jag borde ha en blogg

Någonstans skriker jag efter att släppa in en person i mitt liv, falla utan skräck för att skada mig men samtidigt så har jag aldrig kännt mig längre ifrån att släppa in någon i mitt liv. Det är som att jag jobbar emot mig själv hela tiden. Jag vill ut och göra något nytt men samtidigt så har jag slagit upp en mur med skydd för att misslyckas.

Det har inte bara med tjejer och förhållanden att göra utan det här berör allting runt omkring mig och mitt liv. Jag kan inte skriva låtar längre för att jag inte kan släppa det som finns inom mig och låta musiken ta mig iväg.
Jag vågar inte börjar plugga för att jag har en sjuk rädsla för att misslyckas. Det största problemet är dock inte misslyckandet i sig utan att om jag misslyckas så kommer jag inte ha någonstans att ta vägen för då har jag inte kapaciteten att ta mig dit jag vill.

Jag tror att det här avspeglar sig på allting jag gör numera. När jag gick i skolan och allt inte gick som jag ville så blev jag helt knäckt och visste inte vad jag skulle ta mig till. Det misslyckandet hade så fruktansvärt stora konsikvenser på mitt liv och min personlighet så jag tror att det gör att jag drar mig för att misslyckas i alla tänkbara situationer.

Det har gjort att jag har satt mig i en så komfortabel situation som möjligt. En sits som jag hatar, som får mig att känna mig död för att jag inte är påväg någonstans men samtidigt en sits som inte utsätter mig för någon risk för misslyckanden. Jag måste börja våga misslyckas igen.