jag borde ha en blogg

Folk talar mycket om att meningen med livet är den svåraste frågan vi har här i världen, just för att den tycks vara omöjlig att svara på.

Ett av dom svåraste frågorna i min bok är, vad är kärlek? Hur definierar man kärlek? Och finns kärleken över huvudtaget? Eller är det bara en finare defintion på bekräftelse och närhet?

 

Om man frågar 10 olika personer om kärlek så kan jag lovar er att man får 10 olika svar. För alla ser olika på kärlek och alla behöver olika saker och sidor för att bli kärlek. Kan det vara så att på grund av uteblivandet av normen så existerar egentligen kärlek?

Kan det vara så att kärlek inte är en fysisk känsla utan en psykisk känsla skapat av den miljön vi är uppväxta i?

Finns det ens en gemensam nämnare med kärlek? Något som kan stämma in på alla personer som upplever kärlek? Det enda som jag kan komma på är att man känner mer än man gör i vanliga fall men det gör man å andra sidan i många situationer.

 

Kärlek har mer att göra med hur man har växt upp än vad det har att göra med riktiga känslor. Kärlek har mer att göra med tillfällen och situationer än vad det har att göra med ärliga känslor. 

Anledningen till varför folk faller för varandra har mer att göra med hur väl en person passar in i ens liv mer än känslor. Eller hur mycket folk utmanar ens liv. Det finns bara ett ärligt kärleks och känsloband och det är blodet.

Anledningen till varför vissa går ihop i alla personlighetsgrupper är för ett mysterium. Vissa har en miljon vänner dom bara kan träffa och umgås med utan några premisser alls medans andra är väldigt selektiva när det kommer till vem dom umgås med.

Varför är det såhär? Jag tror att det handlar om att vi har olika spektrum i personligheten olika delar av vilka vi kan vara. Det finns ingen person i världen som ärligt kan säga att den bara har en personlighet i alla lägen för att man anpassar sig.

 

Jag tror att nyckeln till social framgång är att ha förmågan att utnyttja så många spektrum man kan och framför allt förmågan i att hålla sig kvar i dom.

Vissa kanske trivs att bara vara i ett spektrum av sin personlighet, kanske för att han inte kan något mer eller allmänt för man tycker det är bekvämt.

Andra kanske tycker att bara vara inom ett spektrum kan bli ointressant och tråkigt och behöver få ut mer delar av en relation för kunna bygga något runt den.

 

Jag vet inte vad det beror på men jag tror att dom största skillnaderna som finns mellan människors beteende handlar om vilket eller vilka spektrum som vi kan och vill utnyttja. Somliga behöver bara ett spektra att hålla sig inom och jobbar bra med det. Andra kanske tycker att det blir enformigt och behöver mer än ett kanske två eller ännu fler. 

Jag tror att dom som behöver mer än ett spektra ses som mer komplicerade för att människor inte tycks nå dom fullt ut vilket dom kan göra med folk med färre spektrum.

Att sjunka in i sina egna tankar kan vara något av det bästa jag vet. Det är som att man flyger iväg till en annan del av livet, som att man är större och observerar lite från än högre punkt.

Det var riktigt länge sen som att jag kände att tankarna i mitt liv tog ett fast grepp om min hjärna.

Long time no see som man brukar säga men hällre sen än aldrig kommen.

 

Jag vet inte vart det kommer ifrån. Det kan vara att jag har lyckats öppna upp mig själv, för mig själv något som jag inte klarat av att göra på många år nu. Det kan vara dom svåra tiderna som jag har blivit tvungen att tackla den senaste tiden. Det kan också vara att jag nådde kulmen kring mina egna murar att min kropp och mitt psyke inte orkade vara instängt längre. Förmodligen var jag trött på att vara den negativa personen som inte gjorde annat än att klanka ner på sig själv och anse sig själv inte vara bra nog.

 

Men för första gången på många många år känner jag att jag är påväg mot en ny del av mitt liv, en bra del.

Jag har insett att jag alltid kommer bära med mig både dom bra och dåliga sidorna som jag har utvecklat under årets lopp. Att dom här natt tankarna jag hade när jag var yngre förmodligen var en stor anledning till att jag mådde dåligt. Men jag vet bättre nu, idag har jag lärt mig att sluta låta mig själv styras så mycket av vad jag och speciellt andra tycker och tänker om världen och framför allt mig.

Jag har lärt mig att mina negativa tankar inte ska få så mycket utrymme och styra mina val i livet som dom tidigare gjorde.

 

Det är de som är bra med tjejen från förra veckan, självklart vet jag att det inte kommer bli något men det är ärligt talat bra för jag känner att jag inte kommer sänkas av det faktum av att jag inte får henne.

Så ett poäng till mig och mitt nya jag!

Emitionella skador är nog dom som får oss att må allra sämst. Av en anledning, psyket.

Det är som jag läste i en bok att psyket är en förträfflig betjänt men en usel ledare. Det gör dom emitionella bitarna svårast att bearbeta, för att i det mentala finns det inget som läker av naturen som fysiska skador gör med tiden.

Det sägs att tiden läker alla sår och det är till viss del sant men det är inte de faktum att vi lär oss att komma över det svåra som har hänt. Det som händer är att vi med tiden får andra grejer som tar upp vår tid och våra mentala rum och därför ägnar vi mindre tankar åt det hemska.

 

Rent mentalt så är det enklaste sättet att komma över en tragedi en ännu större tragedi något som får den första tragedin att falla i glömska.

Vi kan låtsats, vi kan ljuga, vi kan undvika, vi kan springa, ja vi kan göra vad som helst för att undkomma dom allra mörkaste rum i vår mentala sfär. Men faktum är att vi kommer aldrig kunna komma över det förens vi har gått igenom elden som en gång fick oss att må som vi gör.

 

Det kanske låter hårt men alla kommer till den punkten då man inte klarar av att fly längre, då man måste inse att jag bara har två val. Jag kan välja att slåss och kämpa mot det som får mig att må dåligt eller att bara ge upp och leva med att må dåligt, att identifiera sig med problemet och dess konsekvenser.

 

Hur lite ni än vill tro mig så finns det bara en absolut fakta när det kommer till välbefinnade. Den enda och det enda som kan påverka hur du mår är du själv och hur du väljer att se på saker. Det finns ingen som helst yttre påverkan av hur ni mår, för saker i världen måste ske bra som dåliga det enda som betyder något för välmåendet är hur ni väljer att se på det.

 

Det kommer en tid i allas liv då vi måste inse att hjärnan kontrollerar allt som har med dig att göra, hur du mår, hur du rör dig och vad du gillar men du kontrollerar hjärnan.

Har hjärnan tagit kontroll över dig pågrund av en svår situation så är det du som måste ta kontroll över vem du är och ta dig igenom det ingen annan.

Ögonblick som gör oss till dom vi är, dom ögonblick som bara över en natt förändrar hela ens liv.

Det kanske låter överdrivet men natten till igår var ett sånt ögonblick, ett sånt tillfällle som jag kommer bära med mig hela livet.

 

Jag vet inte vart den natten kommer leda mig i ett mer kortsiktigt perspektiv, det var länge sen jag mådde så bra som jag gjorde igår med henne. Så jag ska i ärlighetens namn säga att det får gärna bli något mer än bara den natten vi hade.

Men tillfället, händelsen och natten betyder så otroligt mycket mer för mig, osv vad som händer nu så är jag okej med det för jag trodde på mig själv för första gången sen mimmi.

 

Det har vart både en jobbig och en lärorik resa som jag har gjort senaste året. Men problemet som alltid har legat där och stört mig i bakhuvudet är: kommer jag någonsin kunna ta mig tillbaka? Kommer jag någonsin kunna känna mig trygg med en tjej igen? Kommer jag någonsin vilja, kunna och framför allt våga släppa guarden igen? Riva dom murar som jag har byggt runt mig, att ge nyckeln till mitt inre, mitt riktiga inre?

 

Det är precis det jag vet nu och det är därför den här natten va så otroligt viktig för mig. Jag lärde mig att jag klarar av att lita på mitt egna omdöme och framför allt på mitt egna självförtroende.

Det är som att en person lär sig gå igen efter en svår olycka, tiden spelar ingen roll det enda som betyder något är att man vet att man kommer klara det.

 

Det är därför det inte spelar någon roll om det här bara va en underbar natt som aldrig kommer upprepas eller om det blir fler nätter. För hur mysigt och underbart det än skulle vara att jag får uppleva något sånt med henne igen så är det de faktum att jag tog mig ur mitt beteende, min dåliga cirkel som spelar roll.

 

Om du någonsin läser det här så tack så mycket, från botten av mitt hjärta.

Du fick mig att tro på mig själv igen.