jag borde ha en blogg

Kärlek kan va ett av vår tids största mysterium, varför finner vissa den och kan leva med den i ett helt liv. Medans andra knappt får veta vad riktig kärlek är?
Jag tror inte att det finns någon som kan svara på varför vissa hittar det, det är därför vi kallar det ödet.
Vi människor söker alltid förklaringar till allt och det är därför vi vet så mycket. Vi har till och med förklaringar till saker vi inte vet något om som tillexempel "ödet" konstigt nog så tycker vi att det är en rimlig förklaring.
Kan det verkligen vara så att vissa bara är menade för varandra?
Saker vi inte har en aning om bör vi tänka det som vi tycker är rimligast, så vissa tänker att vi va menade för varandra och vissa tänker äääsch det är bara slumpen.
Men varför är kärlek så viktigt då? För det känns som att kärlek har verkligen blivit meningen med livet.
Självklart så är kärlek underbart när det går ens väg, man vill inte vara någon annan stans, men det känns som vi kanske fått för mycket fokus på kärlek.
Den största anledningen till att kärlek är så viktigt tror jag är att man behöver någon där i hårda tider. Känslan av att du har någon där som kan ta bort dig från allt det dåliga vilken dag som helst. Känslan av att det finns någon där som alltid tar emot dig när du faller.
Känslan av att någon älskar dig mer än något annat oavsett hur bra eller dåligt du mår.
Det är de jag tror är anledningen till att kärlek är så stort, för det spelar ingen roll hur bra vänner du än har för du kan aldrig få den säkerheten när du faller som du får av någon som älskar dig mer än något annat.

För att ha hopp så måste man ha något att ha hopp om, något man vet inte kommer svika en. Men om svek är det enda man har upplevt så var ska man hitta hoppet någonstans?
Det är som att leva utan kontakt med världen och så säger någon till dig jorden är platt. Kommer du till en annan stad senare säg Stockholm och så säger du till någon där "jorden är platt" då kommer dom tycka att du är dum i huvet men hur ska du som har vetat någon annan veta bättre?
Det är så det börjar kännas lite, man börjar tänka kommer det nånsin ändras? lögner, svek och allt sånt där.
Jag borjar bli som den där killen som tror att jorden är platt för att jag har ju inte sätt bättre? Vart med om den personen som älskar dig för den du är och vill ha dig för att det är du och ingen annan kan ge dig det hon vill?
Jag har sjukt svårt att lita på folk, man har ju sina bra polare liksom men det tog ett tag att börja lita på dom.
Folk måste börja tänka på att man kan inte bara börja ljuga hur som helst för att det formar en person otroligt mycket. Det är nästan det värsta som finns, att anta saker om folk tänka aa men hon kommer bara såra mig eller hon kommer bara ljuga för mig.
Det blir så tillslut endå för tänker du att hon kommer ljuga så kommer hon märka att du inte litar på henne så då kommer du bli sviken.
Kan det inte bara komma någon tjej som förstår att det inte har med hon att göra? Att det är mitt förflutna och förstå varför jag är som jag är?
Kan hon inte bara vara ärlig i allt hon säger och älska mig för den jag är och för att jag är jag?
Kan hon inte ge mig det himmelriket som jag skulle ge till henne varje dag, för att hon är viktigare än någon annan för mig.
Eller är det bara en värld för en drömmare som är formad på det sättet?

Varför är dom mest lästa bloggarna en blogg som en 17 åring skriver om sitt liv och hur den personen lever det?
Jag menar som om man inte vet vad man gör om man är 17 år gammal?
Man börjar växa upp, pluggar, festar, umgås med vänner, handlar kläder och spelar någon sport eller något annat kreativt.
Är det verkligen så intressant och läsa en sån blogg? För helt ärligt när jag läser en sån blogg så tänker jag oftast "jasså oväntat" eller typ "hade dom inte den nya prada parfymen? Jag tror nog världen går under"
Säg vad ni vill om min blogg men jag tycker det bara står saker man redan vet i sånna bloggar.
Men det finns stört stort intresse för speciellt rika tjejer och deras livstil typ som "the hills" och "sweet sixteen" sånna program. Det är ju helt ärligt själslösa program dom får en inte att känna ett dugg man sitter där tom och ba: ahaja men det va ju bra?
Det spelar ju ingen roll vilken serie du tittar på om det är House, Scrubs, Lost, One tree hill, City akuten eller någon annan populär tv serie som går på tv. För det går ut på samma sak med varenda tv serie dom ska få dig att känna dig på något sätt. Scrubs får dig att känna dig glad för det är humor, Lost är spännande när du sitter där spend framför tvn och One tree hill får dig att känna igen dig i ditt eget liv.
Om man har lagt ner lite själ i det man gör och faktist brinner för musiken och inte pengar så vill du ofta säga något med en låt du gör, spelar ingen roll om det är snoop eller westlife dom vill få att tänka på saker som dom själva tänker på även om det helt olika saker.
Det jag vill komma fram till är att jag tycker att det står saker vi redan vet i mer än 9/10 bloggar så varför läser man dom?
För det är ju inte så att dom försöker förmedla och förändra något dom skriver bara om sin dag som vi hur den ser ut om man är 17 år.

Se livet som en resa med ett tåg, livet börjar vid den station du kliver på tåget och du har en lång resa till din slutdestenation. På vägen kommer du se mycket, du kommer träffa olika personer och tåget kommer stanna vid olika hållplatser som du kan gå av vid och få nya lärdommar. Det slutar endå alltid med att du sätter dig på tåget igen och fortsätter mot din slutdestenation. I alla tider har alla människor haft en slutdestenation ingen vet vilken det är, ingen vet när den kommer det enda vi vet är att den finns där och att den inte går att åka förbi. Någon dag kommer den slutdestenationen och då kommer vi blicka tillbaka på vår resa, vad kunde vi gjort, vad skulle vi inte ha gjort och vad har vi gjort. Vi kan bara hoppas på att vi är nöjda med våra liv och det är ingen som kan va nöjd med ditt liv åt dig. Det är helt upp till dig om du är nöjd med ditt liv eller inte.
Den jobbiga delen är att det känns som dagens generations slutstation är oviss, allt verkar gå utför. Jag vet att man är inne i en kritisk ålder med hormoner som får allting så allt ser mörkt ut just nu.
Fast det ser verkligen mörkt ut just nu det är inte för jag är ungdom och allmänt trött på allt, när ska Sverige och världen öppna ögonen?
Varje dag läser man om en misshandel, visst misshandel förekom förr med men nu är dom ofta oprovicerade och väldigt grova.
Samtidigt läser man om hur vår jord förstörs för varje dag och att vi kanske inte har för lång tid kvar.
Visserligen finns det kampanjer "stoppa gatuvåldet" är en och "rädda jörden" och sånt finns ju. Enda problemet är att det är bara snack, folk säger "stoppa gatuvåldet", "Vi måste göra något åt det", "rädda jorden innan det är för sent" och endå släpper airbus ett mega plan som förbränner stört mkt olja.
Vi måste sluta snacka och verkligen börja göra något åt problemen för dom är allvarliga, så allvarliga att vi kommer ha en resa utan destenation om vi inte gör något.

Jag undrar vart alla kommer sluta, det känns som vart man än vänder sig så blir allt sämre än va det har vart innan.
Nästan varje helg läser man om att nåhon har blivit misshanlad och läser man inte om det så är det en polare som har blivit det.
Betygen bara sjunker och sjunker man sänker sin standard enormt och man kommer till en punkt när man inte vet hur allt ska sluta som nu, kommer jag klara skolan kommer jag ha en framtid och vart kommer jag hamna i så fall.
Vilka vänner kommer man ha kvar och vilka kommer försvinna, för det konstiga är att dom man trodde skulle va kvar en längre tid bara försvann. Många personer är så falska så man inte vet vart man ska ta vägen.
Något som vi kallar hopp försvinner mer och mer för varje dag vi vill inte bli besvikna så vi väljer att inte tro på något för då slipper vi besvikelsen för vi vet hur det kommer gå endå.
Undra vad som förstör livet mest om det är kärleken eller om det är pressen att leverera resultat så som i skolan eller att man ska "ha ett liv" så man måste göra saker för verka någon. Allt är uppbyggt att man ska prestera för om man inte gör något bra då är du ingen, då kan du lika gärna lägga dig ner och dö. Undra om det kommer ändra sig om man får en ny bild av allt får en ny glöd att leva.
Jag ska i alla fall ändra på mig och sluta leka runt med alla tjejer, nån gång så måste man växa upp.

När man sitter såhär, för sig själv i slutet på en helg väntar på att verkligheten ska börja så inser man en sak. Vi lever för dom tillfällerna som tar oss i från verkligheten, när vi kan fylla varje tomrum och verkligen som man säger "leva livet". Tyvärr så händer det här bara en gång i veckan och det är när helgen faller in. Allting slutar ju endå med att man sitter med sin söndags ångest och väntar på att verkligheten ska suga ut den lilla glädjen man hade kvar. Verkligheten är som ett stort svart hål som suger åt sig all glädje, all glöd aa allting som du lever för. Det värsta är att de enda den lämnar kvar är en stor tomhet som gör dig vilsen, deprimerad och lite smått galen för att du känner dig fångat i ditt eget liv.
Ett ständigt återkommande ämne i våra liv är att kärlek är det som kan ta oss ifrån verkligenheten när som helst. Den kan få oss att sväva i den drömvärld som vi alltid velat leva i, den kan göra våra liv värda att leva.
Visst okej, kärlek är underbart speciellt i dom ögonblicken när allt går som det ska och visst det är faktist dom ögonblicken man vill leva för. Men kärlek kommer bli som allt annat om det får vara en del av ditt liv under längre tid, bara något som finns där och ger dig smått hela tider då och då.
Vi kommer aldrig komma ifrån verkligheten, men vi kan inse att det är såhär våra liv ser ut, sänka våra krav och va nöjda med de liv vi lever och inte låta en tomhet ta över våra liv.

Folk säger ofta att livet är inte en dans på rosor, att det finns för mycket föräldrar som överbeskyddar sina barn att livet innehåller svårigheter.
Visst innehåller livet svårigheter det är så man utvecklas att tänja sina gränser och att lyckas gå bortom dig själv.
Visst är det sant att många börjar göra drastiska saker för väldigt små saker. Tillexempel att man söker psykolog för att pojk/flickvännen har gjort slut och det roliga är att det är dom vuxna som tycker vi är för veka.
Men vems fel är det då om inte dom vuxnas? Dom som har uppfostrat oss och lärt oss att leva.
Om det är någon vuxen person som läser min blogg så vill jag att ni ska tänka på det här. Innan ni börjar klaga på dagens ungdommar så tänk på vilka det är som har format oss. Det är ni, det är ni som har misslyckats om ni ser något fel i oss så kolla inóm er själva för det är där felet ligger.
Våran oerfarenhet av att hantera svårigheter har gjort att livet har gått från en utmaning. Alltså nånting som innehåller svårigheter men man har en chans att övervinna. Till en kamp, alltså någonting som man inte vet om man kan övervinna och något som kräver ofantligt mycket energi.
Förr i tiden så visste man sina gränser, man visste att livet är någonting som du kommer få kämpa med och det kommer bli svårt men du kan klara det.
Men våra föräldrar har vart så gulliga och skyddat oss mot allt och vi har fått styra oss själva väldigt mycket så om vi stöter på ett problem så kan det bli vår undergång för vi inte vet hur vi ska hantera det. För vi har aldrig fått lära oss att ta emot motgångar.

Tänk på det själva, för nåra år sedan så kunde man faktist göra en karriär utan någon speciell utbildning.
Dagens samhälle handlar bara om prestationer, man ska ha gjort något man ska göra något bra. Hela tiden hitta saker som tar upp ens tid för annars har man inget liv. Fast passa er så ni inte låter fel saker ta upp er tid för det är inte bra för då har man inte heller något liv.
Man måste åstakomma prestationer i dagens samhälle för visa att man är någon, tillexempel så haffa en fin brud på en fest är en prestation.
Att ha snygga kläder på sig och ägna tid åt shopping är en annan, att prestera i skolan eller på sin arbetsplats är en till.
Att visa att man har stort umgänge och är populär är också en prestation.
Hitta den rätta kärleken är en annan (väldigt mycket om kärlek i den här bloggen fan). Allting man går in avsikligt för att göra ett mål man har och något man lyckas med är en typ av prestation.
Det allting kretsar runt är prestation i skolan som sedan leder till arbete.
Men det vi inte tänker på är att våra behov av prestationer och att tjäna pengar leder oss till att vi fängslar oss själva.
Vad spelar det för roll om vi tjänar så mycket pengar när vi bara har 4 - 5 veckor om året att änvända dom.
Jag vill jämföra dagens samhälle med ett fängelse .. det är självklart inte samma sak men det har sina likheter.
Vi är fängslade av våra arbeten i vardagen och helger och semester är våran permetion.

Största ämnet i vår tid är kärlek, det kan absolut inte någon förneka. För när det kommer till kritan så är det alltid kärlek och känslor allt handlar om. Om någon säger "jag skiter i kärlek" aa då handlar det fortfarande om kärlek ju eftersom dom har stängt av för att känslor påverkar en för mycket. 9/10 låtar skrivs om kärlek, som lyckan du finner när du verkligen faller för en person som faller för dig också. Eller smärtan du känner när när den personen som fått dig att sväva på moln lämnar dig.
Hur kan det då komma sig att vissa hittar den här kärleken som dom kan leva med hela sitt liv. Hitta den personen som gör dig och hela ditt liv och hela din värld komplett, medans andra kämpar för att bara få ett litet kort ljus av denna underbara stund.
Antar väll att vissa har bara mer tur än andra, att världen alltid kommer att vara orättvis.
Men tänk på vad du har istället för vad du inte har, kolla på U-länderna och jämför våra möjligheter med deras. Vi har ett helt liv med obegränsade mmöjligheter det enda som sätter stopp för oss är tanken och det faktum att kärlek tar upp för mycket plats.
Vi har alltid förmåga och låta dom dåliga sakerna ta upp mycket mer plats än vad dom bra sakerna gör. En taskig komplimang kan ta mer en 100 bra komplimanger sluta hänga upp dig på det dåliga och lyft fram det bra så kommer du se att allt kommer bli bra.

Har ni tänkt på hur mycket folk dömmer varann utan att ens känna personen? Jag menar dom kan ha hört något om den här personen eller så kan dom bara träffat personen i nåra minuter och bara skapat en uppfattning. Allt hade vart lätt om man inte hade dömt personer på förhand, verkligen lära känna personen skapa en egen upptning själv.
Jag kommer ihåg när jag kände en tjej å så prata jag med hennes kompis och hon bilda en uppfattning av mig på typ 4 sekunder. Det roliga va att jag bara drev med henne och då tyckte hon att jag va skiit kaxig men vissa bildar sin uppfattning från ingenting.
Det är oftast dom personerna som faller lättast också för att lika lätt som dom har att bygga upp en dålig uppfattning så har dom bygga upp en bra.
Lär bara känna personen istället så blir ju allt mycket lättare!

Det är rätt skumt om man tänker på det ... för att dagen folk är inte defenierade beroende på vem dom verkligen är. Tillexempel om du är en snäll person som bryr dig om andra, ger folk alltid en ärlig chans. Nej nej i dagens samhälle så är man verkligen vad man gör. Vad man gör på helgerna, festar du så är du cool, är du med polare så är du bara allmänt skön, gör du något annat så har du inget liv.
Vadå har inget liv liksom? ska en liten tönt som bara följer strömmen och har lika dana kläder som alla andra, gör samma saker som alla andra komma och säga att man inte har ett liv?
Vem är det som inte har ett liv igentligen?
Den personen som följer alla andra, som är en liten hund bara för passa in den som inte ens bestämmer över sig själv, den som lever ens annans liv.
Eller är det den personen som utgår ifrån vad han/hon helst vill göra eller vad han/hon vill ha för kläder på sig. Enligt mig så är det utan tvivel den personen som bestämmer över sig själv som har ett liv.
Problemet är att i dagens samhälle så är du vad du gör, gör du något som är coolt så är du heltplötsligt cool, gör du någor som inte är coolt så är du inte cool. Personligen så tycker jag inte att det är coolt att ha en fjällräven jacka och festa och allt det där ... för man gör det bara för att någon annan har sagt att man är cool då.
Ska du imponera på mig så ska du va DIG SJÄLV och INGEN ANNAN i alla lägen, spelar ingen roll om du bara spelar data så länge du är dig själv för då lever du DITT liv och ingen annans och DÅ har du ett liv.

Nästan alla människor har komplex för någonting, det kan va att man inte gillar något med sitt utseende. Att man känner sig sämre på någonting. Komplex uppstår oftast av din omgivning det är inte så att man vaknar en dag och tänker "nu ska jag ha komplex". Det är oftast något nån har påpekat som en dålig sak under en längre tid vilket gör att det är de enda man ser när man kollar sig i spegeln.
Det tar tid att få bort ett komplex för oavsett om någon säger att ditt komplex inte spelar roll att ingen bryr sig om det, så har vi endå en förmåga att ta åt oss av det dåliga och ignorera det bra. Tänk om det skulle va tvärtom va bra allt skulle va då. Komplex ligger under en kategori som heter "kan inte förstås, måste upplevas". I den kategorin finns andra saker som tillexempel ett krossat hjärta, förlora någon man älskar, ha en dålig bakrund, men det finns också bra saker som kärlek tillexempel för det går inte att beskriva och förstå den känslan man måste varit med om det.
När det gäller dom här sakerna så kan man inte bilda en egen uppfattning utifrån vad man själv har upplevt. Har någon komplex så kan man inte förstå hur det är att ha det, har någon förlorat en man älskar så kan man inte förstå smärtan.
Så vissa saker måste du lära dig att se med andras ögon, du kommer aldrig förstå vissa saker men du kanske kan stötta personen som går igenom den svåra tiden.

Alla personer har väll svåra tider någon gång i livet, tankar bara flyger fram och tillbaka i ditt huvud. Det känns som man är fast i ett liv du inte vill leva som en fånge i din egen frihet. Samma rutin varje dag i veckorna, du vet precis vad din tisdag består av. När man äter, när man kollar på tv, vilka som har träning vilka tider så du vet när man kan prata med dom när dom inte har det. Livet är bara en rutin och aa i stortsätt på helgerna så händer samma saker antingen så glider man på fest, chillar med grabbarna eller så kanske man e sjukt seg och sätter på en film.
Det gäller att hitta det här som kan bryta din rutin i livet.
Vissa har en sport att dedikera sitt liv till för där har du alltid en variation även om det är samma sport man kan alltid vinna eller förlora man vet aldrig, framtiden blir oviss.
Som jag nämnt tidigare så har ju vissa kärlek att bryta sin vardag med och visst det funkar väll, men alla e bara inte menade kärlek.
Jag har något som det finns en oändlig kärlek till något som gör mitt liv komplett på alla sätt.
Musiken är mitt liv för det är något jag kan leverera mina känslor med, få ut dom. Det finns inget bättre än att bara sätta sig vid gitarren ta ett Em som sedan leder till ett mästervärk. En låt så inlindad i känslor och perfektion så att den tar dig till ett ställe över himmelriket.
Music will always be my saving grace.

Bloggen är ju en underverk i sig självt, det är ett sätt att kunna följa andra människors liv och glädjas åt deras framgångar och lida med deras motgångar.
Men endå vi har ju våra kära tv serier sånna som greys anatomy, one tree hill (som är helt stöört bra), ugly betty aa sånna som låter oss följa andras liv, så iden är ju redan tagen. Varför har då bloggen blivit så stor?
Jag tror att det beror på att man får läsa om den vanliga människans kamp i livet det bra det dåliga. För hur bra en tv serie är så kommer dom aldrig kunna spegla den vanliga människans liv. Intrigerna är lite värre, lyckan är lite större. Det är sånna saker som gör att man aldrig kan jämföra sitt liv med en tv serie. Dom speglar en stor del av livet men igentligen inte det viktigaste, dom speglar inte detaljerna.

I bloggen får du detaljerna i en blogg får du allt om en människa det är inte det här perfekta utan det är mänskligt en blogg leverar den riktiga världen det är just därför jag tror att bloggande har blivit så stort.

Efter natten alla händelser när man får reda på att man trodde man älska har ljugigt för en bara för att krossa ens hjärta så har man ju suttit och tänkt en del. Hur saker man hör som påminer om henne hur alla tankar går tillbaka till hur det kunde ha varit och vad ni hade. Men efter en stunds tänkande så kom jag fram till att det va inte hon som person som jag älskade, det va det hon gav mig att ha ngn där att känna sig omtyckt av någon. Det va ju faktist det som jag sökte när jag ville ha en tjej, jag va som dom säger i filmen "hundtricket" kär i kärleken och det är när man börjar söka kärleken när man vill ha den här underbara känslan av att va kär som man har tappat greppet om att va kär i en person. För det spelar ingen roll vem det är så länge hon ger dig det du vill ha. Det där gulliga "god morgon älskling" smset på morgonen eller hur du hör hennes lycka när hon svarar i telefonen eller när du ser hennes kärlek till dig lysa ut genom hennes ögon. Det är då man har blivit kär i att ha kärlek, men man ska ju inte sluta gå ut och ragga tjejer, sitta i sitt vardags rum och hoppas på att dom kommer till dig. Fortsätt ragga MEN tänk inte ååh nu vill jag bli kär utan lär känna personen och är det något unikt hos personen som berör dig som ingen annan kan ge dig? Det är då vi börjar prata riktig kärlek.

Vart man än vänder sig just nu så är det alltid någon som mår dåligt, alla har en historia som är värre än någon annans. Visst det är klart livet ligger ju inte på sin topp just nu, hormonerna gör att man blir överkänslig man ska ta ett steg in i det nya kapitlet som kommer vara resten av ditt liv. Tänk på det livet består av 4 stora kapitel 1, när man är liten bebis och man inte vet vad man gör man bara sitter där och ser allmänt söt ut. 2, man börjar dagis och får för första gången känna på hur det är att ha kontakt med andra människor inte för att man kanske bryr sig allt för mycket men endå. 3, skollivet från 7 år och för dom flesta fram till man är 19 år gammal vissa väljer att hoppa av vissa väljer att fortsätta plugga. 4, vuxen livet den här 4de etappen som är ungefär 70% av ditt liv. I skolan så har du endå allt utstakat det är som att du sitter på en rels och du vet när slut stationen kommer men du har endå ett par hållplatser du måste hoppa av vid men du kommer i alla fall fram till ditt slutgiltiga mål. Nu börjar något helt annat i stället för ett tåg så kommer du till en hamn där ligger en båt som kan ta dig vart du vill i hela världen det finns inga gränser. Det finns bara en hake alla möjligheter är inte bra du kan ju navigera båten till fel ställen och det är det som skrämmer en, det viktiga är att hitta rätt väg i livet men hur ska man veta vad som är rätt väg?
Det är dom tankarna som får en att vilja försvinna för du vet inte vem du kommer bli eller vem du vill vara för första gången i ditt liv så vet du ingenting om din framtid.
Hormonerna är en annan stor del i det hela dom får dig att må dåligt över saker du aldrig mått dåligt över förut. Tillexempel att du sitter ensam hemma över en helg det känns som du är helt ensam i hela världen och ingen vill ha med dig att göra.
Sist har vi ju kärleken jadu vart ska man börja med kärlek?
Kärlek kan va det värsta som finns alla vill ju uppnå den här perfekta kärleken. Om man hade frågat vem som helst "om du hade kunnat få en flickvän allting hade vart perfekt hon hade gett dig allt du ville ha hon hade gjort dig kompett, skulle du tacka nej?" jag tror helt allvarligt att ingen hade sagt nej till det. Enda problemet är ju att vägen dit är så lång och smärtsam så många tappar hopp och ger upp, vi har börjat tro att kärleken är den enda lösningen på våra problem och jag har aldrig upplevt kärlek så visst det kanske är lösningen vem vet. Jag hoppas bara på att en dag få uppleva den men man kan inte leva med tron över att kärleken är livets mening man måste se allt det andra man har vänner, familj och nöjen för om du tror att livet inte är komplett utan kärlek så kommer tiden som singel bli den värsta tiden i ditt liv.