How love becomes hate

Frågan många ofta ställer sig är "hur kunde en så stark kärlek bara bli till hat?". Det är klart de är en bra fråga, för hur kan egentligen kärlek och att älska en person bli dess raka motsats bara över några dagar? Jag tror att de är bara ett naturligt steg i processen att släppa någon person ut ur ditt liv. Eller de beror ju lite på hur mycket personen betyder för dig, jag är inte riktigt som vanliga personer eftersom om jag bara vill släppa någon så gör jag de på mindre än en dag. Men för en gång skull så har jag lite svårt att släppa en person och jag har själv känt av hur processen går till. Först kom hoppet om att allt skulle lösa sig, men de gick ganska fort över till insikten som gjorde hoppet till ångest, den höll i sig ett tag sen kom man till en annan insikt som skapade en saknad, efter de så börjar man sakta med säkert göra om saknaden till hat. Jag tror att man gör om saknaden till hat för att hat mot en person är lättare att hantera än saknaden. Ett hat är aldrig fäst vid en person som gör att du blir beroende av den. Utan ett hat gör att du kan släppa en person ut ditt liv. Jag är en person som inte vill hata någon för en relation för person tycker jag de är lättare att bara inte bry sig om personen än att hata den. För så länge en person är mer eller mindre i ditt minne så kommer den alltid vara den del av ditt liv. Vissa minnen kommer alltid stanna kvar, jag kommer aldrig kunna bedöma vad jag kommer ihåg och vad jag kommer att glömma. Det enda jag vet säkert är att jag låter tiden ta hand om de här de blir bäst så, jag kan alltid ha ett litet hopp om att de blir som jag vill men har svårt att tro de.

Kommentarer
Postat av: Jen

... och när hatet försvinner är det bara likgiltighet och bitterhet kvar. Vem vill leva med sånt? Att du är medveten om den här processen är hur bra som helst, men du måste acceptera den också, det är egentligen det som är det svåra.

2008-10-27 @ 00:45:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0