A life without imagination is an empty life
En smärre comeback från min sida, dock inget som kommer skyltas i någon större utsträckning för världen.
Det här kommer väll kanske inte vara de mest objektiva inlägget som jag skrivit utan mer en reflektion över min egen situation.
Man börjar komma till den delen i livet då det verkligen är dags att ta sina första helt egna steg och verkligen börja forma sitt egna liv. Det kanske inte bara är jag som går igenom den här fasen men jag kan känna mig en smula ensam när man har haft en familj som hela tiden stått bakom en. Familjen finns fortfarande kvar i allra högsta grad men det är annorlunda nu när alla är mer eller mindre egna individer. Det kan i alla fall inbringa en känsla av ensamhet från min sida på grund av att man inte har den gemenskapen man hade en gång i tiden. Visst man har vänner och andra bekanta eller vad man ska kalla det men dom fyller liksom inte samma funktion som en familj gör. Jag kanske låter otroligt lillgammal och konstig men hela grunden handlar om en form av säkerhet som har försvunnit.
Ensamhet är för mig bara ett annat ord för tomhet, att vad du än gör i livet så finns det inget som ger en stimulans. För att man kan va omgiven av 1000 personer som betyder riktigt mycket men dom personerna betyder inget om ditt liv inte fylls med något meningsfullt som du kan dela med dom. Om man vänder på det så inser man att man måste ha båda delarna i sitt liv för att va glad, man måste ha något meningsfullt att dela med sig av men också folk att dela med sig till.
Jag har folk runt omkring mig men inte det som får mig att känna mig liksom hemma, som den punken där ens liv är fäst, det man liksom utgår ifrån hela tiden och de är något jag försöker finna.
