Sometimes we forget who we truly are
Övertygan från oss själva och andra är nog det starkaste vi har i det mentalarummet. Övertygan kan få en riktigt fin tjej att helt arligt och genuint tro att hon är ett av dom fulaste personerna på jorden.
Övertygan kan också få en väldigt smart person att tro att den är extremt dum för den har fått fel bemötande och resultat.
Övertygan kan också vara bra, den kan gå åt andra hållet, den kan få oss att klara av saker som vi inte visste att vi kunde klara av. Använder vi den till något bra så kallas det utveckling och använder vi den till något dåligt så kallas det destruktivt tänkande.
Men det kan också bli så att du övertygar dig om att du ska klara saker du inte kan klara av och då är du tillbaka på minus igen. T.ex. en tjej som tycker att hon är mycket snyggare än vad hon egentligen är, då är du tillbaka på ruta ett då vill ingen ha dig för att du ger fel bild av dig själv.
Allting handlar i slutändan om att lyckas övertyga sig själv lagom mycket så att du ger den genuina bild av den du är.
Det handlar helt enkelt om att övertygade dig själv om vilka som är dina bästa sidor och sen därav ta fram dom!
My heart beats in a rythm agian
Jag kan erkänna att en tjej aldrig fått mig att må så dåligt som hon gjorde för snart fyra månader sen.
Jag kommer fortfarande ihåg dagen då allting "tog slut". Jag kommer fortfarande ihåg besluten jag tog på dagen som jag visste i mitt undermedvetna skulle leda till att det blev som de blev. Jag kommer ihåg varför jag tog besluten och jag kommer ihåg ångesten den första tiden, och jag kommer ihåg lättnaden efter ett tag när jag insåg att det va rätt väg att gå.
Jag kommer framför allt ihåg lättnaden när jag insåg att jag var fri och att jag aldrig mer kommer vilja ha henne.
Man skulle kunna säga mycket om henne, mer dåligt än bra från min synvinkel. Jag skulle aldrig gett henne chansen, jag skulle aldrig ha gett henne den tiden hon behövde. Hon behövde inte tid, hon behövde bara inte mig det va bara att hon själv inte insåg det. Enda sen hon berättade om sitt ex som hon inte kunde släppa visste jag innerst inne att jag aldrig kommer va den jag ville va för henne och efter det gick det bara nerför.
Beslutet att ligga med en annan tjej var förmodligen det bästa beslutet jag kunde ta, för att jag ville ha en tjej som jag aldrig skulle få. Hon va inte den tjejen jag ville ha, hon va bara en tjej som jag naivt trodde skulle bli tjejen från mina drömmar.
Men en sak kommer jag alltid stå för och det är att jag aldrig haft så starka känslor för någon person förut. Jag var verkligen tokkär för första gången i mitt liv och det hade sina stunder då det var helt fantastiskt. Även om dom var få.
Jag var helt förstörd, jag har vart helt trasig, jag har helt enkelt inte orkat repa mig från dom "skador" hon gav mig. Hon fick mitt hjärta att slå i otakt, ett hjärta som aldrig har befunnit sig så långt bort ifrån kärlek som då.
Men nu känner jag att jag kan börja ta mig vidare och i alla fall ge tjejer och mig själv en chans att hitta någon. Det jag dock har lärt mig är att jag inte ska försöka hitta bra saker i en tjej utan jag ska se dom från början.
Det negativa är att hon har fått mig att stänga ute tjejer mycket mer nu än förr, det kanske är bra, det kanske är dåligt det får vi helt enkelt se.
Men det viktiga är att mitt hjärta har börjat slå i takt igen.
Jag måste erkänna att en tjej skulle sitta fint
Grabbarna i all ära men ja det är inte samma grej och kommer aldrig att bli samma grej som att ha en tjej.
Sen så är det lite segt när i stortsätt alla jag känner har en tjej för då blir det inte mycket häng med grabbarna så det är lite segt.
Alla blir helt uppslukade av relationer och det gör att man sitter här och funderar vad man ska göra när alla är "upptagna" runt omkring en.
Men man ska inte va den som är den, jag är glad för deras skull.
cell phones creates an illusion of company
Hur bra är vi egentligen på att vara helt ensamma? Det är något vi har blivit extremt dåliga på den senaste tiden.
Vart man än vänder sig så ser man ofta att personer håller sig syllelsatta med smskonversationer eller lyssnar på musik när dom sitter ensam någonstans.
Vi lever i ett samhälle där vi har skapat en illusion av att ensamhet inte existerar och därav klarar vi inte heller av att vara helt ensamma med våra tankar.
Vi har blivit så fruktansvärt dåliga på att vara ensamma så att vi inte klarar av att vara ensamma utan att ha någonting på gång, göra något eller att vara uppkopplad så att vi kan nå socialkontakt.
Det vi sällan inser är att vi faktiskt är ensamma som fan när vi sitter där själva på tåget även fast vi pratar i telefon med någon.
Vi kommer aldrig ifrån stressen i våra liv för att vi måste alltid vara påväg någonstans för att vara någonstans. Utan att vara påväg så är vi ingen vart och då är vi ingen alls.
Men varför är det så? Vad är det som har fått oss att berätta för världen som vi tror bryr oss vad vi gör just i detta nu? Vad är det som får oss att tro att folk är så intresserade av våra liv? Och framför allt vad är det som får oss att faktiskt vara så intresserade av andras liv?
Jag tror vi måste lära oss att kunna vara ensamma igen, att bara koppla av och bara va. Inte kolla film, inte prata med någon helt enkelt lära oss att inte göra något alls, att bara vara.
Och vi måste inse att internet och telefoner skapar bara av en illusion av sällskap när vi i själva verket är ensamma.
Kärlek, Förtrolla eller förhäxa?
Det är något som sägs efter varje relation "jag visste att det skulle bli såhär, men jag ville inte se det". Det går inte riktigt och sätta någon bestämelse på om man blir förtrollad av kärlek eller om man blir förhäxad. Det skulle inte förvåna mig om personer i forntiden trodde att kärleken ibland var jävulens verk, för en person som är kär är inte helt sig själv.
Men frågan är om kärlekens påverkan på vårat sinne är något som är bra eller dåligt. Visst är det underbart att vara kär och att må som man gör då men i det långa loppet, är det verkligen då bra att inte vara sig själv?
Är det verkligen bra att vara påverkad av något som du inte kan påverka själv även om effekten får dig att må bra för tillfället?
Med varje ljus sida kommer en minst lika mörk om inte mörkare och då är frågan är det verkligen något bra kärlek? Vi har inte ens makten och kunna lägga det i egna händer utan den styr oss som små marinettdockor.
Det brukar säga att dom förhållanden som funkar, funkar för att då var det personen som talade till dig och inte kärleken. Ibland undrar jag verkligen om kärleken är det som får oss att må bra eller bara tron på att vi mår bra.
