jag borde ha en blogg

Det finns människor som har olika tur med vilken familj dom hamnar i. Vissa hamnar i dom bästa familjerna någonsin och vet att dom alltid har allting bakom sig som, ekonomi, stöd och kärlek. Andra kanske inte har ett stöd ekonomiskt men dom har en enorm kärlek att hämta från sin familj. Folk blir ofta deprimerade för att dom växer upp under dåliga familjeförhållanden, inget stöd, ingen bryr sig det har liksom vart en själv sen dag ett i stortsätt. Nu har jag ingen direkt erfarenhet av att ha den känslan så kan inte gå in för mycket på det, jag hade inte vetat vad jag hade pratat om så. Men en sak som jag där emot har är vänner som har växt upp under riktigt taskiga familjeförhållanden och när man hör om de så undrar man verkligen hur sånna föräldrar har blivit föräldrar. Tyvärr så kan vi ju inte välja vilka familjer vi hamnar i, för då hade vissa familjer haft 300 ungar och de funkar inte riktigt heller. Men de jag har lärt mig av mina vänner som har haft det jobbigast är att dom inte sett sin mamma och pappa som en familj. Det är bara ett hem där man sover liksom. Deras riktiga familj är deras vänner, deras grabbar, deras brudar aa jag tror säkert ni förstår. Det fick mig att inse att en familj handlar inte om vems mage du kommer ifrån eller vilket efternamn du bär på. Det är ditt arv och inget mer än så. Din familj är dom som ger dig kärlek, bryr sig och ställer upp för dig som mest, klart att de kan va ens mamma och pappa som gör de men inte nödvändigtvis. Familjen kan vara dina närmsta vänner, dom som gör dig lycklig, säker och finns där för dig. Så om du känner någon gång att du har en dålig familj, kolla på vad du har runt omkring dig, vilka som bryr sig för de är dom som är din riktiga familj.

Förlorade själar, fallna stjärnor, mörka tider och annat som sker. Ibland är motgångarna många i ens liv, man tappar livslusten och förstår inte varför man ska fortsätta kriga i livet. Kollar man sig omkring så ser man att det är många som inte kommer komma längre i livet än där de står idag. Varför är det så? Jag tror att de har och göra med att dom tror att en framtid byggs på ett förflutet, men de är fel. Det är inte för sent att få ordning på sitt liv, i alla fall inte nu. Kolla på våran ålder vi är unga vi är nästan till och med barn, vi har knappt levt en femtedel av våra liv. Motgångar kommer alltid finnas i våra liv vare sig vi vill eller inte och de är bara lära sig att leva med dom. Det sägs att en sann krigare är den som reser sig när alla andra faller och de är sant, för det är inte dom som ger upp som gör ett avtryck i världen. Det är dom som har det lilla extra, dom som inte går i andras fotspår, dom som har kraften som ingen annan har det är dom som blir någon att räkna med. Vissa människor har glöden och viljan redan när dom föds, andra kanske finner den senare i livet men de spelar ingen roll när du finner den. Det enda som spelar roll är att du får glöden och inser att de är dags att ändra sig. Livet går ut på två saker, att man ska vara lycklig och att man ska vara nöjd med sitt liv och även fast du kanske har två år kvar i livet och hittar glöden och inser massa saker är de inte bättre att uträtta dom sakerna så att du dör nöjd? Istället för att du ligger där med en ångest över att man inte gjorde något i livet. Folk verkar glömma att livet faktiskt inte är en tävling, att man inte ska jämföra sig med andra människor. Visst din bästa kompis kanske gifte sig med sitt livs kärlek när han fyllde 27. Du kanske gifter dig med ditt livs kärlek när du är 47 men egentligen vad spelar det för roll? Visst han kommer ha fått levt 20 år längre än dig med sitt livs kärlek men huvudsaken är väll inte när du fann henne/han, huvudsaken är väll ATT man fann henne? Ge inte upp bara för alla andra faller, res dig, kriga för då kommer du se att du kommer vinna kriget även om de tar 60 år så kommer du bli ihåg kommen som en krigare och en vinnare från den dagen då ditt hjärta slår sitt sista slag.

Ni kanske har hört det förut, tänk på vilka ni umgås med, tänk på era val ni gör i livet, tänk helt enkelt på allt ni gör i ert liv. Man kanske inte tror att det är så viktigt det där med umgänge, men tro mig det är de viktigaste ni har för att dom är ert liv och det är dom som gör dig till den du är. I början kanske man inte riktigt inser hur mycket ett umgänge formar dig som person och man tycker att allting är allmänt bra liksom. Sköna personer att umgås med och man har roligt mår bra och allt sådant men alla umgängen har liksom en "inriktning" i andras ögon. Vissa umgängen ses som badboys, vissa ses som töntar, andra coola och annat. Det kanske inte känns i början men jag kan lova dig att du blir ditt umgänge efter ett tag, och de vill säga du blir tönt om du umgås med töntar, eller badboy om du umgås med badboys. Det är just därför du ska tänka på dom valen du gör i livet, för dom kommer bli en del av ditt liv även fast du kanske inte tror de. Fast de är inte bara umgänget som gör avtryck i våra personligheter och liv, alla val påverkar oss mer eller mindre ända från vad vi ska ha för godis till kvällen, till vilken linje vi söker till på gymnasiet. Det finns ju såklart val som ger större och mer direkt inverkan på livet, och saker som vi knappt märker. Men val och händelser är det som gör oss till vilka vi är och välj dina val med omsorg för det är något du kan styra över till skillnad från händelser. Visst att vissa val leder till vissa händelser men när jag menar händelser menar jag saker som inte händer av en anledning utan bara händer och påverkar våra liv och kanske får oss att ta en annan riktning. Tänk på att det är våra val och händelser i det förflutna som gör oss till den vi är i vår nutid men det är valen och händelserna vi gör i vår nutid som gör vår framtid. Så bara för att vår nutid kan vara skit så kan man alltid börja med att bygga än bättre framtid för det är bara du och ingen annan som kan göra framtiden bra.

Det kommer alltid finnas bra och dåliga tider, det är bara så man kanske tycker att man vill ha ett bra liv med bara bra saker men de kommer aldrig att hända. På sätt och vis ska vi tacka våra extremt dåliga tider eftersom de är dom som får oss att njuta av dom bra tiderna. Fast varför ska så mycket avgöras med känslomässiga händelser? Kan man inte bara stänga av sina känslor och försöka leva igen, liksom bara skita i allt som en gång spelat någon form av roll och bara köra? Jag vet inte varför jag inte kan göra så längre, det kan va för att jag redan har gjort de och märkte att jag inte mådde bra av de utan bara flydde från allt. Det jag vet när man hade flickvän var att man helt plötsligt fick en mening i livet, man fick en riktning och man fick framför allt någonting att slåss för. Sen några år tillbaka så vet jag att allting känns meningslöst större delen av min tid, kan ha gjort med vägarna man tog i livet. Det kan ha gjort med det emotionella stadiet man är i just nu, hormoner och allt sånt som gör att man känner sig totalt vilsen. Men vad är livet om man inte är lycklig? Om man inte har något att leva för? Om man inte har någon som man vet att de får en alltid att må bra? Frågan är verkligen om det kommer bli bättre? Eller om majoriteten av min tid kommer va skit resten av mitt liv. Det som känns konstigt är när man ser folk på tåget, bussen eller bara där man har tid och titta på folk så ser man i deras blickar att de inte finns lycka inom dem. Det skrämmer mig samtidigt som jag blir helt oförstående, för de känns verkligen som att livet ser ut på det här sättet. Det jag absolut inte fattar är att hur kan folk finna sig i det, hur kan man finna sig i ett liv där man inte vill gå upp på morgonen för att möta dagen? Kommer det alltid va såhär? Att livet består av skitdagar förutom någon gång ibland, eller har de med ålder och hormoner att göra? Kommer det vända en dag att man lär sig ta motgångar på ett annat sätt eller hur kommer allt sluta?

En verklighet så svag, så meningslös att man verkligen inte vet vart man ska ta vägen. Kolla på oss idag vad har vi blivit? Vad har vi för mening, vad har vi för mål och vad är värt att slåss för? Ingenting för att allting saknar syfte. Vi lever i en verklighet som jag blev varnad för när jag va mindre. Jag blev en del av ett liv jag egentligen inte trodde fanns. Ett liv där mottot lyder "We got nothing to fear, 'cause we got nothing to lose" och enligt mig är inte de ett liv att leva. Oavsett om det är en flickvän, en vän, familj eller en karriär så måste man ha något i sitt liv som är värt att slåss för. Man hör ofta "aa men han har inget liv" men snälla definiera ett liv liksom? Vad går de ut på? Den som har mest vänner? Den som är på mest fester? Ett liv för mig är att vara lycklig, och de spelar ingen roll hur man blir lycklig bara man vet att man är de och känner att de ska bli en njutning att gå upp nästkommande morgon. Lycka är när man vet att vad som helst kan hända en dag och man kommer hem till någon eller någonting som alltid oavsett kan få dig att somna lycklig. Jag börjar undra om jag någonsin kommer kunna finna den lyckan i det livet jag lever nu. Jag har inte gjort de på över tre år när man kom upp på gymnasiet och allting blev annorlunda. Då blir frågan, Ska jag stanna eller fly iväg till ett nytt liv?

Frågan många ofta ställer sig är "hur kunde en så stark kärlek bara bli till hat?". Det är klart de är en bra fråga, för hur kan egentligen kärlek och att älska en person bli dess raka motsats bara över några dagar? Jag tror att de är bara ett naturligt steg i processen att släppa någon person ut ur ditt liv. Eller de beror ju lite på hur mycket personen betyder för dig, jag är inte riktigt som vanliga personer eftersom om jag bara vill släppa någon så gör jag de på mindre än en dag. Men för en gång skull så har jag lite svårt att släppa en person och jag har själv känt av hur processen går till. Först kom hoppet om att allt skulle lösa sig, men de gick ganska fort över till insikten som gjorde hoppet till ångest, den höll i sig ett tag sen kom man till en annan insikt som skapade en saknad, efter de så börjar man sakta med säkert göra om saknaden till hat. Jag tror att man gör om saknaden till hat för att hat mot en person är lättare att hantera än saknaden. Ett hat är aldrig fäst vid en person som gör att du blir beroende av den. Utan ett hat gör att du kan släppa en person ut ditt liv. Jag är en person som inte vill hata någon för en relation för person tycker jag de är lättare att bara inte bry sig om personen än att hata den. För så länge en person är mer eller mindre i ditt minne så kommer den alltid vara den del av ditt liv. Vissa minnen kommer alltid stanna kvar, jag kommer aldrig kunna bedöma vad jag kommer ihåg och vad jag kommer att glömma. Det enda jag vet säkert är att jag låter tiden ta hand om de här de blir bäst så, jag kan alltid ha ett litet hopp om att de blir som jag vill men har svårt att tro de.

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men vissa låtar har en förmåga att väcka våra känslor. Det är nästan så att man kan tycka att man känner som personen som sjunger. Jag vet inte vad ni tycker om musik men för mig är de allt musik handlar om. Tillexempel när man sitter på bussen och är påväg hem, de börjar mörkna lite och man tar upp mp3n och spelar en låt som man aldrig hört och blir förtrollad av den. Om ni har läst inlägget innan de här så kanske ni förstår att jag har mått bättre i mitt liv. Men i alla fall så satt jag på väg hem på bussen och tänkte på allt som hände i helgen, jag vet inte om personen jag syftar på vet att jag skriver om henne men i alla fall. Jag tänkte att klart de var hårt de som hände och jag saknar våra samtal och allt de för du gjorde mig glad. Just när jag satt ner grävd i mina tankar så kom de en låt på min mp3 som jag aldrig hört på den. Den heter I need you to love me med Barlowgirl och asså jag vene riktigt hur jag ska förklara känslan. Det var som att bara flyga iväg från alla problem och komma till en värld där allt var på något sätt känslolöst fast endå inte. Jag kände någonting men jag kunde inte riktigt placera känslan men jag vet bara att jag mådde bra. För mig är nästan den viktigaste delen i en låt rösten, och jag måste säga att Alyssa Barlows röst kom igen hon skulle kunna få mig på fall vilken dag som helst! HELT KÄR i den rösten och låten sjukligt bra och ja allt är ju bara jävligt bra med den här låten. Man kan ju drömma om att skriva ett sånt här mästerverk själv någon dag men de är en oskriven framtid vem vet någon dag kanske någon skriver ett inlägg om något jag skrivit. länk till låten http://www.youtube.com/watch?v=3ztyHWfcamc

Jag och en polare satt och snacka idag, som vi alltid brukade göra back in the days. Gå till statoil köpa en cola och sätta oss vid några stenar, snacka skit, lite allvar och aa bara snacka helt enkelt. Jag kommer ihåg för ett år sen när vi satt på precis samma ställe och vi pratade om precis samma saker, att livet bara va skit just nu för man inte ser någon mer eller mindre mening med de. Vi satt och prata om att om de inte är bättre om ett år så undrade vi vart vi skulle ta vägen. Jag vet att det är lite tabu och snacka om att ha självmords tankar men jag kan nästan lova att alla har haft dom. Det är svårt när man har levt ett liv där man försökt springa från faktum att man vet att allt är skit. Jag kommer ihåg tiden för ett år sen de är fråga om jag ska skratta eller gråta man vet liksom inte vad man ska göra. Visst klart att man skrattar ju när man har roligt men man känner ändå alltid hugget i magen hela tiden. Jag vene om de är jag som är ensam om tanken, liksom kanske att folk kan söka lycka på andra håll. Men jag känner som min bror alex sa "vad spelar de för roll om man lever livet om man inte kan dela de med någon?". Den här veckan har fått mig att tro att jag faktiskt skulle få verkligen riktig kärlek någon gång, jag visste ju själv att de aldrig skulle bli så men ändå så tror man på det. Jag bryr mig inte om vem som läser de här inlägget för alla ska verkligen få veta hur förstörd jag är just nu, jag har vart de en längre tid men har bara inte visat de. Jag mår absolut skit helt totalt och jag undrar verkligen om de finns en mening att fortsätta leva när man bara har ett svar till lycka. De svaret är svårt att finna och man kommer garanterat vara mer ledsen än glad under den här tiden om man inte hitta den perfekta kärleken. Jag kan ju i och för sig hoppas på att jag hittar en trisslott som är värd 5 miljoner i morgon men de kommer inte göra mig lycklig. Jag är en person som alltid säger vad jag tycker och känner och jag lovar dig du fick mig att falla för just dig inte kärleken och du gjorde mig lycklig rakt igenom på en kort tid gav du mig en mening med livet. Men efter idag har jag insett verkligen, vad spelar framgång för roll om man inte har den att dela med någon. Jag har svaret, jag vet att de kallas kärlek men jag vet också att utan den kommer helheten i mitt liv alltid se lika dan ut, jag kommer bara göra andra saker för fly från mina känslor.

Första helgen som singel på fyra månader, och jag måste säga att de var skönt att va frisläppt och inte ha något att tänka på, de va bara och göra som man själv vill. Jag kan garanterat säga er en sak, jag har vart borta från min normala verklighet i fyra månader okej de kanske inte är en evighet men ändå de är ett tag. När jag kom tillbaka till de gamla livet och kröka med grabbarna så insåg jag att tiden går men alla står still. Jag kom till den insikten att det här livet redan börjar bli förflutna även fast de är min nutid, visst de kommer va svårt att släppa allt folk men jag kommer inte vara samma person som jag alltid har vart. Jag kommer alltid ha samma personlighet men jag kommer inte att göra samma saker som alltid. Jag vill ta mig någonstans i världen, bli någonting, uträtta någonting så att man kan känna sig nöjd med sitt liv och inte bli 50 och inse att man inte tagit vara på chanserna man hade. Jag ser hellre att jag försöker åstadkomma komma någonting i världen istället för va den personen som max 20 personer visste vem man var. Okej visst jag kanske kommer krascha, brinna eller misslyckats totalt men då kan jag i alla fall ha en sak i tanken. Det är att jag i alla fall försökte och att jag vet att jag gjorde allt som stog i min makt för komma dit. Då kommer jag veta en sak, det är att jag tog chanserna jag hade, jag gjorde allting jag kunnat göra i mitt liv. Som nu tillexempel visst säg vad man vill men jag gillar en tjej och jag stog och tänkte "just nu finns de inget hopp, ingen dröm eller något jag kan göra ... det finns bara ödet är de menat att bli något så blir det något. Det finns bara en sak jag vet säkert oavsett om de inte blir något eller om de blir något så vet jag att för en gång skull så lyckas jag eller misslyckas jag som mig själv och inte en player". Det är en läskig känsla att inte ha någonting att stödja sig på eller att kunna gå till en tjej direkt om de inte skulle funka. Skillnaden var förut att då trodde jag de va äkta kärlek för jag fick de av andra men jag gav de inte själv. För verkligen för första gången i mitt liv så inser jag att de inte är kärleken jag vill åt utan en speciell person och de känns men ändå läskigt och ovant. Den här helgen har gett mig mycket men min största lärdom är att oavsett vad som händer i våra liv är de vi och inga andra som bestämmer om vi vill vara som jorden att försätta gå oavsett tid, känslor och händelser. Eller om vi ska låta jorden sköta sitt medans vi står kvar på samma ställe och lever samma liv som vi alltid gjort.

Har ni någonsin vart med om att du tillexempel ser en tröja och faller för den direkt, men så kollar du på priset och så tycker du att den kostar för mycket? Istället för köpa den tröjan så går du och köper en billigare tröja, går hem, och lever vidare med ditt liv. Hur många gånger har ni inte känt efter ett tag eller kanske bara efter några minuter "fan jag borde köpt den där tröjan". Jag har ett bra exempel. Jag skulle ha nya badbyxor till en Greklands resa och jag gick in i butiken, när jag kom in i butiken såg jag ett par stört snygga billabong (stavningen?) i alla fall så tänkte jag köpa dom men jag gjorde inte de på grund av priset. Det hela slutade med att jag köpte ett par andra badbyxor enda problemet var att jag ångrade mig hela veckan i Grekland att jag inte köpte dom där billabong shortsen. Som tur var att de va fel på dom andra byxorna så jag tänkte "peeeerfekt då kan jag byta tillbaka dom mot dom andra när jag kommer hem". Veckan gick och när kom hem åkte jag tillbaka till butiken och skulle byta tillbaka shortsen, då hade självklart dom andra shortsen blivit sålda. Är de bara jag som känner att de verkligen alltid är samma sak? Man känner direkt att man vill en sak men sen tar "vettet" över och man gör ett annat val, sen så när man bestämmer sig för att följa sina känslor så är de ofta försent för att gå tillbaka. Lita på dina känslor, för dom kommer aldrig ljuga för dig.

Jag satt på tåget härom dagen på väg till min flickvän, det är en bit så man hinner gott och väl att sjunka in i sina egna tankar med lite skön musik. I min rastlöshet satt jag och studerade pendeltåg stationerna på den nyrenoverade nynäsbanan. Den är väll cirka en månad gammal skulle jag väll gissa på och måste säga att dom har gjort ett bra jobb med den. Men det sorgliga med den är att de är redan folk som har börjat förstöra den, och jag kan faktiskt inte se någon mening med varför man förstör saker? För att det enda man gör är att indirekt förstöra för sig själv. Har man ett så dåligt liv så man måste göra det dåligt för alla andra eller hur funkar det? Jag kan helt ärligt inte förstå varför man klottrar på en bänk, eller varför man krossar glaset i en busskur för så som jag ser det blir det bara kallare dan den på när vinden kommer från det hållet. jag börjar ärligt fundera på om diktatur är en bättre lösning än ett fritt samhälle. Vi verkar ju inte kunna få det att fungera. Människor verkar behöva vägledning och uppfostran, ha någon som bestämmer för det verkar bli för mycket ansvar som vilar på mänskligheten och de verkar som majoriteten inte klarar av det. Eller mera att vi kanske behöver en sann superhjälte, så som Batman. En person med överflödigt mycket pengar som tycker att världen behöver bli ett bättre ställe för dom som lever efter bokens alla regler. Visst jag skiter i om folk i gäng slåss mot varann, om dom känner att de förgyller deras dag så visst varsågod, men om man går på en oskyldig människa så bör Batman komma. Jag förstår att som ensam människa så kan man inte göra mycket men ändå kom igen det är kanske max 5% som håller på och ställer problem för samhället. Vad hände med dom där 95% då? Ska det va så svårt att bara gå ihop och ta tag i problemen en gång för alla? Kan Batman göra det kan vi!

Ni kanske har läst mitt föregående inlägg och om ni har så är det väldigt bra, har ni läst många inlägg i min blogg så blir jag ännu gladare. Det är trots allt därför jag skriver mina åsikter och funderingar för att jag vill att folk ska läsa dem. Hur som helst så läste ni förhoppningsvis att jag var påväg in i en ny del av mitt liv och man kan säga att det här är texten som är uppföljaren och förklaringen till hur mitt liv såg ut i den föregående delen av mitt liv och hur det ser ut idag. Det enda som är värt att titta på är den sista tiden av den föregående delen av mitt liv, det vill säga gymnasiet ettan och tvåan. Man tyckte att man började bli stor, tappade helt omdömet men man trodde att allt var under kontroll. Jag kan säga såhär utan att gå in på detaljer att vi gjorde saker som va rakt av idiotiska, barnsliga och sjukt töntiga. Men vi trodde att vi va så coola för vi va ju "bad boys" vi började få rykte leva lite farligt och började mer och mer skita i våra liv. Det va som att vi stannade av våra liv och bara låtsades, det va liksom som att vi lekte en lek utan att tänka på våra konsekvenser. Våra liv gick inte längre ut på vad vi skulle bli i framtiden, om vi skulle ha ett bra liv med pengar familj och vara allmänt lyckliga. Våra liv gick ut på vilka vi var i nuet. Om personer kände igen oss eller i fall dom hörde våra namn, hade man vart på den festen där det blev skit stort bråk? Då var man någon eller kände man någon som hade problem med polisen då var man också någon. Attityden var en stor del av livet man levde, man skulle aldrig backa om det blev bråk, man skulle aldrig backa överhuvudtaget och den som behandlade tjejer som mest skit fick mest respekt. Folk som va erkända bad boys och players fick sjukt nog faktiskt mest tjejer, det ironiska var att varje gång man pratade med en tjej så sa dom alltid samma sak "killar är bara skit". Hallå kom igen är det så jävla konstigt eller? Det är som jag skulle köpa ett renoveringsobjekt till bil och sen säga att det är skit. Det tragiska är att när man kollar på förorten så är det här vardagen, bråk, hot, gäng, vapen, alkohol och knark. Under den tiden när jag gick i ettan och tvåan så tyckte jag inte att det var något fel på livet vi levde jag menar jag hade ju inte sätt något annat och har man inget att jämföra med så kan det ju inte vara dåligt eller? Hur som helst så fick jag ett nytt perspektiv i slutet på tvåan när jag träffade min flickvän. Hon är inte från förorten och när vi började jämföra våran vardag så insåg jag att det va något grovt fel på min vardag. Hon talade om en vardag som mina föräldrar har levt i, en normal vardag, så som den absolut ska se ut. Så jag började kolla på min vardag med ett helt annat perspektiv. Det var då jag insåg att jag inte va en del av den här vardagen, jag var tvungen att skapa ett nytt liv och det är de jag håller på med. Jag har kanske inte kommit så långt men varje steg är ett steg närmare målet. Men desto mer som jag kollar på min förflutna vardag och umgänge inser jag att de här är ett mörkat samhällsproblem. Min vardag var som tagen ur en film, och visst det har alltid funnits sånt här men nu är det verkligen ett problem. För det är inte små grupper som lever kriminella liv längre utan så vitt som jag vet en väldigt stor del av förorten. Ska det vara såhär?

Livet, tja är det inte väldigt underligt? Ena dagen kan hela ens värld ha rasat samman och andra dagen kan allting byggs upp mirakulöst. Livet är som en lång bok, för varje dag som går skrivs det en ny sida,, vissa är kanske mer intressanta än andra. Men ändå om någon hade bevakat ditt liv så hade varje dag, varje händelse och varje liten del av ditt liv funnits med. Vanligtvis är böcker indelade i kapitel men vissa böcker har även delar så som "del 1", "del 2" och "del 3". Jag känner att boken om mitt liv har definitivt delar i sin struktur, jag kan inte säga hur många delar boken kommer att ha när den är slut, för det finns ingen som vet när den tar slut. Den kan ta slut om 80 år eller den kan ta slut i morgon. Det enda jag är helt säker på idag är att mitt liv har gått in i en ny del, jag är inte längre inne i det här tonårs träsket och harvar längre utan jag börjar verkligen ta ett steg in i vuxenlivet. Jag börjar se slutet på den föregående delen i min bok om livet och börjar se början på nästa del. Jag ser tillbaka på ett förflutet och känner mig ganska nöjd för att jag lämnar goda tider bakom mig som jag kan vara stolt över. Samtidigt som jag är stolt över att jag har klarat mig ut ur dom dåliga tiderna och vuxit av mina motgångar och blivit en starkare person. Klart att man kommer sakna många saker med sitt förflutna det är en lång tid av underbara minnen man lämnar bakom sig, en tid med underbara personer och ska jag erkänna fäller jag en tår i skrivande stund. Men jag måste låta det förbli underbara minnen som jag kan flyga tillbaka till då och då, det är bara tacka dom underbara människorna som gjorde min tid speciell under den här tiden. Jag kan ändå glädjas åt en sak det finns en del människor som jag känner kommer följa med mig in i den här delen av boken och kanske i samtliga kapitel tills den är färdigskriven. Från och med denna dag står mitt liv på en solid grund från mitt förflutna, även fast jag har mycket erfarenhet och kunskap i ryggen börjar jag och dom bästa delarna ur mitt förflutna, mina sanna vänner ta små sakta steg in i den del av min bok som mitt liv kommer bistå av en lång tid framöver.

Det finns händelser som förändrar ens liv, olyckor, resultat eller känslor. Jag kommer ihåg tiden jag hade innan dig älskling, jag gick ständigt och tänkte samma sak. Är det de här jag är menad för? Är jag inte värd bättre? Är jag inte menad att va något större? Ständiga banor gick runt i mitt huvud en rundgång som jag inte visste hur många varv den behövde löpa innan det va över. Jag försökte hitta svar på alla frågor som jag kom upp med under årets gång, men det var bara en fråga jag inte kunde hitta ett svar på, hur kommer jag tillbaka till glädjen, meningen och viljan i mitt liv. Jag började få funderingar på varför jag ens levde, om det ens va värt att leva om livet skulle va skit. Jag kanske har skrivit detta förut men det här är en text enbart för dig älskling och jag vill att du ska veta hur jag kände innan den här tiden med dig. Sen kom helgen som förändrade mitt liv älskling, helgen när vi åkte ut till mitt landställe bara du och jag. Redan då tyckte jag att de va underbart, känslan jag hade då, jag hade aldrig kännt så i hela mitt liv jag var lycklig för första gången på väldigt länge. Den känslan jag hade då är ingenting mot va jag känner för dig idag hjärtat, för varje dag som går känner jag att mer och mer att ditt namn skrivs in i mitt hjärta. Att du tar upp mer och mer plats och får mig att glömma alla dåliga förhållanden jag haft, lögner med mera. Du är den tjejen jag jagat i mina drömmar hon som har allt jag vill ha hon som jag aldrig fann. Att vakna upp bredvid dig hjärtat är som att vakna upp i en underbar dröm. Sättet du får mig att känna när jag ser dig kan få mig att jag tro att jag dog någon gång innan du och jag åkte ut till landet, så att jag är död och hamnade i himlen och fick allt jag någonsin ville ha, dig. Du älskar mig inte för hur jag ser ut, du älskar mig inte för vad jag gör, du älskar mig inte för vem jag umgås med, du älskar mig inte för vad jag har, du älskar mig för den jag är, för allt jag är. Dina ögon kan göra mig svarslös, ditt leende ger mig ren lycka, din kropp och utseende ger mig attraktion och njutning, men allt de här är bara bonus för mig. Det som gör att jag älskar dig är din sjukt underbara personlighet, du är inte bara min flickvän utan du är också min bästa vän. Jag vet att jag kan va mig själv till 100% och även om jag gör misstag så kommer du förlåta mig, du förstår mig och litar på mig. Dessutom så njuter jag inte bara av att va kär i dig när vi är med varandra, vi är så lika så att vi alltid har roligt tillsammans. Hade jag vetat att jag hade fått levt med dig hela livet och att de alltid skulle vara såhär underbart i din närhet skulle jag ge vad som helst för låta det förbli så. Du är min flickvän och jag älskar dig för varje slag som mitt hjärta slår.

Jag läste för någon timme eller två sen att "Magnus Betnér talar ut" (stavas hans namn så? Aja skit samma), i alla fall så stog det i artikeln att han va bisexuell. Och han hade själv sagt att det bara va en slump att han träffade en tjej som han har haft ett förhållande med sedan 3 år tillbaka med. Han sa att han lika gärna kunde ha sex med killar och att alla nog va bisexuella bara man tänkte på det. Jag har aldrig tyckt att det har vart fel att va homosexuell och har aldrig haft något emot dom, men jag kan däremot säga att det inte är normalt och att det aldrig kommer va normalt så länge det finns större andel heterosexuella personer. För att ordet normal står inte för om det är rätt eller fel, ordet står för normen alltså vad som är störst andel och det är större andel hetro personer än homosexuella. Jag tror att många personer som är "bi" i dagens samhälle i själva verket inte är det utan att det är mer av vad dom har läst i tidningarna och tänk "aa men det är ju normalt att av homosexuell" och efter ett tag kännt en attraktion mot deras egna kön. Jag tror det är mer en inbildning för att jag tror att om man är homosexuell så ska det dra naturligt och inte genom att man går och tänker på det för att de står i media överallt. Det har blivit lite av ett mode att va bi eller homosexuell typ som ett grupptryck att nu är det så många som är det så jag är nog också lite bi av mig. Sen tror jag definitivt att det finns många personer som verkligen är bi eller homo, men jag tror många är formade av media.

Jag vet inte riktigt vad det beror på visst jag har mina aningar men innan sommarn så va allt lite halv dåligt man såg inte så mycket mening i någonting. Efter sommarn så känner jag mig som bäst i världen ingen kan stoppa mig, jag kan verkligen göra vad jag vill och världen bara ligger och väntar på att jag ska ta över den. Allting kan ju bero på min underbara flickvän som är absolut bäst! Men det är ju inte helt säkert, det enda jag vet helt säkert är att hon åtminstone är en del av allt det bra i alla fall. Ni som läser den här bloggen (om det fortfarande är någon som gör det) ser så har mina inlägg gått från att vilja fly tillbaka till mitt förflutna och undvika min framtid, till att bara skita i allt som har hänt och verkligen ser fram emot framtiden. Jag vet hur det va för mig för ett år sen eller 3/4 delars år sen, allt va skit och jag bara undra hur jag skulle kunna ta mig ut ur allting. Jag va helt fast och började undra varför allting såg ut som de gjorde, hur det blev som de blev. Helt plötsligt va allt bara meningslöst och skit liksom, visste inte vad jag skulle göra. Det värsta var verkligen att jag kunde inte finna en enda anledning till varför det hade blivit som de hade blivit. Som människa nöjer man sig ofta inte med att det ser ut på ett sätt, man måste veta varför det ser ut som det gör men jag hade ingen aning. På samma sätt så märkte jag att från ingenstans blev allting bara bra, jag tänkte inte så mycket på vad som hände va mest nöjd med att allting va bra. När jag började tänka på att allting blev bra utan anledning så kom jag på att det va precis så det blev dåligt helt utan anledning så va allting dåligt. Som att jag hade vaknat upp en dag och så va allting skit liksom. Det va då de slog mig, man har bra och dåliga perioder i sina liv så är det bara och de enda du kan göra åt det är att göra det bästa av din situation. Men tappa aldrig hoppet för om världen kan vända på en sekund, så kan det vända tillbaka sekunden efter.

Den här texten är skriven till alla personer där ute som känner sig vilsna, förlorade och känner en saknad av vägledning. När allting känns som att du står på en is och när du ser dig om så ser du bara en horisont, oavsett hur många steg du tar, oavsett vilken riktning du går och oavsett vad du än gör ser allt likadant ut. Du är helt fast och du har inte en aning om hur du ska komma därifrån, sakta men säkert börjar allting tappa sin mening mer och mer och till slut undrar man varför man ens lever för inget har någon mening. Det händer kanske lite saker i ens liv, lite olika fester, annat folk ibland eller andra upplevelser men i slutet av dagen så ser allting fortfarande ut som det har gjort en lång tid tillbaka. Jag har aldrig vart en person som har självmords tankar eller vart deprimerad ofta, men jag har själv känt så här och efter ett tag när det har vart samma sak en längre tid när man slutar se fram emot att gå upp för man vet precis vad din dag kommer innehålla så börjar man känna att det inte kommer bli en förändring och att det är så här ens liv kommer se ut. Till och med mina tankar började ändra form under den tiden, jag började tänka "det här livet vill inte jag leva" eller "det här är inte ett liv, det är ett tidsfördriv i väntan på döden". Det enda som fick mig att fortsätta och inte ge upp var hoppet om kärlek, om allt jag hade hört, hur underbart det var. Sen tänkte jag också "om det har vänt och blivit skit såhär fort så kan det väll vända lika fort åt andra hållet?". För 2 månader sen träffade jag min underbara flickvän, hon vände på allt. Hon fick mig att somna med ett leende på läpparna, vakna med glädje, hon ändra mitt liv från tidsfördriv till livsglädje. Hon är den bästa delen av mitt liv, men det viktigaste jag har lärt mig är att även om de skulle ta slut för sånt kan man aldrig veta men jag hoppas på att det inte gör det så har hon visat mig att de finns en underbar värld och det finns personer som kan fylla dig med så underbar kärlek att världen blir en himmel. Det gör att jag aldrig kommer tappa hoppet om livet igen. Om vi hade lagt mer tid på att försöka älska världen, personer och annat så kan det göra världen bättre för alla.

Ni kanske tror att det är bara vissa personer som lever efter sin musiksmak och då menar jag emo/fashioncore eller aa va de heter, eller typ personer som har långt hår och lyssnar på rock.
Men det är ett bredare område än så, det visar vem alla är även om det inte syns lika tydligt från person till person.
Kolla på en person som festar mycket, en sån person lyssnar ofta mycket på sån typ av musik liksom som ofta dunkar på klubbar å så. De får ju dom att känna sig sköna liksom samma känsla som dom har när dom är och partar liksom.
En person som e gangsta eller så lyssnar ofta på den typen av musik, för att den musikstilen får dom att känna sig som den dom är och så känner dom ofta igen sig i texterna.
Jag som är en person som är ganska lugn av mig och bara gillar och chilla, jag lyssnar nästan bara på sån musik som får mig lugn.
Man kan säga mycket om en person genom att kolla på deras musiksmak.
Musik handlar igentligen bara om en sak, det är att kunna leverera den känslan du har inom dig när du skriver låten.
Kolla på Per Gessle utmärkt exempel, dom låtarna funkar ju bara på en sommarkväll runt en brasa typ. Det måste va den sommarkänslan han har haft i sig när han skrivit dom här låtarna. Det är ju den känslan vi får när vi lyssnar på honom eller aa i alla fall jag.
Vi lyssnar på musik för att vi vill på ett speciellt sätt, vill känna speciella saker och det är därför musiksmaken visar vem vi är. Den visar vilken känsla vi vill ha genom dagen.

Efter av att levt ett annat liv från det jag är van vid i snart två års tid så har man börjat funderat mycket vad som är annorlunda nu mot förr. Som den personen och människan vill jag alltid hitta anledningar till förändringar och problem. Eftersom mitt nya va både och alltså ett probelm och en förändring så va jag självklart inget annat än tvungen att hitta en förklaring.
Hela förändringen började när man böt från grundskolan till gymnasiet, min första lösning på problemet va att byta skola, allting va bra ett tag sen kom man fram till att man va på ruta ett. Nästa förändring va att byta ungänge göra helt andra saker än va jag tidigare gjort men aa det va samma sak där, najs ett tag men sen va man tillbaka på ruta ett.
Nästa förändring va att skaffa någon som brydde sig om en, fanns där för en någon man verkligen betyder något för. Sagt och gjort, jag tror nog ni vet själva vad som hände ... precis det blev bra ett tag men tillbaka på ruta ett. Under kvällen va jag och byggde en trall med en gammal polare till farsan och under den tiden så va allting som det brukade, allting va bra och så. Sen när jag kom tillbaka så va allt som vanligt.
Det va då de slog mig, jag har gått till en annan värld i mitt liv jag lever inte kvar i den världen jag brukade leva i. Det jag gjorde under kvällen va att jag besökte min gamla värld och de va därför allt kändes så bra.
Det enda problemet med att ha kommit fram till frågan om vad som är annorlunda är att de lämnade mig mer frågor, varför böt jag värld? Hur gjorde jag det? Går det att återvända och kommer jag nånsin kunna göra det?
För den här världen har jag inget att förlora i allt som jag kallar livet finns i den andra men den världen är redan förlorad så vad spelar det för roll vad som händer nu?