jag borde ha en blogg

Jag satt och prata med en kompis som har kärleksproblem som alla andra. Hon är kär i en kille som beter sig ytterst underligt enligt henne och enligt mig är det ganska självklart att han vill ha sex. Jag vet ju själv hur jag beter mig när jag bara vill ha en tjej i sängen och inget mer. Hur som helst så sa hon att killar är så jävla svåra och att allting ska va i gåtor och lalala. Jag kan hålla med henne om att det är svårt med kärlek överhuvud taget.

Det spelar liksom ingen roll om det är att jag ska ha en flickvän eller om hon ska ha en pojkvän för jag tror problemen egentligen är dom samma.

Grunden till problemen med kärlek är ganska enkel tror jag, vi ser någonting som vi vill ha i en person och så ser vi nästan bara den delen. Tillexempel om man ser en skit fin tjej och man blir helt kär i hennes utseende så kan man tåla mycket mer skit med henne än om det hade vart exakt samma person fast fulare.

Min teori om kärlek är ganska enkel, när det är kärlek så funkar allting det är som en rak väg liksom. Klart att man kanske kommer stöta på en eller flera gupp under sin resa men allt är i alla fall klart och tydligt. 

Anledningen till att folk inte upplever den här raka vägen är för att dom vill ha kärlek alldeles för mycket så dom kan se mycket mer potential i en tjej än vad det egentligen finns.

Eller att man har en alldeles för romantisk bild av kärlek, jag menar alla kärlekshistorier ser olika ut man kan inte ha Nothing Hill för det är inte så det funkar.

Va inte så desperata när ni söker kärlek utan ta det lite lugnare och se allting mer objektivt i början och låten det komma till er istället för att ni ska komma till kärlek.

Nu är det risk att typ alla läsare jag har försvinner för att dom tyckte det va roligt att följa Robbins tankar, men nu när det inte är det så kommer nog alla försvinna men men det kan jag ta.

Tillbaka till vad jag tänkte skriva om från början!

Har ni någonsin undrat vad som gör vissa människor lyckliga även fast dom inte verkar ha någonting att vara lyckliga över i sitt liv? Jag kan säga att personligen har jag alltid undrat hur man kan se lyckan i ett liv där man står på lagret år ut och år in och har en supar vecka på mallis som årets höjdpunkt.

Jag har alltid tyckt att dom människorna har vart så patetiska och haft ett liv som inte erbjuder någonting, kort sagt ett meningslöst liv. Det kanske är dumt och väldigt obegåvat att säga det men jag har faktiskt sätt ner på personer med denna livsstil vilket jag verkligen skäms för nu i efterhand.

Om jag verkligen sätter mig in i tankeställningen kring en person som lever ett så "simpelt" liv så inser jag att jag inte borde se ner på dom utan jag borde se upp till dom.

Folk har i alla tider avundats den så kallade "överklassen" för dom har lycka, välfärd och pengar men varför har man vart avundsjuk på överklassen?

Jag tror att "arbetarklassen" (jag tycker det är konstigt att bedöma och rangordna folk i klasser men aja) faktiskt lever ett bättre och lyckligare liv en vad överklassen gör.

När jag tänker tillbaka på fester man har vart på och umgängen som man har umgåtts i så har alltid folk från arbetarklassen alltid vart dom mer glada och kunnat gjort det mesta ut av situationer. Överklassen däremot har ofta vart överanylyserande och haft massa konstiga bekymmer i livet.

Ni kanske inte riktigt förstår vad jag menar men om vi säger såhär skillnaden på överklassen och arbetarklassen är att om en person i arbetarklassen mår lite upp och ner så har hon humörsvävningar ingen biggy liksom men om en person i överklassen har det så har hon gått hos en psykolog och fått diagnosen manodepressiv vilken är en biggy.

Jag tror helt enkelt att arbetarklassen mår väldigt mycket bättre än överklassen för att dom analyserar mindre och ser världen för vad den är. Medans överklassen sitter på sina höga hästar och strävar efter en standard som inte alltid är nödvändig samt analyserar världen och fokuserar på vad som saknas istället för vad som finns.

Så egentligen borde arbetarklassen kallar överklassen eftersom dom mår mycket bättre än den riktiga överklassen som borde kallas underklassen. Det är i alla fall min teori.

Jag har länge undrat om det är så att en talang bara har allting i sig, allting är liksom färdig printat på ett papper.

Fast nu med åren så börjar jag inse att talang är inte att bara vara stöpt i rätt form. Talang handlar om att ta en talang som du har och utveckla den till något ingen annan kan.

Kolla dagens talanger inom olika genrer. Det är inte dom talangerna som inte tränade och utvecklade sig själva som lever på sin talang idag. Det är dom talangerna som insåg att dom hade någonting att jobba med och la ner tid på deras talang som gör dom till något idag.

Att bli något utifrån sin talang handlar om två saker. En av dom är att man tidigt inser att man har någonting att utveckla och gör det. Det andra är att ens "anti-talang" inte är större än ens talang. Det kan verka flummigt men en anti-talang är något som hämmar din talang som tillexempel att man har talangen inom fotboll men inte viljan. Din anti-talang kommer göra så att din talang inte når ut i sin fulla potential vilket leder till att din talang aldrig kommer utvecklas.

Talang handlar inte om att födas med en en naturlig fallenhet för något och sen försöka leva på det. Det handlar om att ta en magnifik talang och göra den till en storslagen förmåga