I've searched for so long, but it's been there all the time
Enda sen den mattelektionen i Sigtuna den sommardagen i augusti 2006 så visste jag att jag aldrig skulle bli vad jag drömt om. Det var den första mattelektionen som jag skulle ha i gymnasiet och NV-linjen, det var också den lektionen som var startskottet för min extremt vilsna gymnasietid. Jag hade verkligen tron på att jag skulle kunna göra det när jag gick ut 9an med bra betyg, motivation och en antagning till ett av Sveriges bästa gymnasieskolor som den gladligen kallade sig för.
Men så fel jag hade. Jag visste att jag hade det lite kämpigt med matten men jag trodde verkligen att jag kunde göra det med en lärare som såg potentialen i mig och ville hjälpa mig att bli något stort. Jag vet inte om jag la för mycket ansvar på andra och för lite på mig själv, jag vet inte om jag försökte med något jag inte hade kapiciteten till. Det enda jag vet är att jag förmodligen aldrig kommer nå dit.
VIssa brukar säga att min gymnasietid är en spegling av mina tvivelaktiga val och för första gången i mitt liv är jag inte beredd att hålla med. Min gymnasietid speglar en pojke vars drömmar, hopp och egen acceptans förstördes.
Hela gymnasiet var en flykt från det jag inte ville inse att det som jag ville skulle identifiera mig som människa i en framtid inte var möjligt.
Någonstans kan jag tycka att det är märkligt att ingen reagerade mer än vad dom gjorde, mina motgångar i tidigare skeden av mitt liv hade gjort mig till en väldigt stabil människa. Hur kunde då denna stabila pojke bli fruktansvärt instabil?
Flera skolbyten, fruktansvärt dåliga umgängeskretsar och dåliga studieresultat. Hur kunde ingen reagera på det här? Och om folk gjorde det, varför gjorde ingen något?
Kunde inte någon se att det fanns en vilsen pojke som desperat sökte en väg i livet? Någonstans att ta vägen?
Det sorgliga är att jag inte är ett dugg bättre idag. Visst har jag inte samma umgänge och jag är inte förkrossad av mina uteblivna drömmar men samtidigt så har jag inte tagit ett enda steg från den plats jag var på för fem år sen. Skillnaden från nu och då är att jag har lärt mig leva i den här situationen och få ut andra saker i livet som jag inte kunde förut. Vilket är bra men samtidigt så är det slutet av dagen som räknas, när ridån har gått ner. Där finns en pojke utan motivation och självförtroende att åstakomma något för att han saknar ett mål i framtiden. För att sist han hade ett mål så visade verkligheten honom att det inte skulle bli så.
Den planen och drömmen var allt jag visste och hade i mitt liv. Det var nog mest ett sätt för mig att bevisa för alla andra att mina dåliga odds inte skulle hindra mig från att göra något storslaget.
Det är som en ung talang som drömmer om att bli proffs och när det inte går så vet han inte vad han ska göra för det va allt han någonsin visste.
Jag har sökt efter något i så många år nu. Något som jag saknat, men jag har innerst inne alltid vetat vad jag behövt jag har bara inte velat inse det. Jag har behövt en dröm, hopp och ett mål för vart jag ska ta mig i framtiden.
Men så fel jag hade. Jag visste att jag hade det lite kämpigt med matten men jag trodde verkligen att jag kunde göra det med en lärare som såg potentialen i mig och ville hjälpa mig att bli något stort. Jag vet inte om jag la för mycket ansvar på andra och för lite på mig själv, jag vet inte om jag försökte med något jag inte hade kapiciteten till. Det enda jag vet är att jag förmodligen aldrig kommer nå dit.
VIssa brukar säga att min gymnasietid är en spegling av mina tvivelaktiga val och för första gången i mitt liv är jag inte beredd att hålla med. Min gymnasietid speglar en pojke vars drömmar, hopp och egen acceptans förstördes.
Hela gymnasiet var en flykt från det jag inte ville inse att det som jag ville skulle identifiera mig som människa i en framtid inte var möjligt.
Någonstans kan jag tycka att det är märkligt att ingen reagerade mer än vad dom gjorde, mina motgångar i tidigare skeden av mitt liv hade gjort mig till en väldigt stabil människa. Hur kunde då denna stabila pojke bli fruktansvärt instabil?
Flera skolbyten, fruktansvärt dåliga umgängeskretsar och dåliga studieresultat. Hur kunde ingen reagera på det här? Och om folk gjorde det, varför gjorde ingen något?
Kunde inte någon se att det fanns en vilsen pojke som desperat sökte en väg i livet? Någonstans att ta vägen?
Det sorgliga är att jag inte är ett dugg bättre idag. Visst har jag inte samma umgänge och jag är inte förkrossad av mina uteblivna drömmar men samtidigt så har jag inte tagit ett enda steg från den plats jag var på för fem år sen. Skillnaden från nu och då är att jag har lärt mig leva i den här situationen och få ut andra saker i livet som jag inte kunde förut. Vilket är bra men samtidigt så är det slutet av dagen som räknas, när ridån har gått ner. Där finns en pojke utan motivation och självförtroende att åstakomma något för att han saknar ett mål i framtiden. För att sist han hade ett mål så visade verkligheten honom att det inte skulle bli så.
Den planen och drömmen var allt jag visste och hade i mitt liv. Det var nog mest ett sätt för mig att bevisa för alla andra att mina dåliga odds inte skulle hindra mig från att göra något storslaget.
Det är som en ung talang som drömmer om att bli proffs och när det inte går så vet han inte vad han ska göra för det va allt han någonsin visste.
Jag har sökt efter något i så många år nu. Något som jag saknat, men jag har innerst inne alltid vetat vad jag behövt jag har bara inte velat inse det. Jag har behövt en dröm, hopp och ett mål för vart jag ska ta mig i framtiden.
Kommentarer
Trackback
