one sentense will make her fall
Det kanske jag som har sett för många kärleksfilmer. Det är förmodligen jag som har en extremt vriden bild av hur man ska ragga upp en tjej. Men jag inbildar mig någonstans att det ska typ ske med en enda mening, något som får henne att falla rakt av.
Klart att jag överdriver en del nu men det finns också mycket sanning i det. Jag har fått för mig att man på något sätt måste säga något så perfekt att hon faller för dig. Men jag inser själv att det är helt befängt att tänka så, fortfarande så kan jag ändå inte bara göra det normalt.
Det känns alldeles för taffligt att bara smsa "hej du gav mig ditt nr igår, hur är läget?" det känns sjukt muppigt.
Någonstans inser jag dock att det är tvärtom, det är mina försök som är muppiga när jag försöker skriva något bra eller vara för svår från början.
Jag måste helt enkelt lära mig att tjejer faller inte för hollywoodsnack dom faller för vanliga killar som säger vanliga grejer. Jag är helt enkel för svår för mitt eget bästa och sen kanske för feg också.
Klart att jag överdriver en del nu men det finns också mycket sanning i det. Jag har fått för mig att man på något sätt måste säga något så perfekt att hon faller för dig. Men jag inser själv att det är helt befängt att tänka så, fortfarande så kan jag ändå inte bara göra det normalt.
Det känns alldeles för taffligt att bara smsa "hej du gav mig ditt nr igår, hur är läget?" det känns sjukt muppigt.
Någonstans inser jag dock att det är tvärtom, det är mina försök som är muppiga när jag försöker skriva något bra eller vara för svår från början.
Jag måste helt enkelt lära mig att tjejer faller inte för hollywoodsnack dom faller för vanliga killar som säger vanliga grejer. Jag är helt enkel för svår för mitt eget bästa och sen kanske för feg också.
The road of any direction
Jag undrar hur många som har ställt sig själva frågan: Hur hamnade jag här egentligen? Vart gick det fel? Eller vart gick det rätt?
Hur många personer hamnar egentligen där dom tror att dom ska hamna när dom är unga? Hur många får det bättre än dom hade väntat sig? Hur många får det sämre? Och framför allt, hur många personer hamnar precis där dom ville och inser att det dom ville inte gav dem den tillfredställen som dom önskade?
Vad är det som får oss att hamna på den väg som leder oss någon annan vart än vad vi hade trott och hoppas på? Är det för vi tror för mycket om oss själva? Att vi sätter upp mål som vi inte är kapabla till att nå. Eller tvärtom att vi är bättre än va vi tror och tar oss längre än vad vi räknade med?
Eller det helt enkelt vägen av upplevelser och erfarenheter som styr oss till dom platser i livet som vi befinner oss på?
Är det någonting vi kan påverka på något sätt, eller står vi helt handfallna framför det vi väljer att kalla ödet?
Det sägs att människor som blir framgångsrika är menade att ta sig dit, att dom vet det från början. Det sägs att dom är så inställda på sin kunskap och sitt mål att dom är villiga att ta vilken väg som helst så länge den leder dom dit dom ska.
Enligt mig så är det bara tre saker som skiljer framgångsrika personer från vanliga döda. Motivation, vilja och självförtroende. Utan extrem motivation så kommer du aldrig orka ta dig igenom dom hårdaste av stunder och utan självförtroende så kommer du aldrig ha modet att ta dom avgörande besluten. Sist har vi viljan att klara av saker. Viljan är en extremt stark psykisk kraft som kan få oss att göra det mesta, men vi måste verkligen vilja för utan den så ger vi upp.
Just nu är i alla fall jag och många andra i den delen av livet där vi står på en väg som kan leda vart som helst. Var vi hamnar beror på om vi vill sluta våran färd genom livet på en specifik plats eller om vi väljer att vandra utan ett mål.
Hur många personer hamnar egentligen där dom tror att dom ska hamna när dom är unga? Hur många får det bättre än dom hade väntat sig? Hur många får det sämre? Och framför allt, hur många personer hamnar precis där dom ville och inser att det dom ville inte gav dem den tillfredställen som dom önskade?
Vad är det som får oss att hamna på den väg som leder oss någon annan vart än vad vi hade trott och hoppas på? Är det för vi tror för mycket om oss själva? Att vi sätter upp mål som vi inte är kapabla till att nå. Eller tvärtom att vi är bättre än va vi tror och tar oss längre än vad vi räknade med?
Eller det helt enkelt vägen av upplevelser och erfarenheter som styr oss till dom platser i livet som vi befinner oss på?
Är det någonting vi kan påverka på något sätt, eller står vi helt handfallna framför det vi väljer att kalla ödet?
Det sägs att människor som blir framgångsrika är menade att ta sig dit, att dom vet det från början. Det sägs att dom är så inställda på sin kunskap och sitt mål att dom är villiga att ta vilken väg som helst så länge den leder dom dit dom ska.
Enligt mig så är det bara tre saker som skiljer framgångsrika personer från vanliga döda. Motivation, vilja och självförtroende. Utan extrem motivation så kommer du aldrig orka ta dig igenom dom hårdaste av stunder och utan självförtroende så kommer du aldrig ha modet att ta dom avgörande besluten. Sist har vi viljan att klara av saker. Viljan är en extremt stark psykisk kraft som kan få oss att göra det mesta, men vi måste verkligen vilja för utan den så ger vi upp.
Just nu är i alla fall jag och många andra i den delen av livet där vi står på en väg som kan leda vart som helst. Var vi hamnar beror på om vi vill sluta våran färd genom livet på en specifik plats eller om vi väljer att vandra utan ett mål.
Hälldre utan kärlek än fast i illusionen av den
Kärlek och sällskap är två otroliga delar i människors liv, oavsett vart du bor eller vart ifrån du kommer ifrån. Bortsätt från pengar och religon så är det den starkaste kraften som driver oss. Riktig kärlek kan få oss att göra saker som vi inte trodde var möjligt, som att gå igenom eld och vatten.
Men en desto större makt en känsla har att framkalla lycka desto större makt har den att framkalla hat, förtvivlan och sorg.
Man kan fråga sig vad det finns mest av i världen, lycklig kärlek eller olycklig kärlek. Tyvärr så tror jag att det är alternativ nr två. För att dels så faller folk väldigt ofta för fel personer och många är så rädda för att förbli ensamma så att dom väljer att leva i ett förhållande som inte ger kärlek bara sällskap.
Men vad är egentligen värst? Är det att vara olyckligt kär i någon eller är det att inte ha kärlek överhuvud taget?
Jag kan bara stå för min egna uppfattning grundat på mina erfarenheter och jag säger att jag är utan kärlek alla dagar i veckan.
Att vara fast i en illusion av kärlek och lycka är bland det värsta man kan vara med om, för att man tror att allt är okej och bra när det inte är det. Man är så förblindad av dom små glimtar av kärlek och lycka som man finner i situationen att man blir blind för den destruktiva delen man utsätter sig för.
Alla gånger hon svek dig, alla gånger hon sa att saker skulle bli bättre men dom aldrig blev det. Alla gånger du sa till dig själv att: det här funkar inte, det kommer aldrig gå du vet det innerst inne. Under den tiden man är blind, fast i en illsion så mår man dåligt 90% av den och så finner man det man vill i endast 10%. Dom tio procenten berusar ens sinne så mycket att man bryr sig om att man mår dåligt resten av tiden.
Nu kanske det här blev lite mer personligt än vad jag hade tänkt mig men i alla fall så kan jag i alla fall ta med mig något bra ur den katastrofen jag själv gick igenom och det är att jag hälldre är utan kärlek. För utan den så är man mer klarsynt och man mår mycket bättre. Det viktigaste av allt är att man lär sig hitta lycka på andra sätt i livet än i bara kärlek och man lär sig att kärlek är en stor del här i livet men det är inte allt.
Where to begin
Konstigt, för att folk säger att det är omöjligt att färdas bakåt i tiden men om jag ska va helt ärlig så känns det precis som att det är de jag har gjort.
Jag har gått framåt på många sätt men det finns ett ställe jag har verkligen gått tillbaka till. Jag har gått tillbaka till att vara den snälla personen jag var när jag va 14.
Osäker, snäll och vågar inte ta för mig utan finns lite i skymundan. Jag har lärt mig att bygga upp en fasad så jag gömmer mig bakom det att jag inte riktigt orkar, eller bryr mig om tjejer men det stämmer inte.
Jag är osäker, sårbar och vilsen när det kommer till tjejer för jag vet inte vad jag ska göra längre. Precis som när jag var 14. Jag måste börja om igen med det som jag byggde upp när jag va yngre det är helt borta nu.
Frågan är bara vart man börjar
Jag har gått framåt på många sätt men det finns ett ställe jag har verkligen gått tillbaka till. Jag har gått tillbaka till att vara den snälla personen jag var när jag va 14.
Osäker, snäll och vågar inte ta för mig utan finns lite i skymundan. Jag har lärt mig att bygga upp en fasad så jag gömmer mig bakom det att jag inte riktigt orkar, eller bryr mig om tjejer men det stämmer inte.
Jag är osäker, sårbar och vilsen när det kommer till tjejer för jag vet inte vad jag ska göra längre. Precis som när jag var 14. Jag måste börja om igen med det som jag byggde upp när jag va yngre det är helt borta nu.
Frågan är bara vart man börjar
Förstörd av kärlekshistorier
Det är ganska konstigt egentligen hur tjejer funkar. Det är som tjejer tror att dom vill ha en sak men egentligen vill dom ha något helt annat.
Jag kommer ihåg att jag läste för en massa år sen att "snälla killar får inte ligga" och det är verkligen sant. Snälla killar får inte ligga för tjejer vill inte ha snälla killar. Dom kanske tror att dom vill det men sanningen är den att dom inte vill det.
Det är inte bara av egen erfarenhet som jag talar ifrån utan alla jag känner som har gått från svin till bra killar har slutat få tjejer. Teorin stämmer också om man vänder på det, jag har en kompis som är ja fruktansvärt oattraktiv och han fick inte en tjej förens han var typ 19 - 20 år gammal. Efter han hade gjort slut med sin första tjej skaffa han en ny ganska fort vilket tog slut efter typ 2 år. Idag är han konstigt nog den person som jag känner som får ligga mest av alla. Han är fortfarande lika ful och puckad som han va förr men nu har han självförtroende och är ett riktigt svin mot tjejer och ja det funkar!
Det är som att om man bryr sig om tjejer så är det oattraktivt eller om man kan få en kille för lätt. Allting får inte va för bra från början utan det ska ta ett tag och helst vara skitsvårt att få en kille för då faller tjejer. Tjejer säger att dom vill ha en bra kille som respekterar dom och älskar dom lalalala men det är inte så uppenbarligen. För att dom som gör det får inte tjejer och om dom får tjejer så är det för tjejerna är fulare än killen och därav har hon den kampen hon behöver.
Själv har man den löjliga filosofin att man ska respektera tjejer och att de inte ska vara några spel bara förståelse och ömsesidig kärlek men det är uppenbarligt löjligt för det är vad tjejer säger att dom vill men egentligen inte vill. Antar att jag är förstörd av idealet i kärleksfilmer.
Jag kommer ihåg att jag läste för en massa år sen att "snälla killar får inte ligga" och det är verkligen sant. Snälla killar får inte ligga för tjejer vill inte ha snälla killar. Dom kanske tror att dom vill det men sanningen är den att dom inte vill det.
Det är inte bara av egen erfarenhet som jag talar ifrån utan alla jag känner som har gått från svin till bra killar har slutat få tjejer. Teorin stämmer också om man vänder på det, jag har en kompis som är ja fruktansvärt oattraktiv och han fick inte en tjej förens han var typ 19 - 20 år gammal. Efter han hade gjort slut med sin första tjej skaffa han en ny ganska fort vilket tog slut efter typ 2 år. Idag är han konstigt nog den person som jag känner som får ligga mest av alla. Han är fortfarande lika ful och puckad som han va förr men nu har han självförtroende och är ett riktigt svin mot tjejer och ja det funkar!
Det är som att om man bryr sig om tjejer så är det oattraktivt eller om man kan få en kille för lätt. Allting får inte va för bra från början utan det ska ta ett tag och helst vara skitsvårt att få en kille för då faller tjejer. Tjejer säger att dom vill ha en bra kille som respekterar dom och älskar dom lalalala men det är inte så uppenbarligen. För att dom som gör det får inte tjejer och om dom får tjejer så är det för tjejerna är fulare än killen och därav har hon den kampen hon behöver.
Själv har man den löjliga filosofin att man ska respektera tjejer och att de inte ska vara några spel bara förståelse och ömsesidig kärlek men det är uppenbarligt löjligt för det är vad tjejer säger att dom vill men egentligen inte vill. Antar att jag är förstörd av idealet i kärleksfilmer.
No one can ever love you more than you love yourself
Kärlek är enkelt, förhållanden är fruktansvärt svårt i alla dess former. Men det finns förmodligen ett som är svårare än dom andra och det är kärleksförhållanden.
Det man ofta glömmer när det kommer till sånna förhållanden är sin egen del i det. Då menar jag inte att man ska vara trogen och älska den man faller för och bla bla bla. Utan jag sin egna del jämtemot sig själv, vad man är skyldig sig själv i ett förhållande.
Man är skyldig att lära sig att älska sig själv så mycket som är möjligt för det är grunden till ett lyckat förhållande.
Det är omöjligt för en person att se mer i dig än vad du gör i dig själv, eller ja det kan ju funka om man inte har så mycket kontakt och om det inte sker under en längre tid.
Det som händer om man inte utvecklar sig till den person som den andra personen ser i dig är att du drar ner den andra personen till din egna nivå. Tillslut så orkar ingen va i din närhet för att allt du gör är att dra ner dig själv och andra i skiten istället för att blomma ut till den potential du besitter.
Första steget att bättre sig själv är att glömma allt du visste om förhållanden och börja upp på nytt.
Det viktigaste är dock att du släpper alla förutfattade meningar och bygger en frisk och verklig uppfattning om hur folk är när dom bryr sig om dig och hur dom reagerar.
Bli frisk och älska dig själv för då kommer någon älska dig
Det man ofta glömmer när det kommer till sånna förhållanden är sin egen del i det. Då menar jag inte att man ska vara trogen och älska den man faller för och bla bla bla. Utan jag sin egna del jämtemot sig själv, vad man är skyldig sig själv i ett förhållande.
Man är skyldig att lära sig att älska sig själv så mycket som är möjligt för det är grunden till ett lyckat förhållande.
Det är omöjligt för en person att se mer i dig än vad du gör i dig själv, eller ja det kan ju funka om man inte har så mycket kontakt och om det inte sker under en längre tid.
Det som händer om man inte utvecklar sig till den person som den andra personen ser i dig är att du drar ner den andra personen till din egna nivå. Tillslut så orkar ingen va i din närhet för att allt du gör är att dra ner dig själv och andra i skiten istället för att blomma ut till den potential du besitter.
Första steget att bättre sig själv är att glömma allt du visste om förhållanden och börja upp på nytt.
Det viktigaste är dock att du släpper alla förutfattade meningar och bygger en frisk och verklig uppfattning om hur folk är när dom bryr sig om dig och hur dom reagerar.
Bli frisk och älska dig själv för då kommer någon älska dig
Internet en del av dagens identitet
Jag har längre vägrat att medge det men tyvärr även jag som många andra måste kapitulera inför min envishet när verkligheten hinner ifatt mig.
Jag kommer ihåg att Mimmi mitt ja, någonting kan inte riktigt placera vad hon va i mitt liv under en tid sa att finns man inte på facebook så finns man inte. Det satte jag mig emot starkt. Men till viss del så har hon rätt för att hur sorgligt eller underbart (beror på hur man ser det) så är internet en så central del av våra liv idag så att det är en del av våran identitet.
Internet är idag utan tvivel den största sociala knytpunkten som vi har vilket gör att våran aktivitet på internet speglar en stor del av våran personlighet. Det handlar inte bara om socialamedier som facebook utan också det speglar också våran medvetenhet, intressen och aktivitet.
För några månader sen var jag och såg Jerry Seinfeldt när han hade sin omtalade stand up i globen. Det var två saker som han sa vilka jag fastnade för. Dels att man inte kan berätta stora nyheter längre för att dom sprider sig som en eld över världen. Tillexempel Khaddafis öde, min pappa sa till mig idag "khaddafi är död" och jag svarade med det vanliga "jag vet". Hur länge sen va det ni berättade en stor nyhet och någon reagerade såhär "Va?! shit äre sant?!"
Det andra var när han berättade om behovet av att dela med sig om sitt liv på internet. Han sa det ni kommer antagligen skriva om att jag va på globen och såg Seinfeldt igår. Varför gör ni det? För att ni ska visa för andra människor att ni gör något, att ni är något. En person som inte skriver om något eller visar för folk att dom gör något aktivt ses som en person "utan liv" just för att andra inte har insikt i ens liv. En person som inte ens existerar på socialamedier existerar ju bara för dom personerna som fysiskt umgås med den personen, knappt ens det.
Jag har länge motsatt mig själv till att ha facebook för jag har naivt sagt att det har vart en fluga, något som kommer försvinna. Jag kan erkänna nu att det va ungefär lika dumt som att säga att internet va en fluga. Det är behov som har skapats för miljontals människor och det är ett behov som inter kommer försvinna.
Det har till och med börjat gå så långt att jag överväger att själv ge upp min ståndpunkt som jag stått vid så länge och skaffa en facebook.
Jag har insett nu att internet är en del av våran identitet och att världen har utvecklas till att kommunikation sker den vägen. Jag tycker personligen att det är en sorglig utveckling eftersom jag anser att internet är en opersonlig och egentligen osocial företelse i grunden, men det är tyvärr inte jag som styr världen. Jag måste inse att jag aldrig kommer kunna bryta den här trenden för att internet är en stor del av vem vi är idag.
Jag kommer ihåg att Mimmi mitt ja, någonting kan inte riktigt placera vad hon va i mitt liv under en tid sa att finns man inte på facebook så finns man inte. Det satte jag mig emot starkt. Men till viss del så har hon rätt för att hur sorgligt eller underbart (beror på hur man ser det) så är internet en så central del av våra liv idag så att det är en del av våran identitet.
Internet är idag utan tvivel den största sociala knytpunkten som vi har vilket gör att våran aktivitet på internet speglar en stor del av våran personlighet. Det handlar inte bara om socialamedier som facebook utan också det speglar också våran medvetenhet, intressen och aktivitet.
För några månader sen var jag och såg Jerry Seinfeldt när han hade sin omtalade stand up i globen. Det var två saker som han sa vilka jag fastnade för. Dels att man inte kan berätta stora nyheter längre för att dom sprider sig som en eld över världen. Tillexempel Khaddafis öde, min pappa sa till mig idag "khaddafi är död" och jag svarade med det vanliga "jag vet". Hur länge sen va det ni berättade en stor nyhet och någon reagerade såhär "Va?! shit äre sant?!"
Det andra var när han berättade om behovet av att dela med sig om sitt liv på internet. Han sa det ni kommer antagligen skriva om att jag va på globen och såg Seinfeldt igår. Varför gör ni det? För att ni ska visa för andra människor att ni gör något, att ni är något. En person som inte skriver om något eller visar för folk att dom gör något aktivt ses som en person "utan liv" just för att andra inte har insikt i ens liv. En person som inte ens existerar på socialamedier existerar ju bara för dom personerna som fysiskt umgås med den personen, knappt ens det.
Jag har länge motsatt mig själv till att ha facebook för jag har naivt sagt att det har vart en fluga, något som kommer försvinna. Jag kan erkänna nu att det va ungefär lika dumt som att säga att internet va en fluga. Det är behov som har skapats för miljontals människor och det är ett behov som inter kommer försvinna.
Det har till och med börjat gå så långt att jag överväger att själv ge upp min ståndpunkt som jag stått vid så länge och skaffa en facebook.
Jag har insett nu att internet är en del av våran identitet och att världen har utvecklas till att kommunikation sker den vägen. Jag tycker personligen att det är en sorglig utveckling eftersom jag anser att internet är en opersonlig och egentligen osocial företelse i grunden, men det är tyvärr inte jag som styr världen. Jag måste inse att jag aldrig kommer kunna bryta den här trenden för att internet är en stor del av vem vi är idag.
När möjligheterna blir fängslande
Om man kollar på den rena faktan som finns så har vi verkligen "alla" möjligheter i världen att göra precis vad vi vill med våra liv. Det finns bara ett stort problem, vi har för många möjligheter.
Rädslan för att göra fel val är så stark så att den ofta får oss att inte ens vilja försöka göra rätt val. Vi är så rädda för att göra ett val så att vi drar oss för att göra något alls. T.ex. så får man ofta höra att "jag vet inte vad jag ska plugga" och varför vet man inte det? Jo för att det finns för många val. Man vill ha en sån perfektion i sitt val så att man ofta är utan ett val om man inte är 100% säker på vad man ska välja.
Konstigt nog så väljer vi ofta att vara pessimistiska i våra val, vi anser ofta att dom dåliga valen överväger dom bra valen vilket gör att vi inte gör något val alls. Vi kan ofta anse att ett dåligt val är sämre än något val alls. Så istället för att utvecklas åt "fel" håll så väljer vi att stå kvar och inte utvecklas alls. Vi är så beroende av trygghet i samhället så vi inte vågar försöka för rädslan av att misslyckas och välja fel.
I've searched for so long, but it's been there all the time
Enda sen den mattelektionen i Sigtuna den sommardagen i augusti 2006 så visste jag att jag aldrig skulle bli vad jag drömt om. Det var den första mattelektionen som jag skulle ha i gymnasiet och NV-linjen, det var också den lektionen som var startskottet för min extremt vilsna gymnasietid. Jag hade verkligen tron på att jag skulle kunna göra det när jag gick ut 9an med bra betyg, motivation och en antagning till ett av Sveriges bästa gymnasieskolor som den gladligen kallade sig för.
Men så fel jag hade. Jag visste att jag hade det lite kämpigt med matten men jag trodde verkligen att jag kunde göra det med en lärare som såg potentialen i mig och ville hjälpa mig att bli något stort. Jag vet inte om jag la för mycket ansvar på andra och för lite på mig själv, jag vet inte om jag försökte med något jag inte hade kapiciteten till. Det enda jag vet är att jag förmodligen aldrig kommer nå dit.
VIssa brukar säga att min gymnasietid är en spegling av mina tvivelaktiga val och för första gången i mitt liv är jag inte beredd att hålla med. Min gymnasietid speglar en pojke vars drömmar, hopp och egen acceptans förstördes.
Hela gymnasiet var en flykt från det jag inte ville inse att det som jag ville skulle identifiera mig som människa i en framtid inte var möjligt.
Någonstans kan jag tycka att det är märkligt att ingen reagerade mer än vad dom gjorde, mina motgångar i tidigare skeden av mitt liv hade gjort mig till en väldigt stabil människa. Hur kunde då denna stabila pojke bli fruktansvärt instabil?
Flera skolbyten, fruktansvärt dåliga umgängeskretsar och dåliga studieresultat. Hur kunde ingen reagera på det här? Och om folk gjorde det, varför gjorde ingen något?
Kunde inte någon se att det fanns en vilsen pojke som desperat sökte en väg i livet? Någonstans att ta vägen?
Det sorgliga är att jag inte är ett dugg bättre idag. Visst har jag inte samma umgänge och jag är inte förkrossad av mina uteblivna drömmar men samtidigt så har jag inte tagit ett enda steg från den plats jag var på för fem år sen. Skillnaden från nu och då är att jag har lärt mig leva i den här situationen och få ut andra saker i livet som jag inte kunde förut. Vilket är bra men samtidigt så är det slutet av dagen som räknas, när ridån har gått ner. Där finns en pojke utan motivation och självförtroende att åstakomma något för att han saknar ett mål i framtiden. För att sist han hade ett mål så visade verkligheten honom att det inte skulle bli så.
Den planen och drömmen var allt jag visste och hade i mitt liv. Det var nog mest ett sätt för mig att bevisa för alla andra att mina dåliga odds inte skulle hindra mig från att göra något storslaget.
Det är som en ung talang som drömmer om att bli proffs och när det inte går så vet han inte vad han ska göra för det va allt han någonsin visste.
Jag har sökt efter något i så många år nu. Något som jag saknat, men jag har innerst inne alltid vetat vad jag behövt jag har bara inte velat inse det. Jag har behövt en dröm, hopp och ett mål för vart jag ska ta mig i framtiden.
Men så fel jag hade. Jag visste att jag hade det lite kämpigt med matten men jag trodde verkligen att jag kunde göra det med en lärare som såg potentialen i mig och ville hjälpa mig att bli något stort. Jag vet inte om jag la för mycket ansvar på andra och för lite på mig själv, jag vet inte om jag försökte med något jag inte hade kapiciteten till. Det enda jag vet är att jag förmodligen aldrig kommer nå dit.
VIssa brukar säga att min gymnasietid är en spegling av mina tvivelaktiga val och för första gången i mitt liv är jag inte beredd att hålla med. Min gymnasietid speglar en pojke vars drömmar, hopp och egen acceptans förstördes.
Hela gymnasiet var en flykt från det jag inte ville inse att det som jag ville skulle identifiera mig som människa i en framtid inte var möjligt.
Någonstans kan jag tycka att det är märkligt att ingen reagerade mer än vad dom gjorde, mina motgångar i tidigare skeden av mitt liv hade gjort mig till en väldigt stabil människa. Hur kunde då denna stabila pojke bli fruktansvärt instabil?
Flera skolbyten, fruktansvärt dåliga umgängeskretsar och dåliga studieresultat. Hur kunde ingen reagera på det här? Och om folk gjorde det, varför gjorde ingen något?
Kunde inte någon se att det fanns en vilsen pojke som desperat sökte en väg i livet? Någonstans att ta vägen?
Det sorgliga är att jag inte är ett dugg bättre idag. Visst har jag inte samma umgänge och jag är inte förkrossad av mina uteblivna drömmar men samtidigt så har jag inte tagit ett enda steg från den plats jag var på för fem år sen. Skillnaden från nu och då är att jag har lärt mig leva i den här situationen och få ut andra saker i livet som jag inte kunde förut. Vilket är bra men samtidigt så är det slutet av dagen som räknas, när ridån har gått ner. Där finns en pojke utan motivation och självförtroende att åstakomma något för att han saknar ett mål i framtiden. För att sist han hade ett mål så visade verkligheten honom att det inte skulle bli så.
Den planen och drömmen var allt jag visste och hade i mitt liv. Det var nog mest ett sätt för mig att bevisa för alla andra att mina dåliga odds inte skulle hindra mig från att göra något storslaget.
Det är som en ung talang som drömmer om att bli proffs och när det inte går så vet han inte vad han ska göra för det va allt han någonsin visste.
Jag har sökt efter något i så många år nu. Något som jag saknat, men jag har innerst inne alltid vetat vad jag behövt jag har bara inte velat inse det. Jag har behövt en dröm, hopp och ett mål för vart jag ska ta mig i framtiden.
Rädd för att misslyckas.
Någonstans skriker jag efter att släppa in en person i mitt liv, falla utan skräck för att skada mig men samtidigt så har jag aldrig kännt mig längre ifrån att släppa in någon i mitt liv. Det är som att jag jobbar emot mig själv hela tiden. Jag vill ut och göra något nytt men samtidigt så har jag slagit upp en mur med skydd för att misslyckas.
Det har inte bara med tjejer och förhållanden att göra utan det här berör allting runt omkring mig och mitt liv. Jag kan inte skriva låtar längre för att jag inte kan släppa det som finns inom mig och låta musiken ta mig iväg.
Jag vågar inte börjar plugga för att jag har en sjuk rädsla för att misslyckas. Det största problemet är dock inte misslyckandet i sig utan att om jag misslyckas så kommer jag inte ha någonstans att ta vägen för då har jag inte kapaciteten att ta mig dit jag vill.
Jag tror att det här avspeglar sig på allting jag gör numera. När jag gick i skolan och allt inte gick som jag ville så blev jag helt knäckt och visste inte vad jag skulle ta mig till. Det misslyckandet hade så fruktansvärt stora konsikvenser på mitt liv och min personlighet så jag tror att det gör att jag drar mig för att misslyckas i alla tänkbara situationer.
Det har gjort att jag har satt mig i en så komfortabel situation som möjligt. En sits som jag hatar, som får mig att känna mig död för att jag inte är påväg någonstans men samtidigt en sits som inte utsätter mig för någon risk för misslyckanden. Jag måste börja våga misslyckas igen.
Det har inte bara med tjejer och förhållanden att göra utan det här berör allting runt omkring mig och mitt liv. Jag kan inte skriva låtar längre för att jag inte kan släppa det som finns inom mig och låta musiken ta mig iväg.
Jag vågar inte börjar plugga för att jag har en sjuk rädsla för att misslyckas. Det största problemet är dock inte misslyckandet i sig utan att om jag misslyckas så kommer jag inte ha någonstans att ta vägen för då har jag inte kapaciteten att ta mig dit jag vill.
Jag tror att det här avspeglar sig på allting jag gör numera. När jag gick i skolan och allt inte gick som jag ville så blev jag helt knäckt och visste inte vad jag skulle ta mig till. Det misslyckandet hade så fruktansvärt stora konsikvenser på mitt liv och min personlighet så jag tror att det gör att jag drar mig för att misslyckas i alla tänkbara situationer.
Det har gjort att jag har satt mig i en så komfortabel situation som möjligt. En sits som jag hatar, som får mig att känna mig död för att jag inte är påväg någonstans men samtidigt en sits som inte utsätter mig för någon risk för misslyckanden. Jag måste börja våga misslyckas igen.
Ett destruktivt beteende
När jag går tillbaka i mina minnen så kan jag förstå varför jag har kommit att bli den personen jag är idag. Många bra delar har utvecklats och jag har mognat i många avseenden men tyvärr så finns det en del av mig som har tagit fruktansvärt mycket stryk under snart 3 års tid.
Det är beslut som man tar som man någonstans aldrig kan förstå vilken inverkan dom kommer ha i ens framtid. Mitt beslut va att sluta försöka med tjejer så mycket som jag hade gjort efter den besvikelsen som jag upplevt efter johanna. Jag insåg det absolut inte då men jag inser nu varför jag har haft ett så destruktivt beteende när det kommer till tjejer. Jag har också förstått varför jag aldrig har fått dom tjejerna jag har velat haft dom senaste åren.
Det började med att jag slutade bry mig, sen slutade jag bry mig ännu mer sen hade jag slutat bry mig så mycket om vad tjejer tyckte och tänkte så att jag slutade läsa signaler. Det har till och med gått så långt att jag har tappat tron på min egna kapicitet när det kommer till att haffa tjejer. Jag blir ett nervvrak, jag blir sjuk i huvet jag ska va helt ärlig och säga att jag fattar fan inte själv vad jag håller på med.
Jag kan sträcka mig så långt så att jag kan säga att mycket av det jag "hade" med mimmi var mitt fel att det blev som det blev. För att jag har vart helt dum i huvet så extremt sjukligt destruktiv och osäker i mitt beteende så att jag borde söka hjälp för det.
Nu är det slut med den skiten, det är dags att ta tag i mig själv och göra saker jag är kapabel till och sluta hindra mig själv från den jag är
Det är beslut som man tar som man någonstans aldrig kan förstå vilken inverkan dom kommer ha i ens framtid. Mitt beslut va att sluta försöka med tjejer så mycket som jag hade gjort efter den besvikelsen som jag upplevt efter johanna. Jag insåg det absolut inte då men jag inser nu varför jag har haft ett så destruktivt beteende när det kommer till tjejer. Jag har också förstått varför jag aldrig har fått dom tjejerna jag har velat haft dom senaste åren.
Det började med att jag slutade bry mig, sen slutade jag bry mig ännu mer sen hade jag slutat bry mig så mycket om vad tjejer tyckte och tänkte så att jag slutade läsa signaler. Det har till och med gått så långt att jag har tappat tron på min egna kapicitet när det kommer till att haffa tjejer. Jag blir ett nervvrak, jag blir sjuk i huvet jag ska va helt ärlig och säga att jag fattar fan inte själv vad jag håller på med.
Jag kan sträcka mig så långt så att jag kan säga att mycket av det jag "hade" med mimmi var mitt fel att det blev som det blev. För att jag har vart helt dum i huvet så extremt sjukligt destruktiv och osäker i mitt beteende så att jag borde söka hjälp för det.
Nu är det slut med den skiten, det är dags att ta tag i mig själv och göra saker jag är kapabel till och sluta hindra mig själv från den jag är
But we do love company
Det har nog gått snart ett år sen jag hade någon form av förhållande typ med en tjej även om det bara va sporadiskt. Och den här bloggen har gått mer från reflektioner över livet, samhället och samtiden till någon form av terapi och reflektion över mitt egna liv.
Jag räknar inte mimmi som någon form av relation eftersom att kompisar har jag haft många av och det ger inte det som närheten av en närmre relation ger. Det gav mig mer förtvivlan än än lycka och trygghet som jag sökte i grunden. Så att jag kan nog säga att jag har varit "ensam" i snart ett år och i många avseenden har det vart mitt absolut bästa år någonsin.
Det har infunnit sig ett lugn i min vardag som jag inte har upplevt förut. ´Jag har i alla tider alltid haft tjejer runt mig som en form av bekräftelse. Jag ska ärligt erkänna att det finns inget som har stressat upp mig så mycket som min egna bekräftesle. För att det har alltid vart det allting handlar om. Kommer hon att svara? Kommer hon att skriva något öppnande? Kommer hon att skriva till mig utan att jag skriver till henne? Det är bara få av dom frågor som har gett mig bekräftelse och det är också sånna frågor som ingen annan än jag bryr mig om så det är ganska konstigt att jag har stressat upp mig över det.
Nu har jag kommit till den punkten att jag skulle tycka det vara skönt med sällskap i mitt liv, en tjej som finns där för mig när jag behöver och inte behöver. Men det finns en stor skillnad och det är att det måste ske på helt andra premisser för att dom jag har levt efter kommer förstöra mig.
Jag ska inte stänga tjejer ute som jag har gjort sista året, jag ska bara inte försöka så tokmycket med dom och försöka få dom att vara något dom inte är.
Jag kommer släppa min guard när jag hittar henne som inte är den typen som vill ha spel eller regler utan vill ha den personen jag är. För jag är trött på dramat, jag orkar inte med det helt enkelt, 8 år av att ha jagat tjejer är helt enkelt för mycket drama dags för något nytt.
Jag räknar inte mimmi som någon form av relation eftersom att kompisar har jag haft många av och det ger inte det som närheten av en närmre relation ger. Det gav mig mer förtvivlan än än lycka och trygghet som jag sökte i grunden. Så att jag kan nog säga att jag har varit "ensam" i snart ett år och i många avseenden har det vart mitt absolut bästa år någonsin.
Det har infunnit sig ett lugn i min vardag som jag inte har upplevt förut. ´Jag har i alla tider alltid haft tjejer runt mig som en form av bekräftelse. Jag ska ärligt erkänna att det finns inget som har stressat upp mig så mycket som min egna bekräftesle. För att det har alltid vart det allting handlar om. Kommer hon att svara? Kommer hon att skriva något öppnande? Kommer hon att skriva till mig utan att jag skriver till henne? Det är bara få av dom frågor som har gett mig bekräftelse och det är också sånna frågor som ingen annan än jag bryr mig om så det är ganska konstigt att jag har stressat upp mig över det.
Nu har jag kommit till den punkten att jag skulle tycka det vara skönt med sällskap i mitt liv, en tjej som finns där för mig när jag behöver och inte behöver. Men det finns en stor skillnad och det är att det måste ske på helt andra premisser för att dom jag har levt efter kommer förstöra mig.
Jag ska inte stänga tjejer ute som jag har gjort sista året, jag ska bara inte försöka så tokmycket med dom och försöka få dom att vara något dom inte är.
Jag kommer släppa min guard när jag hittar henne som inte är den typen som vill ha spel eller regler utan vill ha den personen jag är. För jag är trött på dramat, jag orkar inte med det helt enkelt, 8 år av att ha jagat tjejer är helt enkelt för mycket drama dags för något nytt.
Varför vi aldrig får dom som vi vill ha, men alltid dom vi inte vill ha
Det är en fråga jag har ställt mig otaliga gånger och förmodligen resten av världen också. Varför får vi aldrig dom vi vill ha men alltid dom vi inte vill ha?
Det finns många teorier i den frågan och den främsta tror jag är den naiva teorin om att vi vill ha det vi inte kan få. Speciellt att tjejer vill ha det dom inte kan få.
Jag tror att det är sant till en viss del, en väldigt liten del dock. Jag tror att kampen av att inte få någon direkt kan vara en extra tändning till att vilja ha någon men jag tror inte att det är den främsta anledningen till att man vill ha en person.
Jag tror att svaret på den här frågan är mycket enklare än vad vi vill göra den och jag tror att vi innerst inne har valt att ignorera den för att faktumet tär på oss.
Jag tror att den i stort sätt enda anledningen till att vi inte får dom vi vill ha är för att vi nästan aldrig är oss själva när vi vill ha någon.
Vi försöker på någotsätt skapa en "bättre" version av oss någon som vi tror kommer bli mer omtyckt än vårat riktiga jag.
Det märks på långa vägar när någon slutar agera naturligt och det är den anledning till att jag tror att vi inte får dom vi vill ha. För att vi inte agerar naturligt och är oss själva när vi ska försöka visa dom varför vi vill ha dom.
Vi behöver en riktning
Nu är man här igen, visserligen sjuk och förjävlig men ändå på samma ställe som man var för ett år sen. Man har blviit ett år rikare i erfarenhet och det har gjort mycket men det har samtidigt inte gett mig någonting.
För just nu lever jag ett liv utan rikting och i ett sånt liv rör man sig bara i cirklar och kommer inte någonvart i slutändan.
Jobb och utbildning är en riktning en väldigt bra riktning i livet men tyvärr så tror jag inte att det är den riktning som vi behöver i slutändan. Den fungerar alldeles ypperligt i några år i ditt liv, man känner att man är påväg någonstans för att göra stordåd. Men sen hinner verkligheten ifatt dig, man kan bygga ett imperium en obeskrivlig rikedom, man kan äga halva världen men det kommer inte betyda någonting. Det finns en klassisk klyscha som lyder "vad är lycka om man inte kan dela det med någon?" och ja vad är lycka om man inte kan dela den med någon? För vad vi än säger så utgörs vårat liv, det som gör vårat liv av det vi gör när vi inte jobbar det vi kallar fritid.
Det är den tiden som utgör vilka vi är av en enkel anledning, det är då våra största minnen skapas dom som gör oss till vilka vi är. Dom händelserna som förändrar våra liv.
Jag tror vi behöver en rikting i våran fritid. Att göra saker som att umgås med vänner och familj och vänner ut och resa och upptäcka världen är också en riktning men som med ett jobb så kommer det inte ta er någonvart i längden.
Jag tror att den riktning som aldrig kommer ta er till en punkt där ni har varit förut är ett förhållande och senare en familj och jag tror också det är syftet med livet, att det är de man ska sträva efter.
Vi behöver en riktning i livet och jag tror att de är den rätta riktningen.
För just nu lever jag ett liv utan rikting och i ett sånt liv rör man sig bara i cirklar och kommer inte någonvart i slutändan.
Jobb och utbildning är en riktning en väldigt bra riktning i livet men tyvärr så tror jag inte att det är den riktning som vi behöver i slutändan. Den fungerar alldeles ypperligt i några år i ditt liv, man känner att man är påväg någonstans för att göra stordåd. Men sen hinner verkligheten ifatt dig, man kan bygga ett imperium en obeskrivlig rikedom, man kan äga halva världen men det kommer inte betyda någonting. Det finns en klassisk klyscha som lyder "vad är lycka om man inte kan dela det med någon?" och ja vad är lycka om man inte kan dela den med någon? För vad vi än säger så utgörs vårat liv, det som gör vårat liv av det vi gör när vi inte jobbar det vi kallar fritid.
Det är den tiden som utgör vilka vi är av en enkel anledning, det är då våra största minnen skapas dom som gör oss till vilka vi är. Dom händelserna som förändrar våra liv.
Jag tror vi behöver en rikting i våran fritid. Att göra saker som att umgås med vänner och familj och vänner ut och resa och upptäcka världen är också en riktning men som med ett jobb så kommer det inte ta er någonvart i längden.
Jag tror att den riktning som aldrig kommer ta er till en punkt där ni har varit förut är ett förhållande och senare en familj och jag tror också det är syftet med livet, att det är de man ska sträva efter.
Vi behöver en riktning i livet och jag tror att de är den rätta riktningen.
Sometimes we forget who we truly are
Det händer ibland att vi lyckas intala oss själva att vi är saker vi inte är, det händer att vi lyckas intala oss sjävla saker så mycket vi tillslut glömmer vem vi egentligen är.
Övertygan från oss själva och andra är nog det starkaste vi har i det mentalarummet. Övertygan kan få en riktigt fin tjej att helt arligt och genuint tro att hon är ett av dom fulaste personerna på jorden.
Övertygan kan också få en väldigt smart person att tro att den är extremt dum för den har fått fel bemötande och resultat.
Övertygan kan också vara bra, den kan gå åt andra hållet, den kan få oss att klara av saker som vi inte visste att vi kunde klara av. Använder vi den till något bra så kallas det utveckling och använder vi den till något dåligt så kallas det destruktivt tänkande.
Men det kan också bli så att du övertygar dig om att du ska klara saker du inte kan klara av och då är du tillbaka på minus igen. T.ex. en tjej som tycker att hon är mycket snyggare än vad hon egentligen är, då är du tillbaka på ruta ett då vill ingen ha dig för att du ger fel bild av dig själv.
Allting handlar i slutändan om att lyckas övertyga sig själv lagom mycket så att du ger den genuina bild av den du är.
Det handlar helt enkelt om att övertygade dig själv om vilka som är dina bästa sidor och sen därav ta fram dom!
Övertygan från oss själva och andra är nog det starkaste vi har i det mentalarummet. Övertygan kan få en riktigt fin tjej att helt arligt och genuint tro att hon är ett av dom fulaste personerna på jorden.
Övertygan kan också få en väldigt smart person att tro att den är extremt dum för den har fått fel bemötande och resultat.
Övertygan kan också vara bra, den kan gå åt andra hållet, den kan få oss att klara av saker som vi inte visste att vi kunde klara av. Använder vi den till något bra så kallas det utveckling och använder vi den till något dåligt så kallas det destruktivt tänkande.
Men det kan också bli så att du övertygar dig om att du ska klara saker du inte kan klara av och då är du tillbaka på minus igen. T.ex. en tjej som tycker att hon är mycket snyggare än vad hon egentligen är, då är du tillbaka på ruta ett då vill ingen ha dig för att du ger fel bild av dig själv.
Allting handlar i slutändan om att lyckas övertyga sig själv lagom mycket så att du ger den genuina bild av den du är.
Det handlar helt enkelt om att övertygade dig själv om vilka som är dina bästa sidor och sen därav ta fram dom!
My heart beats in a rythm agian
Det tog hårdare på mig än vad jag själv vågade erkänna, och det har tagit sin tid.
Jag kan erkänna att en tjej aldrig fått mig att må så dåligt som hon gjorde för snart fyra månader sen.
Jag kommer fortfarande ihåg dagen då allting "tog slut". Jag kommer fortfarande ihåg besluten jag tog på dagen som jag visste i mitt undermedvetna skulle leda till att det blev som de blev. Jag kommer ihåg varför jag tog besluten och jag kommer ihåg ångesten den första tiden, och jag kommer ihåg lättnaden efter ett tag när jag insåg att det va rätt väg att gå.
Jag kommer framför allt ihåg lättnaden när jag insåg att jag var fri och att jag aldrig mer kommer vilja ha henne.
Man skulle kunna säga mycket om henne, mer dåligt än bra från min synvinkel. Jag skulle aldrig gett henne chansen, jag skulle aldrig ha gett henne den tiden hon behövde. Hon behövde inte tid, hon behövde bara inte mig det va bara att hon själv inte insåg det. Enda sen hon berättade om sitt ex som hon inte kunde släppa visste jag innerst inne att jag aldrig kommer va den jag ville va för henne och efter det gick det bara nerför.
Beslutet att ligga med en annan tjej var förmodligen det bästa beslutet jag kunde ta, för att jag ville ha en tjej som jag aldrig skulle få. Hon va inte den tjejen jag ville ha, hon va bara en tjej som jag naivt trodde skulle bli tjejen från mina drömmar.
Men en sak kommer jag alltid stå för och det är att jag aldrig haft så starka känslor för någon person förut. Jag var verkligen tokkär för första gången i mitt liv och det hade sina stunder då det var helt fantastiskt. Även om dom var få.
Jag var helt förstörd, jag har vart helt trasig, jag har helt enkelt inte orkat repa mig från dom "skador" hon gav mig. Hon fick mitt hjärta att slå i otakt, ett hjärta som aldrig har befunnit sig så långt bort ifrån kärlek som då.
Men nu känner jag att jag kan börja ta mig vidare och i alla fall ge tjejer och mig själv en chans att hitta någon. Det jag dock har lärt mig är att jag inte ska försöka hitta bra saker i en tjej utan jag ska se dom från början.
Det negativa är att hon har fått mig att stänga ute tjejer mycket mer nu än förr, det kanske är bra, det kanske är dåligt det får vi helt enkelt se.
Men det viktiga är att mitt hjärta har börjat slå i takt igen.
Jag kan erkänna att en tjej aldrig fått mig att må så dåligt som hon gjorde för snart fyra månader sen.
Jag kommer fortfarande ihåg dagen då allting "tog slut". Jag kommer fortfarande ihåg besluten jag tog på dagen som jag visste i mitt undermedvetna skulle leda till att det blev som de blev. Jag kommer ihåg varför jag tog besluten och jag kommer ihåg ångesten den första tiden, och jag kommer ihåg lättnaden efter ett tag när jag insåg att det va rätt väg att gå.
Jag kommer framför allt ihåg lättnaden när jag insåg att jag var fri och att jag aldrig mer kommer vilja ha henne.
Man skulle kunna säga mycket om henne, mer dåligt än bra från min synvinkel. Jag skulle aldrig gett henne chansen, jag skulle aldrig ha gett henne den tiden hon behövde. Hon behövde inte tid, hon behövde bara inte mig det va bara att hon själv inte insåg det. Enda sen hon berättade om sitt ex som hon inte kunde släppa visste jag innerst inne att jag aldrig kommer va den jag ville va för henne och efter det gick det bara nerför.
Beslutet att ligga med en annan tjej var förmodligen det bästa beslutet jag kunde ta, för att jag ville ha en tjej som jag aldrig skulle få. Hon va inte den tjejen jag ville ha, hon va bara en tjej som jag naivt trodde skulle bli tjejen från mina drömmar.
Men en sak kommer jag alltid stå för och det är att jag aldrig haft så starka känslor för någon person förut. Jag var verkligen tokkär för första gången i mitt liv och det hade sina stunder då det var helt fantastiskt. Även om dom var få.
Jag var helt förstörd, jag har vart helt trasig, jag har helt enkelt inte orkat repa mig från dom "skador" hon gav mig. Hon fick mitt hjärta att slå i otakt, ett hjärta som aldrig har befunnit sig så långt bort ifrån kärlek som då.
Men nu känner jag att jag kan börja ta mig vidare och i alla fall ge tjejer och mig själv en chans att hitta någon. Det jag dock har lärt mig är att jag inte ska försöka hitta bra saker i en tjej utan jag ska se dom från början.
Det negativa är att hon har fått mig att stänga ute tjejer mycket mer nu än förr, det kanske är bra, det kanske är dåligt det får vi helt enkelt se.
Men det viktiga är att mitt hjärta har börjat slå i takt igen.
Jag måste erkänna att en tjej skulle sitta fint
Jag känner inte att jag har brottom eller att jag är desperat och vill ha en tjej nu nu nu. Men jag kan däremot erkänna att det finns delar av mig som skulle tycka om att ha en flickvän. Det finns delar av mig som saknar närheten, sällskapet, skratten och myset som man får av en flickvän. Det grabbarna inte kan ge liksom.
Grabbarna i all ära men ja det är inte samma grej och kommer aldrig att bli samma grej som att ha en tjej.
Sen så är det lite segt när i stortsätt alla jag känner har en tjej för då blir det inte mycket häng med grabbarna så det är lite segt.
Alla blir helt uppslukade av relationer och det gör att man sitter här och funderar vad man ska göra när alla är "upptagna" runt omkring en.
Men man ska inte va den som är den, jag är glad för deras skull.
Grabbarna i all ära men ja det är inte samma grej och kommer aldrig att bli samma grej som att ha en tjej.
Sen så är det lite segt när i stortsätt alla jag känner har en tjej för då blir det inte mycket häng med grabbarna så det är lite segt.
Alla blir helt uppslukade av relationer och det gör att man sitter här och funderar vad man ska göra när alla är "upptagna" runt omkring en.
Men man ska inte va den som är den, jag är glad för deras skull.
cell phones creates an illusion of company
Hur bra är vi egentligen på att vara helt ensamma? Det är något vi har blivit extremt dåliga på den senaste tiden.
Vart man än vänder sig så ser man ofta att personer håller sig syllelsatta med smskonversationer eller lyssnar på musik när dom sitter ensam någonstans.
Vi lever i ett samhälle där vi har skapat en illusion av att ensamhet inte existerar och därav klarar vi inte heller av att vara helt ensamma med våra tankar.
Vi har blivit så fruktansvärt dåliga på att vara ensamma så att vi inte klarar av att vara ensamma utan att ha någonting på gång, göra något eller att vara uppkopplad så att vi kan nå socialkontakt.
Det vi sällan inser är att vi faktiskt är ensamma som fan när vi sitter där själva på tåget även fast vi pratar i telefon med någon.
Vi kommer aldrig ifrån stressen i våra liv för att vi måste alltid vara påväg någonstans för att vara någonstans. Utan att vara påväg så är vi ingen vart och då är vi ingen alls.
Men varför är det så? Vad är det som har fått oss att berätta för världen som vi tror bryr oss vad vi gör just i detta nu? Vad är det som får oss att tro att folk är så intresserade av våra liv? Och framför allt vad är det som får oss att faktiskt vara så intresserade av andras liv?
Jag tror vi måste lära oss att kunna vara ensamma igen, att bara koppla av och bara va. Inte kolla film, inte prata med någon helt enkelt lära oss att inte göra något alls, att bara vara.
Och vi måste inse att internet och telefoner skapar bara av en illusion av sällskap när vi i själva verket är ensamma.
Kärlek, Förtrolla eller förhäxa?
Det syns varje gång en person är kär oavsett om det är en bra relation eller en dålig. Det syns så tydligt att personen som är kär har blivit förändrad.
Det är något som sägs efter varje relation "jag visste att det skulle bli såhär, men jag ville inte se det". Det går inte riktigt och sätta någon bestämelse på om man blir förtrollad av kärlek eller om man blir förhäxad. Det skulle inte förvåna mig om personer i forntiden trodde att kärleken ibland var jävulens verk, för en person som är kär är inte helt sig själv.
Men frågan är om kärlekens påverkan på vårat sinne är något som är bra eller dåligt. Visst är det underbart att vara kär och att må som man gör då men i det långa loppet, är det verkligen då bra att inte vara sig själv?
Är det verkligen bra att vara påverkad av något som du inte kan påverka själv även om effekten får dig att må bra för tillfället?
Med varje ljus sida kommer en minst lika mörk om inte mörkare och då är frågan är det verkligen något bra kärlek? Vi har inte ens makten och kunna lägga det i egna händer utan den styr oss som små marinettdockor.
Det brukar säga att dom förhållanden som funkar, funkar för att då var det personen som talade till dig och inte kärleken. Ibland undrar jag verkligen om kärleken är det som får oss att må bra eller bara tron på att vi mår bra.
Det är något som sägs efter varje relation "jag visste att det skulle bli såhär, men jag ville inte se det". Det går inte riktigt och sätta någon bestämelse på om man blir förtrollad av kärlek eller om man blir förhäxad. Det skulle inte förvåna mig om personer i forntiden trodde att kärleken ibland var jävulens verk, för en person som är kär är inte helt sig själv.
Men frågan är om kärlekens påverkan på vårat sinne är något som är bra eller dåligt. Visst är det underbart att vara kär och att må som man gör då men i det långa loppet, är det verkligen då bra att inte vara sig själv?
Är det verkligen bra att vara påverkad av något som du inte kan påverka själv även om effekten får dig att må bra för tillfället?
Med varje ljus sida kommer en minst lika mörk om inte mörkare och då är frågan är det verkligen något bra kärlek? Vi har inte ens makten och kunna lägga det i egna händer utan den styr oss som små marinettdockor.
Det brukar säga att dom förhållanden som funkar, funkar för att då var det personen som talade till dig och inte kärleken. Ibland undrar jag verkligen om kärleken är det som får oss att må bra eller bara tron på att vi mår bra.
Man går inte vidare förens man får det man behöver
Det här är den dagen då jag officiellt är över henne, hon från min sida stan som inte gav mig det jag behövde och hon som gjorde mig för blind för att se hur fel "vi" var.
Det tog inte lång tid för mig att inse att jag absolut inte ville ha tillbaka henne, under några omständigheter. För att hon hade fått sina chanser och hon gav inte mig en chans vilket jag är glad för nu med facit i hand.
Det har bara vart och insett att vi aldrig var menade för varann, vi va helt enkelt för olika.
Men jag ska ärligt säga att det har tagit tid att komma över henne av den enkla anledningen att man undrar om man kommer få någon som ger dig den belåtenheten bekräftelsemässigt. Eftersom man självklart undrar vad man gjorde fel, vad vare som gjorde att de inte blev något? Är jag ful, dum i huvet eller va hon inte min typ? Det finns så mycket anledningar till varför man inte kommer över en person. Det är de klassiska scenariot att "jag kommer aldrig få det där igen" för det är verkligen så det känns.
Man grottar ner sig i sina tankar om sig själv varför det inte blev det som man tänkt sig. Och man går inte vidare förens man får det svart på vitt att du kan få någon ny, du kan förmodligen få någon mycket bättre.
Det kan vara en ny förälskelse, det kan vara ett ligg eller det kan vara ett intresse från en ny tjej som får dig att inse att det är inte fel på mig.
Man går inte vidare förens man får det man behöver, du sökte en grej med henne som du inte fick och du undra om det är fel på dig. Nu när du inser att du kan få det så finns det ingen anledning att tänka på att "det finns bara hon som kan få mig att känna så" man inser lite klischéaktigt att det finns andra fiskar i sjön.
Vilket betyder att hennes kapitel kommer alltid vara skrivet i den boken vi kallar livet, jag kommer inte ifrån det men det kommer vara ett kapitel som sällan kommer göra sig påmint och det kommer förmodligen blekna och glömmasbort med tiden.
Det här är dagen då jag kom över hon som va från en annan del av sumpan
Det tog inte lång tid för mig att inse att jag absolut inte ville ha tillbaka henne, under några omständigheter. För att hon hade fått sina chanser och hon gav inte mig en chans vilket jag är glad för nu med facit i hand.
Det har bara vart och insett att vi aldrig var menade för varann, vi va helt enkelt för olika.
Men jag ska ärligt säga att det har tagit tid att komma över henne av den enkla anledningen att man undrar om man kommer få någon som ger dig den belåtenheten bekräftelsemässigt. Eftersom man självklart undrar vad man gjorde fel, vad vare som gjorde att de inte blev något? Är jag ful, dum i huvet eller va hon inte min typ? Det finns så mycket anledningar till varför man inte kommer över en person. Det är de klassiska scenariot att "jag kommer aldrig få det där igen" för det är verkligen så det känns.
Man grottar ner sig i sina tankar om sig själv varför det inte blev det som man tänkt sig. Och man går inte vidare förens man får det svart på vitt att du kan få någon ny, du kan förmodligen få någon mycket bättre.
Det kan vara en ny förälskelse, det kan vara ett ligg eller det kan vara ett intresse från en ny tjej som får dig att inse att det är inte fel på mig.
Man går inte vidare förens man får det man behöver, du sökte en grej med henne som du inte fick och du undra om det är fel på dig. Nu när du inser att du kan få det så finns det ingen anledning att tänka på att "det finns bara hon som kan få mig att känna så" man inser lite klischéaktigt att det finns andra fiskar i sjön.
Vilket betyder att hennes kapitel kommer alltid vara skrivet i den boken vi kallar livet, jag kommer inte ifrån det men det kommer vara ett kapitel som sällan kommer göra sig påmint och det kommer förmodligen blekna och glömmasbort med tiden.
Det här är dagen då jag kom över hon som va från en annan del av sumpan
