jag borde ha en blogg

Det kommer alltid finnas bra och dåliga tider, det är bara så man kanske tycker att man vill ha ett bra liv med bara bra saker men de kommer aldrig att hända. På sätt och vis ska vi tacka våra extremt dåliga tider eftersom de är dom som får oss att njuta av dom bra tiderna. Fast varför ska så mycket avgöras med känslomässiga händelser? Kan man inte bara stänga av sina känslor och försöka leva igen, liksom bara skita i allt som en gång spelat någon form av roll och bara köra? Jag vet inte varför jag inte kan göra så längre, det kan va för att jag redan har gjort de och märkte att jag inte mådde bra av de utan bara flydde från allt. Det jag vet när man hade flickvän var att man helt plötsligt fick en mening i livet, man fick en riktning och man fick framför allt någonting att slåss för. Sen några år tillbaka så vet jag att allting känns meningslöst större delen av min tid, kan ha gjort med vägarna man tog i livet. Det kan ha gjort med det emotionella stadiet man är i just nu, hormoner och allt sånt som gör att man känner sig totalt vilsen. Men vad är livet om man inte är lycklig? Om man inte har något att leva för? Om man inte har någon som man vet att de får en alltid att må bra? Frågan är verkligen om det kommer bli bättre? Eller om majoriteten av min tid kommer va skit resten av mitt liv. Det som känns konstigt är när man ser folk på tåget, bussen eller bara där man har tid och titta på folk så ser man i deras blickar att de inte finns lycka inom dem. Det skrämmer mig samtidigt som jag blir helt oförstående, för de känns verkligen som att livet ser ut på det här sättet. Det jag absolut inte fattar är att hur kan folk finna sig i det, hur kan man finna sig i ett liv där man inte vill gå upp på morgonen för att möta dagen? Kommer det alltid va såhär? Att livet består av skitdagar förutom någon gång ibland, eller har de med ålder och hormoner att göra? Kommer det vända en dag att man lär sig ta motgångar på ett annat sätt eller hur kommer allt sluta?