jag borde ha en blogg

Det har gått över ett år nu och jag kan inte komma över henne mer än vad jag har gjort men ändå finns hon kvar precis som Johanna gjorde. För ett år sen så lovade jag mig själv att inte bli lika förstörd som jag blev efter Johanna. Jag lovade mig själv att ta mig vidare mycket snabbare den här gången och inte fastna i den onda spiral jag lätt hamnar i när det kommer till självdestruktivt beteende.

Det handlar inte om att jag skadar mig själv fysiskt, men det är som att jag har en del inom mig som befinner sig utom min kontroll. En del som tar över i svåra tider, en del som på något sätt tror att den beskyddar mig när den egentligen bara gör allting mycket värre.
Det som händer i svåra emotionella situationer är att jag flyr från mina känslor istället för att möta dom. Jag gör det i tron om att det ska få mig att må bättre, få mig slippa eländet, men om sanningen ska fram så gör det allt bara värre.

Det gör allting så mycket värre att jag genomgår en personlighetsförändring. Jag är inte den jag var för ett år sen, det har hänt väldigt mycket med mig sen den natten i bagarmossen. Jag har gjort mig oförmögen att ta intiativ med tjejer, jag har gjort mig oförmögen att ens försöka för någonstans inom mig finns än rädsla som jag varken kan förstå, tygla eller övervinna.

Jag har blivit precis den personen jag blev efter Johanna fast värre. Samtidigt som jag förstår varför jag har påverkas så mycket av Mimmi och Johanna så kan jag inte förstå det alls. Den allra största likheten är bekräftelsen. Johanna va den vackra tjejen, en sån tjej som jag aldrig trodde att jag någonsin skulle få. En sån tjej som jag aldrig trodde ens kunde se mig på det sättet som en pojkvän. Det kanske hon inte gjorde heller men det fanns en del av mig som trodde att det kanske skulle bli så.
Det gav mig känslor starkare än någonsin förut.

Mimmi hade ingenting med min osäkerhet kring mitt utseende att göra för hon va inte "för vacker" för mig. Där fanns det helt andra anledningar till mina känslor. Jag fick inte tillräckligt mycket bekräftelse på att det va mig hon ville ha, mig hon behövde. Men samma sak där jag hade tron på att det kunde ske och det sökandet på bekräftelse gav mig extremt mycket känslor.

Bekräftelsen och vetskapen om att man aldrig kommer få dom innerst inne är det som förenar dom båda. För det fick mig att tvinga fram känslor omedvetet och påverkas av känslor som jag inte visste fanns.
Jag har blivit såhär förstörd två gånger i mitt liv och det jobbigaste är att jag bara har mig själv att klandra för det. Jag vet mycket väl att det är en dum ide att försöka med båda tjejerna men martyren och bekräftelsen är det som väcker så starka känslor inom mig.

Nu sitter jag här och vet knappt vem jag är längre när det kommer till tjejer. Jag har så lite självförtroende och självkänsla att jag inte ens vågar försöka ta ordentlig kontakt i dom mest uppenbara situationer. För att min senaste "relation" fick mig att sluta tro på mig själv, tro på att jag var någonting att ha, att jag kan göra någons värld. Det är dock inte de värsta utan de värsta är att jag inte vet hur jag ska ta mig ifrån det när jag tror så lite på mig själv att jag inte ens vågar ta mig ur det.