Ett destruktivt beteende
När jag går tillbaka i mina minnen så kan jag förstå varför jag har kommit att bli den personen jag är idag. Många bra delar har utvecklats och jag har mognat i många avseenden men tyvärr så finns det en del av mig som har tagit fruktansvärt mycket stryk under snart 3 års tid.
Det är beslut som man tar som man någonstans aldrig kan förstå vilken inverkan dom kommer ha i ens framtid. Mitt beslut va att sluta försöka med tjejer så mycket som jag hade gjort efter den besvikelsen som jag upplevt efter johanna. Jag insåg det absolut inte då men jag inser nu varför jag har haft ett så destruktivt beteende när det kommer till tjejer. Jag har också förstått varför jag aldrig har fått dom tjejerna jag har velat haft dom senaste åren.
Det började med att jag slutade bry mig, sen slutade jag bry mig ännu mer sen hade jag slutat bry mig så mycket om vad tjejer tyckte och tänkte så att jag slutade läsa signaler. Det har till och med gått så långt att jag har tappat tron på min egna kapicitet när det kommer till att haffa tjejer. Jag blir ett nervvrak, jag blir sjuk i huvet jag ska va helt ärlig och säga att jag fattar fan inte själv vad jag håller på med.
Jag kan sträcka mig så långt så att jag kan säga att mycket av det jag "hade" med mimmi var mitt fel att det blev som det blev. För att jag har vart helt dum i huvet så extremt sjukligt destruktiv och osäker i mitt beteende så att jag borde söka hjälp för det.
Nu är det slut med den skiten, det är dags att ta tag i mig själv och göra saker jag är kapabel till och sluta hindra mig själv från den jag är
Det är beslut som man tar som man någonstans aldrig kan förstå vilken inverkan dom kommer ha i ens framtid. Mitt beslut va att sluta försöka med tjejer så mycket som jag hade gjort efter den besvikelsen som jag upplevt efter johanna. Jag insåg det absolut inte då men jag inser nu varför jag har haft ett så destruktivt beteende när det kommer till tjejer. Jag har också förstått varför jag aldrig har fått dom tjejerna jag har velat haft dom senaste åren.
Det började med att jag slutade bry mig, sen slutade jag bry mig ännu mer sen hade jag slutat bry mig så mycket om vad tjejer tyckte och tänkte så att jag slutade läsa signaler. Det har till och med gått så långt att jag har tappat tron på min egna kapicitet när det kommer till att haffa tjejer. Jag blir ett nervvrak, jag blir sjuk i huvet jag ska va helt ärlig och säga att jag fattar fan inte själv vad jag håller på med.
Jag kan sträcka mig så långt så att jag kan säga att mycket av det jag "hade" med mimmi var mitt fel att det blev som det blev. För att jag har vart helt dum i huvet så extremt sjukligt destruktiv och osäker i mitt beteende så att jag borde söka hjälp för det.
Nu är det slut med den skiten, det är dags att ta tag i mig själv och göra saker jag är kapabel till och sluta hindra mig själv från den jag är
But we do love company
Det har nog gått snart ett år sen jag hade någon form av förhållande typ med en tjej även om det bara va sporadiskt. Och den här bloggen har gått mer från reflektioner över livet, samhället och samtiden till någon form av terapi och reflektion över mitt egna liv.
Jag räknar inte mimmi som någon form av relation eftersom att kompisar har jag haft många av och det ger inte det som närheten av en närmre relation ger. Det gav mig mer förtvivlan än än lycka och trygghet som jag sökte i grunden. Så att jag kan nog säga att jag har varit "ensam" i snart ett år och i många avseenden har det vart mitt absolut bästa år någonsin.
Det har infunnit sig ett lugn i min vardag som jag inte har upplevt förut. ´Jag har i alla tider alltid haft tjejer runt mig som en form av bekräftelse. Jag ska ärligt erkänna att det finns inget som har stressat upp mig så mycket som min egna bekräftesle. För att det har alltid vart det allting handlar om. Kommer hon att svara? Kommer hon att skriva något öppnande? Kommer hon att skriva till mig utan att jag skriver till henne? Det är bara få av dom frågor som har gett mig bekräftelse och det är också sånna frågor som ingen annan än jag bryr mig om så det är ganska konstigt att jag har stressat upp mig över det.
Nu har jag kommit till den punkten att jag skulle tycka det vara skönt med sällskap i mitt liv, en tjej som finns där för mig när jag behöver och inte behöver. Men det finns en stor skillnad och det är att det måste ske på helt andra premisser för att dom jag har levt efter kommer förstöra mig.
Jag ska inte stänga tjejer ute som jag har gjort sista året, jag ska bara inte försöka så tokmycket med dom och försöka få dom att vara något dom inte är.
Jag kommer släppa min guard när jag hittar henne som inte är den typen som vill ha spel eller regler utan vill ha den personen jag är. För jag är trött på dramat, jag orkar inte med det helt enkelt, 8 år av att ha jagat tjejer är helt enkelt för mycket drama dags för något nytt.
Jag räknar inte mimmi som någon form av relation eftersom att kompisar har jag haft många av och det ger inte det som närheten av en närmre relation ger. Det gav mig mer förtvivlan än än lycka och trygghet som jag sökte i grunden. Så att jag kan nog säga att jag har varit "ensam" i snart ett år och i många avseenden har det vart mitt absolut bästa år någonsin.
Det har infunnit sig ett lugn i min vardag som jag inte har upplevt förut. ´Jag har i alla tider alltid haft tjejer runt mig som en form av bekräftelse. Jag ska ärligt erkänna att det finns inget som har stressat upp mig så mycket som min egna bekräftesle. För att det har alltid vart det allting handlar om. Kommer hon att svara? Kommer hon att skriva något öppnande? Kommer hon att skriva till mig utan att jag skriver till henne? Det är bara få av dom frågor som har gett mig bekräftelse och det är också sånna frågor som ingen annan än jag bryr mig om så det är ganska konstigt att jag har stressat upp mig över det.
Nu har jag kommit till den punkten att jag skulle tycka det vara skönt med sällskap i mitt liv, en tjej som finns där för mig när jag behöver och inte behöver. Men det finns en stor skillnad och det är att det måste ske på helt andra premisser för att dom jag har levt efter kommer förstöra mig.
Jag ska inte stänga tjejer ute som jag har gjort sista året, jag ska bara inte försöka så tokmycket med dom och försöka få dom att vara något dom inte är.
Jag kommer släppa min guard när jag hittar henne som inte är den typen som vill ha spel eller regler utan vill ha den personen jag är. För jag är trött på dramat, jag orkar inte med det helt enkelt, 8 år av att ha jagat tjejer är helt enkelt för mycket drama dags för något nytt.
Varför vi aldrig får dom som vi vill ha, men alltid dom vi inte vill ha
Det är en fråga jag har ställt mig otaliga gånger och förmodligen resten av världen också. Varför får vi aldrig dom vi vill ha men alltid dom vi inte vill ha?
Det finns många teorier i den frågan och den främsta tror jag är den naiva teorin om att vi vill ha det vi inte kan få. Speciellt att tjejer vill ha det dom inte kan få.
Jag tror att det är sant till en viss del, en väldigt liten del dock. Jag tror att kampen av att inte få någon direkt kan vara en extra tändning till att vilja ha någon men jag tror inte att det är den främsta anledningen till att man vill ha en person.
Jag tror att svaret på den här frågan är mycket enklare än vad vi vill göra den och jag tror att vi innerst inne har valt att ignorera den för att faktumet tär på oss.
Jag tror att den i stort sätt enda anledningen till att vi inte får dom vi vill ha är för att vi nästan aldrig är oss själva när vi vill ha någon.
Vi försöker på någotsätt skapa en "bättre" version av oss någon som vi tror kommer bli mer omtyckt än vårat riktiga jag.
Det märks på långa vägar när någon slutar agera naturligt och det är den anledning till att jag tror att vi inte får dom vi vill ha. För att vi inte agerar naturligt och är oss själva när vi ska försöka visa dom varför vi vill ha dom.
Vi behöver en riktning
Nu är man här igen, visserligen sjuk och förjävlig men ändå på samma ställe som man var för ett år sen. Man har blviit ett år rikare i erfarenhet och det har gjort mycket men det har samtidigt inte gett mig någonting.
För just nu lever jag ett liv utan rikting och i ett sånt liv rör man sig bara i cirklar och kommer inte någonvart i slutändan.
Jobb och utbildning är en riktning en väldigt bra riktning i livet men tyvärr så tror jag inte att det är den riktning som vi behöver i slutändan. Den fungerar alldeles ypperligt i några år i ditt liv, man känner att man är påväg någonstans för att göra stordåd. Men sen hinner verkligheten ifatt dig, man kan bygga ett imperium en obeskrivlig rikedom, man kan äga halva världen men det kommer inte betyda någonting. Det finns en klassisk klyscha som lyder "vad är lycka om man inte kan dela det med någon?" och ja vad är lycka om man inte kan dela den med någon? För vad vi än säger så utgörs vårat liv, det som gör vårat liv av det vi gör när vi inte jobbar det vi kallar fritid.
Det är den tiden som utgör vilka vi är av en enkel anledning, det är då våra största minnen skapas dom som gör oss till vilka vi är. Dom händelserna som förändrar våra liv.
Jag tror vi behöver en rikting i våran fritid. Att göra saker som att umgås med vänner och familj och vänner ut och resa och upptäcka världen är också en riktning men som med ett jobb så kommer det inte ta er någonvart i längden.
Jag tror att den riktning som aldrig kommer ta er till en punkt där ni har varit förut är ett förhållande och senare en familj och jag tror också det är syftet med livet, att det är de man ska sträva efter.
Vi behöver en riktning i livet och jag tror att de är den rätta riktningen.
För just nu lever jag ett liv utan rikting och i ett sånt liv rör man sig bara i cirklar och kommer inte någonvart i slutändan.
Jobb och utbildning är en riktning en väldigt bra riktning i livet men tyvärr så tror jag inte att det är den riktning som vi behöver i slutändan. Den fungerar alldeles ypperligt i några år i ditt liv, man känner att man är påväg någonstans för att göra stordåd. Men sen hinner verkligheten ifatt dig, man kan bygga ett imperium en obeskrivlig rikedom, man kan äga halva världen men det kommer inte betyda någonting. Det finns en klassisk klyscha som lyder "vad är lycka om man inte kan dela det med någon?" och ja vad är lycka om man inte kan dela den med någon? För vad vi än säger så utgörs vårat liv, det som gör vårat liv av det vi gör när vi inte jobbar det vi kallar fritid.
Det är den tiden som utgör vilka vi är av en enkel anledning, det är då våra största minnen skapas dom som gör oss till vilka vi är. Dom händelserna som förändrar våra liv.
Jag tror vi behöver en rikting i våran fritid. Att göra saker som att umgås med vänner och familj och vänner ut och resa och upptäcka världen är också en riktning men som med ett jobb så kommer det inte ta er någonvart i längden.
Jag tror att den riktning som aldrig kommer ta er till en punkt där ni har varit förut är ett förhållande och senare en familj och jag tror också det är syftet med livet, att det är de man ska sträva efter.
Vi behöver en riktning i livet och jag tror att de är den rätta riktningen.
