jag borde ha en blogg

Jag satt på tåget härom dagen på väg till min flickvän, det är en bit så man hinner gott och väl att sjunka in i sina egna tankar med lite skön musik. I min rastlöshet satt jag och studerade pendeltåg stationerna på den nyrenoverade nynäsbanan. Den är väll cirka en månad gammal skulle jag väll gissa på och måste säga att dom har gjort ett bra jobb med den. Men det sorgliga med den är att de är redan folk som har börjat förstöra den, och jag kan faktiskt inte se någon mening med varför man förstör saker? För att det enda man gör är att indirekt förstöra för sig själv. Har man ett så dåligt liv så man måste göra det dåligt för alla andra eller hur funkar det? Jag kan helt ärligt inte förstå varför man klottrar på en bänk, eller varför man krossar glaset i en busskur för så som jag ser det blir det bara kallare dan den på när vinden kommer från det hållet. jag börjar ärligt fundera på om diktatur är en bättre lösning än ett fritt samhälle. Vi verkar ju inte kunna få det att fungera. Människor verkar behöva vägledning och uppfostran, ha någon som bestämmer för det verkar bli för mycket ansvar som vilar på mänskligheten och de verkar som majoriteten inte klarar av det. Eller mera att vi kanske behöver en sann superhjälte, så som Batman. En person med överflödigt mycket pengar som tycker att världen behöver bli ett bättre ställe för dom som lever efter bokens alla regler. Visst jag skiter i om folk i gäng slåss mot varann, om dom känner att de förgyller deras dag så visst varsågod, men om man går på en oskyldig människa så bör Batman komma. Jag förstår att som ensam människa så kan man inte göra mycket men ändå kom igen det är kanske max 5% som håller på och ställer problem för samhället. Vad hände med dom där 95% då? Ska det va så svårt att bara gå ihop och ta tag i problemen en gång för alla? Kan Batman göra det kan vi!

Ni kanske har läst mitt föregående inlägg och om ni har så är det väldigt bra, har ni läst många inlägg i min blogg så blir jag ännu gladare. Det är trots allt därför jag skriver mina åsikter och funderingar för att jag vill att folk ska läsa dem. Hur som helst så läste ni förhoppningsvis att jag var påväg in i en ny del av mitt liv och man kan säga att det här är texten som är uppföljaren och förklaringen till hur mitt liv såg ut i den föregående delen av mitt liv och hur det ser ut idag. Det enda som är värt att titta på är den sista tiden av den föregående delen av mitt liv, det vill säga gymnasiet ettan och tvåan. Man tyckte att man började bli stor, tappade helt omdömet men man trodde att allt var under kontroll. Jag kan säga såhär utan att gå in på detaljer att vi gjorde saker som va rakt av idiotiska, barnsliga och sjukt töntiga. Men vi trodde att vi va så coola för vi va ju "bad boys" vi började få rykte leva lite farligt och började mer och mer skita i våra liv. Det va som att vi stannade av våra liv och bara låtsades, det va liksom som att vi lekte en lek utan att tänka på våra konsekvenser. Våra liv gick inte längre ut på vad vi skulle bli i framtiden, om vi skulle ha ett bra liv med pengar familj och vara allmänt lyckliga. Våra liv gick ut på vilka vi var i nuet. Om personer kände igen oss eller i fall dom hörde våra namn, hade man vart på den festen där det blev skit stort bråk? Då var man någon eller kände man någon som hade problem med polisen då var man också någon. Attityden var en stor del av livet man levde, man skulle aldrig backa om det blev bråk, man skulle aldrig backa överhuvudtaget och den som behandlade tjejer som mest skit fick mest respekt. Folk som va erkända bad boys och players fick sjukt nog faktiskt mest tjejer, det ironiska var att varje gång man pratade med en tjej så sa dom alltid samma sak "killar är bara skit". Hallå kom igen är det så jävla konstigt eller? Det är som jag skulle köpa ett renoveringsobjekt till bil och sen säga att det är skit. Det tragiska är att när man kollar på förorten så är det här vardagen, bråk, hot, gäng, vapen, alkohol och knark. Under den tiden när jag gick i ettan och tvåan så tyckte jag inte att det var något fel på livet vi levde jag menar jag hade ju inte sätt något annat och har man inget att jämföra med så kan det ju inte vara dåligt eller? Hur som helst så fick jag ett nytt perspektiv i slutet på tvåan när jag träffade min flickvän. Hon är inte från förorten och när vi började jämföra våran vardag så insåg jag att det va något grovt fel på min vardag. Hon talade om en vardag som mina föräldrar har levt i, en normal vardag, så som den absolut ska se ut. Så jag började kolla på min vardag med ett helt annat perspektiv. Det var då jag insåg att jag inte va en del av den här vardagen, jag var tvungen att skapa ett nytt liv och det är de jag håller på med. Jag har kanske inte kommit så långt men varje steg är ett steg närmare målet. Men desto mer som jag kollar på min förflutna vardag och umgänge inser jag att de här är ett mörkat samhällsproblem. Min vardag var som tagen ur en film, och visst det har alltid funnits sånt här men nu är det verkligen ett problem. För det är inte små grupper som lever kriminella liv längre utan så vitt som jag vet en väldigt stor del av förorten. Ska det vara såhär?

Livet, tja är det inte väldigt underligt? Ena dagen kan hela ens värld ha rasat samman och andra dagen kan allting byggs upp mirakulöst. Livet är som en lång bok, för varje dag som går skrivs det en ny sida,, vissa är kanske mer intressanta än andra. Men ändå om någon hade bevakat ditt liv så hade varje dag, varje händelse och varje liten del av ditt liv funnits med. Vanligtvis är böcker indelade i kapitel men vissa böcker har även delar så som "del 1", "del 2" och "del 3". Jag känner att boken om mitt liv har definitivt delar i sin struktur, jag kan inte säga hur många delar boken kommer att ha när den är slut, för det finns ingen som vet när den tar slut. Den kan ta slut om 80 år eller den kan ta slut i morgon. Det enda jag är helt säker på idag är att mitt liv har gått in i en ny del, jag är inte längre inne i det här tonårs träsket och harvar längre utan jag börjar verkligen ta ett steg in i vuxenlivet. Jag börjar se slutet på den föregående delen i min bok om livet och börjar se början på nästa del. Jag ser tillbaka på ett förflutet och känner mig ganska nöjd för att jag lämnar goda tider bakom mig som jag kan vara stolt över. Samtidigt som jag är stolt över att jag har klarat mig ut ur dom dåliga tiderna och vuxit av mina motgångar och blivit en starkare person. Klart att man kommer sakna många saker med sitt förflutna det är en lång tid av underbara minnen man lämnar bakom sig, en tid med underbara personer och ska jag erkänna fäller jag en tår i skrivande stund. Men jag måste låta det förbli underbara minnen som jag kan flyga tillbaka till då och då, det är bara tacka dom underbara människorna som gjorde min tid speciell under den här tiden. Jag kan ändå glädjas åt en sak det finns en del människor som jag känner kommer följa med mig in i den här delen av boken och kanske i samtliga kapitel tills den är färdigskriven. Från och med denna dag står mitt liv på en solid grund från mitt förflutna, även fast jag har mycket erfarenhet och kunskap i ryggen börjar jag och dom bästa delarna ur mitt förflutna, mina sanna vänner ta små sakta steg in i den del av min bok som mitt liv kommer bistå av en lång tid framöver.

Det finns händelser som förändrar ens liv, olyckor, resultat eller känslor. Jag kommer ihåg tiden jag hade innan dig älskling, jag gick ständigt och tänkte samma sak. Är det de här jag är menad för? Är jag inte värd bättre? Är jag inte menad att va något större? Ständiga banor gick runt i mitt huvud en rundgång som jag inte visste hur många varv den behövde löpa innan det va över. Jag försökte hitta svar på alla frågor som jag kom upp med under årets gång, men det var bara en fråga jag inte kunde hitta ett svar på, hur kommer jag tillbaka till glädjen, meningen och viljan i mitt liv. Jag började få funderingar på varför jag ens levde, om det ens va värt att leva om livet skulle va skit. Jag kanske har skrivit detta förut men det här är en text enbart för dig älskling och jag vill att du ska veta hur jag kände innan den här tiden med dig. Sen kom helgen som förändrade mitt liv älskling, helgen när vi åkte ut till mitt landställe bara du och jag. Redan då tyckte jag att de va underbart, känslan jag hade då, jag hade aldrig kännt så i hela mitt liv jag var lycklig för första gången på väldigt länge. Den känslan jag hade då är ingenting mot va jag känner för dig idag hjärtat, för varje dag som går känner jag att mer och mer att ditt namn skrivs in i mitt hjärta. Att du tar upp mer och mer plats och får mig att glömma alla dåliga förhållanden jag haft, lögner med mera. Du är den tjejen jag jagat i mina drömmar hon som har allt jag vill ha hon som jag aldrig fann. Att vakna upp bredvid dig hjärtat är som att vakna upp i en underbar dröm. Sättet du får mig att känna när jag ser dig kan få mig att jag tro att jag dog någon gång innan du och jag åkte ut till landet, så att jag är död och hamnade i himlen och fick allt jag någonsin ville ha, dig. Du älskar mig inte för hur jag ser ut, du älskar mig inte för vad jag gör, du älskar mig inte för vem jag umgås med, du älskar mig inte för vad jag har, du älskar mig för den jag är, för allt jag är. Dina ögon kan göra mig svarslös, ditt leende ger mig ren lycka, din kropp och utseende ger mig attraktion och njutning, men allt de här är bara bonus för mig. Det som gör att jag älskar dig är din sjukt underbara personlighet, du är inte bara min flickvän utan du är också min bästa vän. Jag vet att jag kan va mig själv till 100% och även om jag gör misstag så kommer du förlåta mig, du förstår mig och litar på mig. Dessutom så njuter jag inte bara av att va kär i dig när vi är med varandra, vi är så lika så att vi alltid har roligt tillsammans. Hade jag vetat att jag hade fått levt med dig hela livet och att de alltid skulle vara såhär underbart i din närhet skulle jag ge vad som helst för låta det förbli så. Du är min flickvän och jag älskar dig för varje slag som mitt hjärta slår.