder "We got nothing to fear, 'cause we got nothing to lose" och enligt mig är inte de ett liv att leva. Oavsett om det är en flickvän, en vän, familj eller en karriär så måste man ha något i sitt liv som är värt att slåss för. Man hör ofta "aa men han har inget liv" men snälla definiera ett liv liksom? Vad går de ut på? Den som har mest vänner? Den som är på mest fester? Ett liv för mig är att vara lycklig, och de spelar ingen roll hur man blir lycklig bara man vet att man är de och känner att de ska bli en njutning att gå upp nästkommande morgon. Lycka är när man vet att vad som helst kan hända en dag och man kommer hem till någon eller någonting som alltid oavsett kan få dig att somna lycklig. Jag börjar undra om jag någonsin kommer kunna finna den lyckan i det livet jag lever nu. Jag har inte gjort de på över tre år när man kom upp på gymnasiet och allting blev annorlunda. Då blir frågan, Ska jag stanna eller fly iväg till ett nytt liv?

Frågan många ofta ställer sig är "hur kunde en så stark kärlek bara bli till hat?". Det är klart de är en bra fråga, för hur kan egentligen kärlek och att älska en person bli dess raka motsats bara över några dagar? Jag tror att de är bara ett naturligt steg i processen att släppa någon person ut ur ditt liv. Eller de beror ju lite på hur mycket personen betyder för dig, jag är inte riktigt som vanliga personer eftersom om jag bara vill släppa någon så gör jag de på mindre än en dag. Men för en gång skull så har jag lite svårt att släppa en person och jag har själv känt av hur processen går till. Först kom hoppet om att allt skulle lösa sig, men de gick ganska fort över till insikten som gjorde hoppet till ångest, den höll i sig ett tag sen kom man till en annan insikt som skapade en saknad, efter de så börjar man sakta med säkert göra om saknaden till hat. Jag tror att man gör om saknaden till hat för att hat mot en person är lättare att hantera än saknaden. Ett hat är aldrig fäst vid en person som gör att du blir beroende av den. Utan ett hat gör att du kan släppa en person ut ditt liv. Jag är en person som inte vill hata någon för en relation för person tycker jag de är lättare att bara inte bry sig om personen än att hata den. För så länge en person är mer eller mindre i ditt minne så kommer den alltid vara den del av ditt liv. Vissa minnen kommer alltid stanna kvar, jag kommer aldrig kunna bedöma vad jag kommer ihåg och vad jag kommer att glömma. Det enda jag vet säkert är att jag låter tiden ta hand om de här de blir bäst så, jag kan alltid ha ett litet hopp om att de blir som jag vill men har svårt att tro de.

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men vissa låtar har en förmåga att väcka våra känslor. Det är nästan så att man kan tycka att man känner som personen som sjunger. Jag vet inte vad ni tycker om musik men för mig är de allt musik handlar om. Tillexempel när man sitter på bussen och är påväg hem, de börjar mörkna lite och man tar upp mp3n och spelar en låt som man aldrig hört och blir förtrollad av den. Om ni har läst inlägget innan de här så kanske ni förstår att jag har mått bättre i mitt liv. Men i alla fall så satt jag på väg hem på bussen och tänkte på allt som hände i helgen, jag vet inte om personen jag syftar på vet att jag skriver om henne men i alla fall. Jag tänkte att klart de var hårt de som hände och jag saknar våra samtal och allt de för du gjorde mig glad. Just när jag satt ner grävd i mina tankar så kom de en låt på min mp3 som jag aldrig hört på den. Den heter I need you to love me med Barlowgirl och asså jag vene riktigt hur jag ska förklara känslan. Det var som att bara flyga iväg från alla problem och komma till en värld där allt var på något sätt känslolöst fast endå inte. Jag kände någonting men jag kunde inte riktigt placera känslan men jag vet bara att jag mådde bra. För mig är nästan den viktigaste delen i en låt rösten, och jag måste säga att Alyssa Barlows röst kom igen hon skulle kunna få mig på fall vilken dag som helst! HELT KÄR i den rösten och låten sjukligt bra och ja allt är ju bara jävligt bra med den här låten. Man kan ju drömma om att skriva ett sånt här mästerverk själv någon dag men de är en oskriven framtid vem vet någon dag kanske någon skriver ett inlägg om något jag skrivit. länk till låten http://www.youtube.com/watch?v=3ztyHWfcamc

Jag och en polare satt och snacka idag, som vi alltid brukade göra back in the days. Gå till statoil köpa en cola och sätta oss vid några stenar, snacka skit, lite allvar och aa bara snacka helt enkelt. Jag kommer ihåg för ett år sen när vi satt på precis samma ställe och vi pratade om precis samma saker, att livet bara va skit just nu för man inte ser någon mer eller mindre mening med de. Vi satt och prata om att om de inte är bättre om ett år så undrade vi vart vi skulle ta vägen. Jag vet att det är lite tabu och snacka om att ha självmords tankar men jag kan nästan lova att alla har haft dom. Det är svårt när man har levt ett liv där man försökt springa från faktum att man vet att allt är skit. Jag kommer ihåg tiden för ett år sen de är fråga om jag ska skratta eller gråta man vet liksom inte vad man ska göra. Visst klart att man skrattar ju när man har roligt men man känner ändå alltid hugget i magen hela tiden. Jag vene om de är jag som är ensam om tanken, liksom kanske att folk kan söka lycka på andra håll. Men jag känner som min bror alex sa "vad spelar de för roll om man lever livet om man inte kan dela de med någon?". Den här veckan har fått mig att tro att jag faktiskt skulle få verkligen riktig kärlek någon gång, jag visste ju själv att de aldrig skulle bli så men ändå så tror man på det. Jag bryr mig inte om vem som läser de här inlägget för alla ska verkligen få veta hur förstörd jag är just nu, jag har vart de en längre tid men har bara inte visat de. Jag mår absolut skit helt totalt och jag undrar verkligen om de finns en mening att fortsätta leva när man bara har ett svar till lycka. De svaret är svårt att finna och man kommer garanterat vara mer ledsen än glad under den här tiden om man inte hitta den perfekta kärleken. Jag kan ju i och för sig hoppas på att jag hittar en trisslott som är värd 5 miljoner i morgon men de kommer inte göra mig lycklig. Jag är en person som alltid säger vad jag tycker och känner och jag lovar dig du fick mig att falla för just dig inte kärleken och du gjorde mig lycklig rakt igenom på en kort tid gav du mig en mening med livet. Men efter idag har jag insett verkligen, vad spelar framgång för roll om man inte har den att dela med någon. Jag har svaret, jag vet att de kallas kärlek men jag vet också att utan den kommer helheten i mitt liv alltid se lika dan ut, jag kommer bara göra andra saker för fly från mina känslor.

Första helgen som singel på fyra månader, och jag måste säga att de var skönt att va frisläppt och inte ha något att tänka på, de va bara och göra som man själv vill. Jag kan garanterat säga er en sak, jag har vart borta från min normala verklighet i fyra månader okej de kanske inte är en evighet men ändå de är ett tag. När jag kom tillbaka till de gamla livet och kröka med grabbarna så insåg jag att tiden går men alla står still. Jag kom till den insikten att det här livet redan börjar bli förflutna även fast de är min nutid, visst de kommer va svårt att släppa allt folk men jag kommer inte vara samma person som jag alltid har vart. Jag kommer alltid ha samma personlighet men jag kommer inte att göra samma saker som alltid. Jag vill ta mig någonstans i världen, bli någonting, uträtta någonting så att man kan känna sig nöjd med sitt liv och inte bli 50 och inse att man inte tagit vara på chanserna man hade. Jag ser hellre att jag försöker åstadkomma komma någonting i världen istället för va den personen som max 20 personer visste vem man var. Okej visst jag kanske kommer krascha, brinna eller misslyckats totalt men då kan jag i alla fall ha en sak i tanken. Det är att jag i alla fall försökte och att jag vet att jag gjorde allt som stog i min makt för komma dit. Då kommer jag veta en sak, det är att jag tog chanserna jag hade, jag gjorde allting jag kunnat göra i mitt liv. Som nu tillexempel visst säg vad man vill men jag gillar en tjej och jag stog och tänkte "just nu finns de inget hopp, ingen dröm eller något jag kan göra ... det finns bara ödet är de menat att bli något så blir det något. Det finns bara en sak jag vet säkert oavsett om de inte blir något eller om de blir något så vet jag att för en gång skull så lyckas jag eller misslyckas jag som mig själv och inte en player". Det är en läskig känsla att inte ha någonting att stödja sig på eller att kunna gå till en tjej direkt om de inte skulle funka. Skillnaden var förut att då trodde jag de va äkta kärlek för jag fick de av andra men jag gav de inte själv. För verkligen för första gången i mitt liv så inser jag att de inte är kärleken jag vill åt utan en speciell person och de känns men ändå läskigt och ovant. Den här helgen har gett mig mycket men min största lärdom är att oavsett vad som händer i våra liv är de vi och inga andra som bestämmer om vi vill vara som jorden att försätta gå oavsett tid, känslor och händelser. Eller om vi ska låta jorden sköta sitt medans vi står kvar på samma ställe och lever samma liv som vi alltid gjort.

Har ni någonsin vart med om att du tillexempel ser en tröja och faller för den direkt, men så kollar du på priset och så tycker du att den kostar för mycket? Istället för köpa den tröjan så går du och köper en billigare tröja, går hem, och lever vidare med ditt liv. Hur många gånger har ni inte känt efter ett tag eller kanske bara efter några minuter "fan jag borde köpt den där tröjan". Jag har ett bra exempel. Jag skulle ha nya badbyxor till en Greklands resa och jag gick in i butiken, när jag kom in i butiken såg jag ett par stört snygga billabong (stavningen?) i alla fall så tänkte jag köpa dom men jag gjorde inte de på grund av priset. Det hela slutade med att jag köpte ett par andra badbyxor enda problemet var att jag ångrade mig hela veckan i Grekland att jag inte köpte dom där billabong shortsen. Som tur var att de va fel på dom andra byxorna så jag tänkte "peeeerfekt då kan jag byta tillbaka dom mot dom andra när jag kommer hem". Veckan gick och när kom hem åkte jag tillbaka till butiken och skulle byta tillbaka shortsen, då hade självklart dom andra shortsen blivit sålda. Är de bara jag som känner att de verkligen alltid är samma sak? Man känner direkt att man vill en sak men sen tar "vettet" över och man gör ett annat val, sen så när man bestämmer sig för att följa sina känslor så är de ofta försent för att gå tillbaka. Lita på dina känslor, för dom kommer aldrig ljuga för dig.