jag borde ha en blogg

Kolla på vilken typ av person du va när du va liten, va du en person som va snäll, dum eller något annat kanske.
När man är liten så kan man se i stora drag vad för typ av person man är, det är klart att man kanske inte ser om en person kommer bli raketforskare eller bilmekaniker.
Utan man ser i dom stora dragen vad för typ av person man kommer att bli, en person som tar för sig eller en person som kommer styra osv.
Vissa är dom här balla personerna, vissa är dom töntiga vissa är blyga. När man kommer upp i ungdommen så försöker man hitta sig själv på ett annat sätt, skapa den personen man alltid velat vara. Jag vet många som har gjort så sjuka saker bara för att va någon dom alltid velat vara. Det man gör då är att man försöker fly, fly från det faktum är du alltid är och förblir den personen du föddes till. Jag vill faktist tro att alla har sin roll och sin mening på jorden att vi helt enkelt är menade till något större.
Klart att vissa människor är på flykt från sitt verkliga jag hela sitt liv, så kommer det alltid vara. Alla vill inte inse vem dom va menade att vara i denna helhets bild. Det många gör när deras sanna jag börjar krypa dom in på livet är att dom förändrar något så att dom kan lägga fokus på det.
Då kan dom koppla bort det där med att dom har en person som dom är menade att vara och så kan dom va den dom vill vara. Det är helt enkelt så:
Man kan försöka fly från den man är, men du kommer alltid vara den du en gång är född som.

Folk säger hela tiden att "aa men han/hon e ju inte ute och festar och har roligt och dricker å så så han/hon har inget liv"
Om man tänker efter på det vem är det som inte har ett liv?
Den personen som kan va med folk vardagligt och VA SIG SJÄLV och ha roligt. Eller den som behöver gå ut på fest dricka bli full och va en helt annan person för att kunna ha kul.
Gå på en fest där ingen dricker, förmodligen skulle folk inte ens säga att de va en fest för det är ju typ så enligt folk att alkohol+fest=sant i alla fall.
Det hade nog blivit ganska stelt där beroende på vilket folk det är i och för sig. Men 9/10 eller kanske till och med 99/100 vågar verkligen inte skämma ut sig och bjuda på sig själva när man är nykter.
Sen har vi annat folk som skiter i vilka dom är med skiter i om dom inte har druckigt dom skämmer ut sig själva i alla fall, och det blir inte pinsamt för dom eftersom dom inte skämms för det själva.
Det är så roligt när folk säger "det är skit kul att festa med rätt folk" vadå rätt folk? Är man med "rätt folk" behöver man inte alkohol för att skämma ut sig och ha kul för det kan man göra endå ju.
Se på det igentligen det är ganska tragigskt att folk måste dricka alkohol och bli en annan person för att kunna ha roligt, för att dom är så tråkiga och rädda igentligen.

Hur ofta hör man inte innan man går in i ett förhållande med en tjej "jag vill inte att allt ska handla om typ bara sex". Jag fattar inte vad folk har för syn på sex, liksom som om det är värsta grejen?
För om man ska säga aa men jag tycker att vi typ bara har sex i vårt förhållande, varför säger dom aldrig aa men jag tycker vi bara ligger och håller om varann och myser i vårat förhållande. Men det blir ju aldrig så för jag vene varför men folk ser inte mysa som värsta grejen då kommer mer det här svaret "ja men det är så underbart när han håller om mig". Ni har inte tänkt på att personen som ni är tillsammans med kanske gillar er så mycket att det enda sättet han kan visa sin kärlek på är att ha sex med er?
Ni har inte tänkt på att det kanske är skillnad på att ha sex med någon man gillar en bara ha sex med en random tjej?
Ni har inte tänkt på att när han håller om er bakifrån och kysser er i nacken den känslan ni får då är den känslan han får när han har sex med er?
Jag skiter i vad alla andra säger för jag vet att det är så för mig, det finns inget så underbart som ha sex med någon du verkligen gillar.
Så det är klart som fan sex är en viktig del!

Det finns vissa saker som gör oss till vad vi är, eller ja mer vad vi är i andras ögon. Om man tillexempel inte är ute och festar ute på en dag som valborg, midsommar eller nyår så är man ingen.
Om man gör något som anses vara töntigt i andras ögon så är man tydligen tönt. Blir man en dålig människa bara för man inte vill va som alla andra eller?
Det finns vissa saker som har blivit liksom något jag och mina grabbar kallar "the thing to do". Prakt exempel är festande, jag tror helt ärligt att vääääldigt många av dom som festar gäärnet idag hade ratat det totalt om det hade vart töntigt att festa i andras ögon. Men det har ju blivit en sak man bara ska göra, och gör man inte det då är man ju ingen.
Eller en kille som är riktigt bra på fotboll blir värsta grabben alla tycker han är as cool och han lägger liksom 6 timmar om dagen på fotboll.
Medans en person som är riktigt begåvad i matte och lägger 6 timmar på matte är liksom värsta tönten, pluggis eller har inget liv?
Helt ärligt vafan är det för jävla skillnad om man lägger 6 timmar på matte eller fotboll? båda har ju lika mycket liv det spelar ju ingen roll vad dom avsätter tid till.
Sen är det största problemet enligt mig att en person är inte någon för han gör något som är ballt i andras ögon.
En person är någon utifrån hur han behandlar andra människor inget annat.

Vad vill vi ha ut och kärlek, finns det en förklaring vad som är kärlek eller söker vi alla olika svar i det vi söker?
För i mitt fall känns det som att jag har ett enormt tomrum som alltid funnits där, enda sen jag va liten och det enda som kan fylla är att ha någon som man behöver som på samma gång behöver dig.
Jag tror att det här tomrummet är det som vi kallar kärlek, tänk er ett vitt rum och när du stiger in i det så ser du massa ord. Det kan va vad som helst som ärlig, vacker, underbar, rolig aa det kan stå hur mycket som helst.
Jag tror att det står olika saker i varje individs tomrum vissa kanske inte ens behöver någon som bryr sig om dig och vill ha dig nära för att fylla det här rummet. För vissa kanske inte finner kärlek i en annan människa utan dom finner kärlek i något dom gör istället.
Vissa människor kanske inte ens har upptäckt det här tomrummet en men en dag så kommer det en person eller något annat och fyller det här tomrummet direkt.
Så om den här personen försvinner försvinner så står det bara en sak i deras tomrum och det är personens namn, för det enda dom vet är att den personen är perfekt dom vet inte vad han/hon gav dom, dom vet bara att personen hade allt.
Jag har själv märkt att om jag inte får någon jag vill ha så är det inte personen i sig jag blir ledsen över. Det är hoppet som försvinner och att jag inser att jag måste forsätta kämpa mot det här tomrummet.
Det är anledningen till att jag faller lätt för att jag får hoppet om att bli av med det oändliga tomrummet.
Det tar längre tid att bli kär för att jag måste hitta alla dom sakerna som står i mitt tomrum, det är min tanke.

Just nu är livet väldigt jobbigt med all stress och en tunnel som inte ser ut att ha någon direkt början eller slut.
Jag lyssnade på en låt, låten heter "storm - lifehouse" sångaren där sjunger såhär "Barely surviving has become my purpose, because Im so used to living underneath the surface"
Det är de perfekta orden för att förklara hur mitt liv ser ut i dagens läge. Jag börjar dock få små ljusglimar i mitt liv, saker som tyder på att tunneln faktist har ett slut.
Att jag kommer hitta den här glöden till att presetera eller att gå upp och känna att livet faktist bjuder på någonting. Jag börjar få hoppet om att livet en dag kommer lösa sig om vi bara vill att det ska göra det och faktist kämpar lite för det.
Inte sitter och tänker "aa men hallå mitt liv suger kan det inte lösa sig" utan det handlar mer om att vi ska våga utveckla oss själva och se möjligheterna och ta chanserna vi får.
Jag tror att om vi bara har tron om att alla bitar kommer falla på plats en dag så kommer dom också göra det.

Alla människor stora som små kommer alltid ha drömmar det ligger i vår natur att bli någonting vi inte är eller att vilja ha något vi inte har.
När man va liten hade man överflödigt med drömmar man ville va rockstjärna, spindelmannen,fotbollsproffs, hockeyproffs och mycket mer på samma gång. Under årens lopp så insåg vi mer och mer för varje dag att vi inte kunde bli fotbollsproffs, men sanna mina ord den drömmen finns väll inom oss fortfarande? Att man drömmer om bort sig ibland och tänker på att man blev det där fotbollsproffset man aldrig blev.
Jag hoppas någon dag att få stå och hålla om en tjej, stå och titta på henne medans hon tittar upp på mig. Jag ser en hel värld i hennes tindrande ögon alla mina bitar faller på plats och jag vet att det är äkta hon frågar mig "du och jag förevigt visst?" och från den tidpunkten vet jag att nu kan mitt liv aldrig gå tillbaka till va det har vart.
För så länge jag har henne så har jag allt jag behöver. Det är min dröm och kanske många andras också, det svåra är bara att veta hur man ska förhålla sig till sina drömmar.
Jag menar dom som är fotbollsproffs kämpa dom 110% tills dom kom dit dom ville? Eller visste dom bara inom sig att jag är fotbollsproffs så är det bara?
Tänker man såhär, jag kommer finna min kärlek någon dag då slutar man ju aldrig jaga sin dröm och slänger man bort resten av sitt liv om man jagar en dröm?
Om man kollar det från andra hållet så om man ba äääh jag kommer aldrig få någon och skiter i det så kanske man slutar se dom chanserna du har för att förverkliga din dröm och då kommer du aldrig få det.
Så hur ska man göra?

Solen stiger upp vackert över hustaken och man ser att det kommer bli en lovande dag att lägga i minnet i nånting som vi kallar livet.
Tittar man ut över tomterna, ljuset mot dom gula, röda, bruna och alla andra husväggar som finns reflekteras i mina ögon.
Gräsmattan ligger helt knallgrön nedanför mig, precis som den gjorde när jag va liten. Man ställer sig och funderar samtidigt som man beundrar en vy som kan få dig att må bra för en stund. Varför får den här vyn och blicken dig att må bra?
Jo för att den tar dig tillbaka till något du brukade ha, den tar dig tillbaka till din barndom när allting va bra. Du kan faktist få en sinnesro genom att stå där och tänka dig tillbaka på dom tiderna när allting va bra, när man kände att man levde lycklig och för en anledning. Det känns konstigt när man står och kollar ut genom fönstret för man tycker att jag har allting som jag hade då? Jag har till och med mer nu en va jag någonsin hade då?
Efter en tids funderande kommer man fram till en sak, jag har ingenting om man jämför mellan förr och nu. På den tiden hade jag livsglädje genom varje dag, man kunde känna lyckan man kunde nästan känna varje slag i bröstet när det tog dig vidare genom livet.
Vart tog den vägen? Livsglädjen den vi behöver för att vilja ens leva, för vilja uträtta något var försvann den?
Jag kan vara på en middag omgiven av min familj och vänner endå känna mig ensam och utan mening eller livsglöd.
Jag kan va på en fest med femtio polare och känna samma sak, eller jag kan va med en tjej och ha en mysig stund och känna precis samma sak.
För det spelar ingen roll vad som händer, vad jag har eller vilka jag har för det känns som jag aldrig kommer kunna hitta en anledning att slåss för min rätta och min plats på jorden.
Det känns verkligen som att det inte spelar någon roll om jag dör i morgon för det känns inte som jag går miste om något.
Min fråga till er är.
Är jag en i mängden eller en på miljonen?

Är det de här vi kallar livet?
Dom fest tillfällena som ska va allra bäst så som valborg?
Men sumera vad som händer på dom här underbara kvällarna då? Det är klart att det finns alltid folk som har bra tider på valborg. Men min erfarenhet av valborg är att den antingen slutar med bråk eller att någon blir riktigt full.
Den här kvällen så som nyårsafton slutar väldigt ofta med dåliga erfarenheter.
Mina tankar rör sig kring två saker, för det första varför firar man ens en sån jävla skit dag som valborg då? När man vet att folk bara går ut och blir löjligt fulla och börjar bråka eller hamna på maria ungdom eller något liknande?
Den andra tanken är VARFÖR måste man just ut på valborg, hur blev det den hära supar helgen som är på allas läppar.
Varför måste man ha de här måste i luften att på just valborg måste man ut och göra något?
Samma sak med nyår det är liksom två obligatoriska helger att festa på varför är det så?
Jag vet inte vad jag har för anledning att kämpa vidare allt blir bara hårdare och hårdare, vänner försvinner saker förstörs på dagar som valborg.
På toppen av det så har vi allt med "miljö förstöringen" liksom som jag ser det så finns det ingen anledning att fortsätta det är bara liksom bara lägga sig ner och dö?
När kommer den här lyckan som gör det värt att leva ett liv som inte gör det till en kamp eller en plåga.
När ska jag hitta dom tillfällena där vi tänker "det här är livet" när jag känner mig lyckligt lottad av att va del av vi kallar livet, och inse vilken förmån det är.
När ska jag finna min livsglöd?
För just nu känns det som jag kan dö i morgon och va nöjd med det som att jag inte går miste om något.
Snälla någon ge mig något som jag kan kämpa för som jag absolut inte vill förlora, något jag kunde göra vad som helst för att överleva för så jag bara kunde få ha den saken!

Jag hörde en kompis till mig säga för ett tag sen när jag gick i 1an
han sa: Jag är mig själv för alla andra är upptagna.
Jag måste säga att det va fan riktigt jävla bra sagt, men folk verkar inte fatta att man inte kan va någon annan än sig själv.
Jag undrar helt ärligt hur känner sig folk när dom går i sin fjällräven och g-star raw byxor med 96 märket på baken och ser 15 personer till som ser precis lika dana ut?
För jag vet hur jag känner när jag ser någon med lika dana skor som mig eller jacka eller vad som helst jag blir smått irreterad jag hatar när andra har samma saker som mig.
Men hur känner andra känner dom såhär eller "fan nu e jag cool för nu ser jag ut som alla andra" jag fattar helt ärligt inte.
Det är speciellt så när det kommer till att man vill imponera på en brud man vill ha. Det är skit många som säger att dom gör mer än va dom igentligen gör, försöker spela bättre än va dom igentligen är.
Helt enkelt spela en annan person och jag fattar inte varför, vill du inte att hon ska bli kär i dig?
Va ere för mening att ha en flickvän om hon faller för någon som hon tror att du är?
Det finns 2 problem med att va någon annan om du försöker spela någon annan och vinna en tjejs hjärta.
För det första är hon ju inte kär i dig utan någon helt annan kan man kalla det kärlek?
För det andra så kan du inte spela hur länge som helst hon kommer få reda på ditt riktiga jag endå och då tar det slut endå.
Så om hon inte gillar den du är och inte vill ha dig? Ska det va så svårt att bara skita i en sån person ni var endå aldrig menade att va om hon inte gillar ditt sanna jag.

För mig och kanske för er andra jag vet inte hur ni känner men i alla fall för mig så har jag aldrig haft problem och hitta något om jag vill hitta det.
Eller kanske prestera något om du jag vet vad jag behöver göra för att prestera det.
Som tillexempel om man går i skolan, om man vet vad man ska göra för att få ett högre betyg. Har man bara viljan och orken så fixar du det där betyget enkelt. Men om man går i skolan och får sina betyg och inte är nöjd med dom fast endå inte får veta vad du ska göra för höja dom så kommer du aldrig få bättre betyg.
Det som alla vill finna är ju lycka, enda problemet är att man inte vet vad lycka är i alla fall inte jag. Det är det jag menar med att det svåra är att veta va man vill finna för visst jag vet att jag vill finna lycka men vad är lycka?
Vi söker ofta svar i det vi inte vet, har du inte varit kär och haft någon som varit kär i dig så tror vi att det är lösningen.
För vissa kanske kärlek är lösningen men det vet man inte förän man vart där så därför kan inte jag säga om det är rätt eller fel. Jag skulle gärna vilja veta någon dag men bara gud vet om den dagen kommer.
Det är en ekvation i livets skola livet nu + X = lycka på något sätt måste man få reda på det där X'et och jag vet verkligen inte hur jag ska göra skulle jag veta vad X va hade jag funnit det i mrn men jag vet inte vad jag vill finna för jag vet inte vad X är

Kan man förklara kärlek med ord? Eller är kärlek någonting som ser olika ut i andras ögon?
Jag kan ju inte göra något annat än förklara min syn på kärlek.
Kärlek för mig är när en person ger dig något som inte vem som helst kan ge dig. Det kan va sättet den personen får dig att känna när du är med den, det kan va sättet du kan lita på personen men det måste vara något med en personlighet för det är unikt. Du kan inte va kär i något som någon annan kan ge dig tillexempel pengar.
Senare om den här personen fortsätter ge dig detta så att det blir en del av ditt liv och dig som person. Att det är något du inte kan leva utan det är då man börjar älska en person enligt mig.
Anledningen till att man kan sluta va kär eller älska en person är för att personen kan sluta ge dig den här känslan eller ärligheten och då blir den där personen som alla andra igen.
Det folk verkar tro om kärlek är känslan du får när man är lite extra omtyckt av en annan person. Omtyckt kan man ju vara av människor det är därför många hoppar mellan förhållanden för dom tror att det är känslan när man är omtyckt och tycker om personen själv.
Dom har aldrig blivit berörda på det här speciella sättet och hur ska man då veta vad som är kärlek för det är ju ingen som har förklarat vad kärlek är förän nu.
Sjääääälvklart kan jag ha fel i det jag säger för det här kan va min bild av kärlek och bilderna kan ändras från person till person, eller så finns det en annan förklaring. Tänk på att jag säger att det är inte såhär utan det här är en åsikt och inte fakta.

Efter att ha läst alla komentarer som bara haglat in (för va min så otroligt välbesökta blogg) om att vem som gör vem till player.
Tjejerna säger: killar e idioter det är inte alls tjejernas fel och om en tjej e player e hon hora och det är mindre respekterat. Killar tycker att det är coolt och va player därför är dom det
Killarna säger: aa det är spiikat att det är tjejer som gör oss till players blir man krossad och inte kan lita på någon så ere klart man blir player.
Problemet är att ni missat själva poängen av inlägget för meningen är inte vem som gör vem till player. En kille som blir illa behandlad av tjejer blir player (inte alla men nåra). En tjej som blir illa behandlad av killar blir player (inte alla men nåra), hon kanske kallas hora, slyna, smutsig eller orre men vad spelar det för roll igentligen hon är player det är de många inte tänker på att ibland är det inte själva ordet som spelar roll utan innebörden av det. Så om en tjej kallas hora och en kille player så spelar det inte så stor roll för innebörden är den samma och lika förnedrande som de är för en tjej att kallas hora är det för en kille att kallas player (självklart kan jag inte säga att det är så för alla men va vidsynta och inse att det är majoriteten jag pratar om och inget annat).
Men själva med inlägget är att man inte ska hata den personen som är player eller hora för det är inte dom som rårför det, det är andra människor som har gjort det. Ni kanske inte tänker på det men alla människor formas av sina med människor, växer du upp i ett umgänge som anser att gå och döda en person är helt okey tills du möter den andra sidan som säger att det är fel. Då är det upp till den mest övertygande sidan vad du står för.
Det jag vill ha sagt är.
Hata inte den personen för den han/hon är för de kan dom inte råför hata den personen till forma dom till den dom är.
Tänk på det är alltid2 värt att ge folk en ärlig chans för det kommer komma en dag där du förändrar ens persons liv och inställning och den energin kan du leva på länge.

Tänk på det varför tror ni att man är player?
Är man född så eller finns det faktist en anledning till varför man är som man är?
Jag tror att anledningen till att man blir player är för att man har dåligt förflutet med kärlek. Ens ex kanske har ljugigt för en eller så gjorde hon något annat. För alla som jag känner som är eller har vart player säger samma sak, att det är tjejernas fel från början. Ingen av dom föddes till att va ljugande svin, men det är sättet dom har blivit bemötta på av tjejer och därför har det blivit sättet dom bemöter tjejer på.
Personerna säger också, jag är ju kille jag älskar tjejer mer än något annat men jag kan absolut inte lita på dom. Därför blir det som det blir att jag är med dom men jag binder mig absolut inte för då blir jag sårad själv. Men den dan det kommer en tjej och visar mig en anledning att inte vara player så ska jag sluta va de.
Lika mycket anledningar som dom har till att vara player just nu, lika mycket sånna anledningar behöver en tjej ge dom att inte vara player.
Jag tror att det alltid börjar på det här sättet, sen att det kan va ballt och mer bli en grej av att vara player är en annan sak. Men jag tror att det är sättet tjejer har behandlat än i det förflutna som gör en till player.
Så tänk på det nästa gång.
Hata inte personen som är player hata personen eller personerna som formade playern till den han är.

Varför säger folk att ordet eller tillståndet perfektion inte finns?
Man säger att en människa inte kan vara perfekt, visst det är klart om man ska ha perfekt storlek på börst, perfekt blont hår och så vidare så finns inte perfektion.
Men tänk efter är det verkligen perfektion med dom tjejerna som poserar i cafe, slitz m.m.? För personligen tycker jag att dom är för onaturliga för att va perfekta, nästan lite snudd på äckligt. I mina ögon kan bara perfektion uppnås av något naturligt. Lyssna noga nu perfektion kan bara uppnås av en tjej SOM HAR FEL på sig för perfektionen är ju inte mänsklig om hon är fel fri.
Men det som kan bli mest perfekt är en personlighet och samma sak här så måste den innehålla fel, för annars är det helt ärligt något som är fel.
Det som är perfektionen är hur en person kan få en annan person att känna, hur den kan få och sväva på moln osv hur långt ner på botten du har skrapat. Att få en person att snudda himmelriket och gett någon en anledning att leva kom inte och säga att det inte är perfektion.
Anledningen till att perfektioner måste innehålla fel är för det finns inte bra utan dåligt. Ens bra sidor kan inte bli så fulländade utan att du har fel någonstans så är det bara.
Jag lovar att 9/10 personer vill ha en person som har sina skavanker för det liksom ingår det är normalt.
Så nästa gång du kollar dig själv i spegeln stå inte och tänk "Fan jag har ful mun" för alla har något fel så är det vi är människor och tack och lov för att det är fel på oss alla.
Tänk istället, klart som fan jag har något fult jag är ju normal? Försök lyfta fram dina bra sidor, för att en perfektion måste innehålla fel.

Vart tog vänligheten vägen?
När började man bli så avlägsen och dömma folk? Hur många tänker när dom ser en främling: han kommer säkert hjälpa mig eller han är säkert snäll.
Hur länge sen va det ni bara började prata med en främling på en busshåll plats för att ni hade likadana skor eller något sånt.
Sånt där före kommer inte i dagen samhälle, liksom man kan bo på samma gata i flera år utan att känna varandra?
Vad har hänt med oss? Hur kan vi ha blivit så inkappslade och osociala?
Vi behöver liksom en naturlig situation att börja prata med någon, som på fest eller skolan.
Jag menar förra sommaren så märkte jag att min morfar började bekanta sig med människor han aldrig sätt förr. Han började prata med alla där och blev faktist ganska bra vän med dom efteråt.
Sen sa han något väldigt klokt som jag tror att dagens människor har glömt han sa "man ska inte utgå från att människor är onda, för dom flesta människor är snälla"
Det är ju sant, det är många människor som är väldigt snälla men på något konstigt sätt så har vi fått för oss att alla e onda.
Sen kan vi inte börja prata med någon bara sådär, för då tycker vi att den personen är konstig att bara och komma fram och prata med mig utan anledning? Ofta man gör det liksom, han måste va psykiskt sjuk, det är helt ärligt typ så vi tänker.
Vi saknar också den sociala förmågan att börja prata med någon från igenstans i verkligheten.
Jag tror det är för att internet har kommit in i våra liv, på internet har vi communitys och därför en naturlig anledning att prata med folk. Eller krogen och fester dit går man ju för träffa folk så det är också en naturlig anledning.
Men vi vill inte träffa personer i verkligenheten för att det har blivit "onaturligt".
Undra när det blev så.

Jag fattar helt ärligt inte varför folk säger att det inte går att falla över internet?
En bättre fråga skulle vara: Varför kan man inte falla över internet?
Folk säger "aa men det är så opersonligt" aa visst det är sant man kanske inte känner sättet dom rör en men måste man göra det för falla för en person?
Jag menar jag vet personer som säger att dom är kära i personer dom bara sätt i skolan eller nån kändis tillexempel. Vet ni varför man faktist kan bli kär i någon du aldrig träffat?
För man får en bild av den personen man faller för, och man tänker sig in i den bilden med den personen. Om det inte skulle finnas känslor över internet varför finns det folk som träffas över internet då? Jag vet folk som har träffats över internet och gift sig med den personen senare i livet.
Sen måste man inse kärlek har ingen karta eller manual, det finns ingenting som säger såhär ska kärlek vara och inte vara. Kärlek är känslor och hur mycket vi än vill så kommer vi aldrig kunna styra våra känslor. Man ska aldrig skämmas för hur man har träffat en person eller hur ens förhållande ser ut för är du kär, nöjd eller lycklig så fuck alla andra och följ ditt hjärta för jag kan lova dig det är något som aldrig kommer ljuga för dig.
Ni vet kanske känslan "jag vill träffa den här personen" redan då har man fått känslor för en person och vad är det för skillnad att träffa en person på en fest ta hennes nr sen ta hennes msn? eller att träffa en person över internet? enda skillnaden är att du vet att hon finns.
Visst klart man kan va oärlig över internet och bara driva men som om någon inte gjort det i verkligheten eller? Och ska du dessutom tro att alla går runt och ljuger så kan du lika gärna sätta dig i ett hörn hela livet för du kommer endå bara va olycklig. Döm aldrig någon person som du inte känner för TRO mig alla är olika och visst folk ljuger men man måste gå igenom dom dåliga för att hitta dom bra.
När det gäller kärlek ska du gå din egna väg skit i vad alla andra säger och följ ditt hjärta.

Det här är en text och en fråga till dom personera som kan tänkas glimta lite i min blogg då och då. Skulle uppskatta om ni svara med en komentar på det här inlägget.
Tjejer vänd bara på det och tänk att ni börjar prata med en kille isället.
Folk säger ofta, en snygg person med en dålig personlighet är ingen snygg person. Dom kan också säga personligheten är det viktigaste i ett förhållande utan en bra personlighet så kan det aldrig bli bra.
Vissa säger utseendet är knappt viktigt det behöver bara fånga min uppmärksamhet. Men allvarligt knappt viktigt? Det behöver bara fånga min uppmärksamhet? Jaha så om det inte gör det så blir det ingenting av det hela?
Då är ju utseende mer än "knappt viktigt" jag menar då är utseende det viktigaste av allt? För då är det ju det som ger personen en chans att ens få lära känna dig?
Tänk dig den här situationen, du börjar prata med någon på internet (skit i bakrunden till varför du gör det.) i alla fall. Du pratar med den här personen på internet ett tag, du tycker att hon är den mest underbara människan du har pratat med. Folk säger att man inte kan få känslor på internet men du skiter i det för du börjar verkligen känna något för den här tjejen. (Det där med att man inte kan få känslor på internet är sant till viss del, för det som händer är att du får en bild av en person och det är den bilden du faller för).
Du får hennes nummer och ringer henne, du hör hennes röst och nu är du ännu säkrare på att det är en tjej och du faller ännu mer.
Du dig för att träffa den här tjejen i kommande helg och du kan knappt berga dig.
Om den här tjejen hade vart skit söt, skit snygg eller bara extremt vacker så skulle du verkligen dö för den här tjejen. Du skulle bli så löjligt kär i den här tjejen så det finns inte.
Men om tjejen va ful, tjock eller kanske både och så skulle du nog rygga tillbaka va med henne ett tag och sen gå hem, och kanske ta bort henne från msn eller kanske ha kvar henne som kompis.
Har jag rätt? I sånna fall varför skulle du inte gilla henne om hon va ful?
Eller har jag fel skulle du falla för hennes personlighet och inte utseende?

Vem har sagt att kärlek vid första ögonkastet inte finns?
Jag tycker nästan att kärlek vid första ögonkastet är det enda som finns. Ögonen är det som visar vad som finns innuti en person, ögonen är personlighetens fönster.
Dom säger att en bild kan säga mer än tusen ord, jag tycker att en blick säger mycket mer än tusen ord. Jag tycker att man ser i en blick om personen känner sig överlägsen och mycket snyggare än alla andra. Jag tycker man ser i en blick om en person känner sig underlägsen och fulare än alla andra. Jag tycker att man ser i en blick om personen är snäll, omtänksam och varm innuti. Jag tycker man ser om en person är kall, självupptagen och dryg innuti.
En blick kan du inte stryra själv, en blick visar din personlighet och en personlighet kommer du aldrig ifrån. Den visar om du är glad eller ledsen, den visar om du seriös eller oseriös. Den visar helt enkelt ditt inre och ditt inre kommer alltid va som det är du kommer aldrig kunna styra det och det vi inte kan styra det kan vi inte ljuga om.
För en lögn är inte något som kan komma av sig själv en lögn är något vi har tänkt ut något vi styr.
Inte nog med att en blick visar vad den personen som ser på dig har för inre en blick kan också visa dig vad hon ser i dig.
En blick kan ta ditt hjärta med storm, det kan beröra dig mer än vad någon annan komplimang någonsin gjort.
För folk som inte tror på kärlek vid första ögonkastet så säger jag.
Riktig kärlek börjar med kärlek vid första ögonkastet.

När tog pengarna över våra liv?
När började pengar få så stor vikt i vårat samhälle så det blev omöjligt att leva utan dom. Pengar har blivit våran mening med livet, för det är helt omöjligt att leva i ett samhälle idag utan tillgång till pengar.
Det finns folk som har väldigt lite pengar men dom får också hjälp av andra att få pengar.
Vi har format vårat samhälle till att bli så sjukt snålt, det är alltid någon som äger något!
Vilket leder till att man kan inte gå ut och ta för sig själv som man kunde göra förr i tiden. Det va bara att ta sin pilbåge glida ut i skogen och skjuta en hjort så hade du din mat och så levde du för dagen.
Ett hett samtals ämne är att kvinnor och män ska va jämstälda det är ingen som har tänkt på dom som följer och dom som styr? Det är bevisat att det finns två typer av människor, det är folk som styr alltså ledare och sen dom som följer efter dom kallas slavar. Det kanske är hårda ord men om du tänker på det så är det ju sant. Vi har blivit slavar i vårat egna samhälle det som ska va uppbyggt av alla människor genom demokrati att alla ska bestämma. Samtidigt som vi tar mer och mer kontroll över vårt samhälle.
Det är som du står i ett rum fullt med dörrar, bakom ena dörren ligger mat, bakom den andra bensin osv. Den enda nyckeln du har är pengar det är de enda som kan öppna dörrarna och utan de så dör du tillslut.
Det har lett till att vi måste avsätta 8 timmar per dag gånger i veckan 48 veckor om året (eftersom man har 4 veckors semester).
Helt fångade 8 timmar per dag och två dagar i veckan får vi våran permition och sen 4 veckor per år får vi våran längre perm. Vi är fångade i våran egna frihet, och som att inte det skulle va nog. Förr i tiden kunde du få bra jobb utan att ha en mega utbildning. Nu måste du ha värsta utbildningen för att ett bra och hög avlönat jobb. En utbildning som tar tid, krav, stress och förstör ens liv totalt, i alla fall mitt. Sån press så du inte vet vart du ska ta vägen om du tar minsta lilla fel steg.
Vi har lyckats fånga oss själva i vår egna frihet.