jag borde ha en blogg

Folk säger ofta att livet är inte en dans på rosor, att det finns för mycket föräldrar som överbeskyddar sina barn att livet innehåller svårigheter.
Visst innehåller livet svårigheter det är så man utvecklas att tänja sina gränser och att lyckas gå bortom dig själv.
Visst är det sant att många börjar göra drastiska saker för väldigt små saker. Tillexempel att man söker psykolog för att pojk/flickvännen har gjort slut och det roliga är att det är dom vuxna som tycker vi är för veka.
Men vems fel är det då om inte dom vuxnas? Dom som har uppfostrat oss och lärt oss att leva.
Om det är någon vuxen person som läser min blogg så vill jag att ni ska tänka på det här. Innan ni börjar klaga på dagens ungdommar så tänk på vilka det är som har format oss. Det är ni, det är ni som har misslyckats om ni ser något fel i oss så kolla inóm er själva för det är där felet ligger.
Våran oerfarenhet av att hantera svårigheter har gjort att livet har gått från en utmaning. Alltså nånting som innehåller svårigheter men man har en chans att övervinna. Till en kamp, alltså någonting som man inte vet om man kan övervinna och något som kräver ofantligt mycket energi.
Förr i tiden så visste man sina gränser, man visste att livet är någonting som du kommer få kämpa med och det kommer bli svårt men du kan klara det.
Men våra föräldrar har vart så gulliga och skyddat oss mot allt och vi har fått styra oss själva väldigt mycket så om vi stöter på ett problem så kan det bli vår undergång för vi inte vet hur vi ska hantera det. För vi har aldrig fått lära oss att ta emot motgångar.

Tänk på det själva, för nåra år sedan så kunde man faktist göra en karriär utan någon speciell utbildning.
Dagens samhälle handlar bara om prestationer, man ska ha gjort något man ska göra något bra. Hela tiden hitta saker som tar upp ens tid för annars har man inget liv. Fast passa er så ni inte låter fel saker ta upp er tid för det är inte bra för då har man inte heller något liv.
Man måste åstakomma prestationer i dagens samhälle för visa att man är någon, tillexempel så haffa en fin brud på en fest är en prestation.
Att ha snygga kläder på sig och ägna tid åt shopping är en annan, att prestera i skolan eller på sin arbetsplats är en till.
Att visa att man har stort umgänge och är populär är också en prestation.
Hitta den rätta kärleken är en annan (väldigt mycket om kärlek i den här bloggen fan). Allting man går in avsikligt för att göra ett mål man har och något man lyckas med är en typ av prestation.
Det allting kretsar runt är prestation i skolan som sedan leder till arbete.
Men det vi inte tänker på är att våra behov av prestationer och att tjäna pengar leder oss till att vi fängslar oss själva.
Vad spelar det för roll om vi tjänar så mycket pengar när vi bara har 4 - 5 veckor om året att änvända dom.
Jag vill jämföra dagens samhälle med ett fängelse .. det är självklart inte samma sak men det har sina likheter.
Vi är fängslade av våra arbeten i vardagen och helger och semester är våran permetion.

Största ämnet i vår tid är kärlek, det kan absolut inte någon förneka. För när det kommer till kritan så är det alltid kärlek och känslor allt handlar om. Om någon säger "jag skiter i kärlek" aa då handlar det fortfarande om kärlek ju eftersom dom har stängt av för att känslor påverkar en för mycket. 9/10 låtar skrivs om kärlek, som lyckan du finner när du verkligen faller för en person som faller för dig också. Eller smärtan du känner när när den personen som fått dig att sväva på moln lämnar dig.
Hur kan det då komma sig att vissa hittar den här kärleken som dom kan leva med hela sitt liv. Hitta den personen som gör dig och hela ditt liv och hela din värld komplett, medans andra kämpar för att bara få ett litet kort ljus av denna underbara stund.
Antar väll att vissa har bara mer tur än andra, att världen alltid kommer att vara orättvis.
Men tänk på vad du har istället för vad du inte har, kolla på U-länderna och jämför våra möjligheter med deras. Vi har ett helt liv med obegränsade mmöjligheter det enda som sätter stopp för oss är tanken och det faktum att kärlek tar upp för mycket plats.
Vi har alltid förmåga och låta dom dåliga sakerna ta upp mycket mer plats än vad dom bra sakerna gör. En taskig komplimang kan ta mer en 100 bra komplimanger sluta hänga upp dig på det dåliga och lyft fram det bra så kommer du se att allt kommer bli bra.

Har ni tänkt på hur mycket folk dömmer varann utan att ens känna personen? Jag menar dom kan ha hört något om den här personen eller så kan dom bara träffat personen i nåra minuter och bara skapat en uppfattning. Allt hade vart lätt om man inte hade dömt personer på förhand, verkligen lära känna personen skapa en egen upptning själv.
Jag kommer ihåg när jag kände en tjej å så prata jag med hennes kompis och hon bilda en uppfattning av mig på typ 4 sekunder. Det roliga va att jag bara drev med henne och då tyckte hon att jag va skiit kaxig men vissa bildar sin uppfattning från ingenting.
Det är oftast dom personerna som faller lättast också för att lika lätt som dom har att bygga upp en dålig uppfattning så har dom bygga upp en bra.
Lär bara känna personen istället så blir ju allt mycket lättare!