När möjligheterna blir fängslande
Om man kollar på den rena faktan som finns så har vi verkligen "alla" möjligheter i världen att göra precis vad vi vill med våra liv. Det finns bara ett stort problem, vi har för många möjligheter.
Rädslan för att göra fel val är så stark så att den ofta får oss att inte ens vilja försöka göra rätt val. Vi är så rädda för att göra ett val så att vi drar oss för att göra något alls. T.ex. så får man ofta höra att "jag vet inte vad jag ska plugga" och varför vet man inte det? Jo för att det finns för många val. Man vill ha en sån perfektion i sitt val så att man ofta är utan ett val om man inte är 100% säker på vad man ska välja.
Konstigt nog så väljer vi ofta att vara pessimistiska i våra val, vi anser ofta att dom dåliga valen överväger dom bra valen vilket gör att vi inte gör något val alls. Vi kan ofta anse att ett dåligt val är sämre än något val alls. Så istället för att utvecklas åt "fel" håll så väljer vi att stå kvar och inte utvecklas alls. Vi är så beroende av trygghet i samhället så vi inte vågar försöka för rädslan av att misslyckas och välja fel.
I've searched for so long, but it's been there all the time
Enda sen den mattelektionen i Sigtuna den sommardagen i augusti 2006 så visste jag att jag aldrig skulle bli vad jag drömt om. Det var den första mattelektionen som jag skulle ha i gymnasiet och NV-linjen, det var också den lektionen som var startskottet för min extremt vilsna gymnasietid. Jag hade verkligen tron på att jag skulle kunna göra det när jag gick ut 9an med bra betyg, motivation och en antagning till ett av Sveriges bästa gymnasieskolor som den gladligen kallade sig för.
Men så fel jag hade. Jag visste att jag hade det lite kämpigt med matten men jag trodde verkligen att jag kunde göra det med en lärare som såg potentialen i mig och ville hjälpa mig att bli något stort. Jag vet inte om jag la för mycket ansvar på andra och för lite på mig själv, jag vet inte om jag försökte med något jag inte hade kapiciteten till. Det enda jag vet är att jag förmodligen aldrig kommer nå dit.
VIssa brukar säga att min gymnasietid är en spegling av mina tvivelaktiga val och för första gången i mitt liv är jag inte beredd att hålla med. Min gymnasietid speglar en pojke vars drömmar, hopp och egen acceptans förstördes.
Hela gymnasiet var en flykt från det jag inte ville inse att det som jag ville skulle identifiera mig som människa i en framtid inte var möjligt.
Någonstans kan jag tycka att det är märkligt att ingen reagerade mer än vad dom gjorde, mina motgångar i tidigare skeden av mitt liv hade gjort mig till en väldigt stabil människa. Hur kunde då denna stabila pojke bli fruktansvärt instabil?
Flera skolbyten, fruktansvärt dåliga umgängeskretsar och dåliga studieresultat. Hur kunde ingen reagera på det här? Och om folk gjorde det, varför gjorde ingen något?
Kunde inte någon se att det fanns en vilsen pojke som desperat sökte en väg i livet? Någonstans att ta vägen?
Det sorgliga är att jag inte är ett dugg bättre idag. Visst har jag inte samma umgänge och jag är inte förkrossad av mina uteblivna drömmar men samtidigt så har jag inte tagit ett enda steg från den plats jag var på för fem år sen. Skillnaden från nu och då är att jag har lärt mig leva i den här situationen och få ut andra saker i livet som jag inte kunde förut. Vilket är bra men samtidigt så är det slutet av dagen som räknas, när ridån har gått ner. Där finns en pojke utan motivation och självförtroende att åstakomma något för att han saknar ett mål i framtiden. För att sist han hade ett mål så visade verkligheten honom att det inte skulle bli så.
Den planen och drömmen var allt jag visste och hade i mitt liv. Det var nog mest ett sätt för mig att bevisa för alla andra att mina dåliga odds inte skulle hindra mig från att göra något storslaget.
Det är som en ung talang som drömmer om att bli proffs och när det inte går så vet han inte vad han ska göra för det va allt han någonsin visste.
Jag har sökt efter något i så många år nu. Något som jag saknat, men jag har innerst inne alltid vetat vad jag behövt jag har bara inte velat inse det. Jag har behövt en dröm, hopp och ett mål för vart jag ska ta mig i framtiden.
Men så fel jag hade. Jag visste att jag hade det lite kämpigt med matten men jag trodde verkligen att jag kunde göra det med en lärare som såg potentialen i mig och ville hjälpa mig att bli något stort. Jag vet inte om jag la för mycket ansvar på andra och för lite på mig själv, jag vet inte om jag försökte med något jag inte hade kapiciteten till. Det enda jag vet är att jag förmodligen aldrig kommer nå dit.
VIssa brukar säga att min gymnasietid är en spegling av mina tvivelaktiga val och för första gången i mitt liv är jag inte beredd att hålla med. Min gymnasietid speglar en pojke vars drömmar, hopp och egen acceptans förstördes.
Hela gymnasiet var en flykt från det jag inte ville inse att det som jag ville skulle identifiera mig som människa i en framtid inte var möjligt.
Någonstans kan jag tycka att det är märkligt att ingen reagerade mer än vad dom gjorde, mina motgångar i tidigare skeden av mitt liv hade gjort mig till en väldigt stabil människa. Hur kunde då denna stabila pojke bli fruktansvärt instabil?
Flera skolbyten, fruktansvärt dåliga umgängeskretsar och dåliga studieresultat. Hur kunde ingen reagera på det här? Och om folk gjorde det, varför gjorde ingen något?
Kunde inte någon se att det fanns en vilsen pojke som desperat sökte en väg i livet? Någonstans att ta vägen?
Det sorgliga är att jag inte är ett dugg bättre idag. Visst har jag inte samma umgänge och jag är inte förkrossad av mina uteblivna drömmar men samtidigt så har jag inte tagit ett enda steg från den plats jag var på för fem år sen. Skillnaden från nu och då är att jag har lärt mig leva i den här situationen och få ut andra saker i livet som jag inte kunde förut. Vilket är bra men samtidigt så är det slutet av dagen som räknas, när ridån har gått ner. Där finns en pojke utan motivation och självförtroende att åstakomma något för att han saknar ett mål i framtiden. För att sist han hade ett mål så visade verkligheten honom att det inte skulle bli så.
Den planen och drömmen var allt jag visste och hade i mitt liv. Det var nog mest ett sätt för mig att bevisa för alla andra att mina dåliga odds inte skulle hindra mig från att göra något storslaget.
Det är som en ung talang som drömmer om att bli proffs och när det inte går så vet han inte vad han ska göra för det va allt han någonsin visste.
Jag har sökt efter något i så många år nu. Något som jag saknat, men jag har innerst inne alltid vetat vad jag behövt jag har bara inte velat inse det. Jag har behövt en dröm, hopp och ett mål för vart jag ska ta mig i framtiden.
Rädd för att misslyckas.
Någonstans skriker jag efter att släppa in en person i mitt liv, falla utan skräck för att skada mig men samtidigt så har jag aldrig kännt mig längre ifrån att släppa in någon i mitt liv. Det är som att jag jobbar emot mig själv hela tiden. Jag vill ut och göra något nytt men samtidigt så har jag slagit upp en mur med skydd för att misslyckas.
Det har inte bara med tjejer och förhållanden att göra utan det här berör allting runt omkring mig och mitt liv. Jag kan inte skriva låtar längre för att jag inte kan släppa det som finns inom mig och låta musiken ta mig iväg.
Jag vågar inte börjar plugga för att jag har en sjuk rädsla för att misslyckas. Det största problemet är dock inte misslyckandet i sig utan att om jag misslyckas så kommer jag inte ha någonstans att ta vägen för då har jag inte kapaciteten att ta mig dit jag vill.
Jag tror att det här avspeglar sig på allting jag gör numera. När jag gick i skolan och allt inte gick som jag ville så blev jag helt knäckt och visste inte vad jag skulle ta mig till. Det misslyckandet hade så fruktansvärt stora konsikvenser på mitt liv och min personlighet så jag tror att det gör att jag drar mig för att misslyckas i alla tänkbara situationer.
Det har gjort att jag har satt mig i en så komfortabel situation som möjligt. En sits som jag hatar, som får mig att känna mig död för att jag inte är påväg någonstans men samtidigt en sits som inte utsätter mig för någon risk för misslyckanden. Jag måste börja våga misslyckas igen.
Det har inte bara med tjejer och förhållanden att göra utan det här berör allting runt omkring mig och mitt liv. Jag kan inte skriva låtar längre för att jag inte kan släppa det som finns inom mig och låta musiken ta mig iväg.
Jag vågar inte börjar plugga för att jag har en sjuk rädsla för att misslyckas. Det största problemet är dock inte misslyckandet i sig utan att om jag misslyckas så kommer jag inte ha någonstans att ta vägen för då har jag inte kapaciteten att ta mig dit jag vill.
Jag tror att det här avspeglar sig på allting jag gör numera. När jag gick i skolan och allt inte gick som jag ville så blev jag helt knäckt och visste inte vad jag skulle ta mig till. Det misslyckandet hade så fruktansvärt stora konsikvenser på mitt liv och min personlighet så jag tror att det gör att jag drar mig för att misslyckas i alla tänkbara situationer.
Det har gjort att jag har satt mig i en så komfortabel situation som möjligt. En sits som jag hatar, som får mig att känna mig död för att jag inte är påväg någonstans men samtidigt en sits som inte utsätter mig för någon risk för misslyckanden. Jag måste börja våga misslyckas igen.
