jag borde ha en blogg

Efter en lång väntan av oändliga drömmar, förhoppningar och önskan så kom dagen jag aldrig trodde skulle komma.

Säkert många som tänker på det varenda dag, varför får han en flickvän och inte jag? Eller kanske varför får hon en pojkvän och inte jag?

Idag ska jag för en gångs skull skriva ett lite personlig inlägg de vill säga något som berör min gångna dag.

Då sitter vi här igen, skriver i en blogg som inte har allt för många läsare ... men men vad spelar det för roll jag får i alla fall skriva ner vad jag tänker och tycker och en del personer tar del av det.

Jag sitter här som vanligt i mina lite djupare tankebanor och pratar med folk på msn, fick nyss veta av en kompis att hon ska åka till London och plugga i början på nästa år.

Många kan tycka att det är samma sak, livet och verkligheten och visst så är de säkert fast enligt mig så är de en definitionsfråga. 

Det har varit väldigt hetsiga debatter om fildelning och om de är rätt eller fel i alla år. Nu har debatten blåst upp igen och det är på grund av den så kallade IPRED-lagen. Jag läste lite snabbt om lagen och insåg att den va helt idiotisk, för att först är det en kränkning mot en persons integritet och sen så kommer de skada nöjes industrin mer än den kommer gynna den. Det finns en anledning till att musik och film är så fruktansvärt stort idag och varför personer som gör musik drar in fantasi summor. Anledningen kallas fildelning, med hjälp av fildelning så får dom här artisterna en så enorm publicitet och det är något dom inte skulle fått utan fildelning. Det finns en anledning till varför musik säljer så otroligt bra som det gör idag och de är för att intresset för musik är så fruktansvärt stort. Med hjälp av internet och framför allt fildelning så kan musik från Tyskland nå en person i Japan på bara några minuter. Istället för att vara känd i sig eget land så är de väldigt många artister som slår internationellt i dagens samhälle. Vilket leder till att dom drar inte otroliga summor pengar. Jag tycker att hela den här debatten visar hur dumma i huvet artister är, för dom tror att dom hade fått mer pengar utan fildelning. På något sätt får dom för sig att intresset hade varit lika stort om fildelning inte hade funnits, jag säger bara att ni ska tänka om. Ni hade inte haft en femte del av dom fansen ni har idag utan fildelning så istället för att stoppa den ska ni tacka den för att ni kan dra in era fantasi summor. Den publiciteten ni får av fildelning är nog värd mer pengar en den ni förlorar på att folk laddar ner eran musik.

Titlen kanske verkar helt ologisk men tro mig den är faktiskt inte så himla dum som den låter. Låt mig förklara vad jag menar. Det sägs att man lär sig någonting nytt varje dag, jag kan inte säga om de är sant eller inte men hur som helst så lär man sig mer och mer ju längre tid man lever. Tiden ger oss nya upplevelser och kan därför göra så att vi får en ny uppfattning av saker, tillexempel kärlek. Kärlek är någonting som i alla fall i mina ögon ständigt ändrar form, nästan varje dag lär mig jag någonting inom kärlek. Det är någonting som jag tror är omöjligt att kunna beskriva med ord. Man måste ha vart kär för att veta vad man pratar om, för jag nästan vet att när man är riktigt kär första gången så vet man inom sig "det här är kärlek". Allting i världen ändras efter tid och kultur, språk, uppfostran, utbilden och framför allt kärlek. Eller själva kärleken är bestående men synen på vad som är kärlek tror jag ändras. Jag vet inte hur mycket ni har pratat med era far och mor föräldrar, det är faktiskt intressant att få höra hur de va på deras tid. Framför allt hur dom såg på kärlek. En ganska gemensam nämnare för personer som jag har pratat med som har kommit upp i ålder är att dom har funnit kärlek tidigt. I dagens samhälle säger alla att man inte hittar sitt livs kärlek när man är 17 år gammal, medans min mormor gifte sig då. Jag tror de handlar om att vi har för mycket tanke på hur en kärlek ska se ut utåt. Hon ska va snygg, ha viss status, mina kompisar ska tycka si och så. Jag tror att innerst inne så är alla påverkade av omgivningen i sitt vad av partner. Kärlek har alltså blivit som en vinterjacka, det är någonting som vi absolut behöver, men vi väljer inte kärlek efter vad som är bäst för oss. Det är som när vi köper en jacka, vi väljer inte en jacka efter rimligt pris, kvalite och värme. Vi väljer en jacka efter vad som ser bäst ut utåt. Enligt min åsikt så gör de att vi tappar all fokus och all innebörd som kärlek står för. Kärlek ska väljas efter en person som får dig att må underbart, som att du är bäst i världen och ingen kan ta de ifrån dig. Inte vad som får dina kompisar avundsjuka eller vad som ger dig social status. Det här gäller egentligen inte bara kärlek utan de här gäller i stortsätt alla val vi gör i dagens samhälle. Vi har börjat fokusera på att se så bra ut som möjligt i andras ögon så vi har glömt bort att vara oss själva. Jag tror att om vi hade börjat vara oss själva lite mer så hade vi börjat må bättre. Vi mår dåligt för att vi inte når upp till krav som vi inte ens satt sjävla, vi mår dåligt för att vi försöker va någon vi inte är. Lev efter din egen förmåga, din egen vilja och din egen personlighet så tror jag att du blir lyckligare.

Det här inlägget skriver jag i syfte för att jag vill veta om jag har rätt eller fel och om jag har fel så visst såga mig totalt, MEN jag vill veta hur den verkligen ser ut om jag sitter och svamlar om fel saker. Det här inlägget riktar sig också till vad jag har för bild av mängden och inte individen. För mig verkar de mer som att en tjej väljer sin pojkvän mer efter vad omgivningen tycker än vad hennes hjärta tycker. Tänk efter själva lite de måste ju verkligen va så för att om man inte tar en badboy för respekt och status. Det är något jag på sätt och vis kan förstå varför man gör för de är klart är man osäker och behöver bekräftelse av sin omgivning så gör man det. Jag köper inte riktigt argumentet med att han en badboy för spänningens skull, om man nu vill ha spänning så byt umgänge? Gör någonting som är spännande, typ hoppa fallskärm? Den enda riktigt logiska förklaringen som jag kan hitta till att ni går till badboys är för att ni vill bli behandlade dåligt, ni vill jaga för på något skumt sätt så känns de säkrare att man måste veta att man måste jaga än att man inte vet om man har han eller måste jaga. Sen principen av att saker i små doser slår mycket högre än saker i stora doser, tillexempel varför är julmust så gott? Jo för att man bara kan dricka de på julen (och påsken i och för sig eftersom de är samma skit bara att dom har etikerat om drycken). Det kan va de som är liksom "underbart" med en badboy han behandlar dig som skit i en månad och så är han underbar under en natt någon gång ibland och de lever ni på. Players, jadu de kan jag förstå på sätt och vis för att du har de att du måste jaga han för att du vet att han e player och att han kan sticka när som helst. Men ändå kan han va underbar och få er att tro att ni är tjejen som ändrar hans syn på världen och ni blir lyckliga i alla dar. Nu är de ju inte särskilt trovärdigt men kärlek kan få en och tro på mycket. Det jag där emot inte fattar är varför man ens försöker med en player från början när man vet att redan playade dina fem bästa vänner. Jag har tre förklaringar till varför ni går efter sånna här killar 1. Dom här personerna brukar se bra ut och ha mycket kompisar och så vilket leder till att ni får status bland era vänner och allmänt i folks ögon. 2. Ni gillar att vara underlägsna och gillar att bli trampade på, behandlade som skit och allt sånt eller 3 Ni är allmänt dumma i huvet. Jag kommer säkert få en hel del kritik för de här inlägget men visst jag vill veta eran syn och jag själv som kille kan inte hitta några mer rimliga förklaringar så ge mig rimliga förklaringar ur eran syn punkt. Det här är ingenting ni ska ta personligt utan de är min bild av hur tjejer fungerar just nu, jag känner tjejer som har bra pojkvänner också och är lyckliga men dom är få. Snälla jag vill veta eran åsikt, kommentera!

Det här är någonting väldigt ovanligt för mig att jag bloggar och skriver två inlägg på en dag. Det finns få händelser som kan klassas med denna och de är att se nickes farfar på bussen och att se flygande grisar. Det sjuka är att jag faktiskt har sett nickes farfar på bussen så jag har bara flygande grisar kvar. Men nog om att jag inte skriver två inägg på två dar, kunde inte somna och föll in i lite tankar. Jag kom att tänka på hur tjejer fungerar och jag vet att inte ens en vetenskap kan förklara det, jag tror inte ens ni själva vet hur ni fungerar. Tjejer är dom mest underbara personerna som finns när man vet vart man har dom och allt sånt, jag respekterar tjejer högt för en flickvän eller en bra tjej vän är riktigt skönt att ha. Det finns dock en sak som jag absolut inte förstår med tjejer och de är vad ni tänker när ni tänker förhållanden. Jag tycker att jag alltid ser samma sak när de gäller förhållanden, antingen så har hon en pojkvän som är totalt skit och som hon får jaga hela tiden, eller så har hon en pojkvän som verkligen är skit ful (säkert jätte snäll) men som hon har totalt för att han inte kan få en annan tjej. Helt seriöst varför är de såhär? Jag tror nog aldrig jag har hört om en ett fungerande förhållande där båda parterna ser lika bra ut och de är ömsesidigt (de vill säga båda ställer upp lika mycket för varandra). Det är alltid samma sak när man pratar om förhållanden med tjejer och dom är singel så säger dom: "killar är bara skit" kan de kanske va för att du har dejtat en kille som alla vet är skit? Tjejer säger alltid att dom vill ha sin drömprins från sagorna, han som är perfekt och allt de där. Det finns bra killar där ute visst nu säger jag väll inte att jag är guds barn men tro mig tjejer de finns bra grabbar där ute som bara väntar på att någon ska se dom. Det är dom killarna som ni eller aa jag vet inte om ni vet att dom finns men de borde ju inte krävas så mycket iq för att fatta de men ni vet att dom finns där ute och ändå går ni på skiten? Han som är badboy, player, trött på livet asså de står ju bara skit i pannan på honom men endå tar ni honom? Ni förtjänar någon bättre än en ful jävel som är skit snäll för ni kan få någon som är snygg och som är bättre och ni kan få någon som är jävligt mycket bättre än dom grabbarna ni går efter som är players och badboys så varför skaffar ni inte eran drömprins när han finns framför ögonen på er? Alla tjejer som läser de här snälla kommentera för jag vill fan veta de här.

Hårda tider, brustna drömmar och en raserad framtid aa ibland kan livet verkligen va riktigt förjävligt. Man sitter och undrar vart man kommer sluta, vad som kommer hända i framtiden, frågor som tillexempel "är det här livet?", "när börjar de vi kallar livet?". Jag måste hålla med att ibland har jag frågat mig själv om jag bara är menad för de här eller om jag är menad för något större och ja jag vet att jag har sagt att jag tror på att de finns en mening för alla, men ni vet ju inte va ni är menade för så gör de mesta av situationen? Jag kom och tänka på en sak som stog i mitt ex spegel, det stog: "Det är du som måste göra förändringen du vill se i världen." Tänk efter själva? Det finns ingen annan än er själva som kan avgöra om ni är lyckliga eller inte, det är era liv, era val, eran lycka, eran sorg och ingen annans. Det finns ingen som kan ta er dit ni vill man måste ta stegen till sin dörr själv, det är ingen som kommer bära er dit ni vill. Man måste tjäna ihop sina pengar själv, allting du gör måste du göra sjäv, visst man kanske kan få hjälp ibland men man måste ju endå va delaktig i det man gör. Dom människorna som har tagit sig till dom bästa platserna i världen har kanske haft hjälp, förutsättningar och allt sånt men dom har framför allt haft tro på sig själva och inställning till att komma dit och de är det som har tagit dom dit dom är idag. Världen kanske påverkas av många, samma sak med dit liv men de finns ingen som kan göra dit liv bra åt dig allting ligger i dina egna händer.

Det kanske inte många som tror det, men jag gör det, jag kan säga att jag är nästan helt säker på att det finns någonting bra inom oss alla. Även dom personerna som ser ut att vara helt förlorade för om världen tror jag har någonting bra att kunna ge omvärlden. Det handlar bara om en sak och det är att någon person ska visa dig att du har någonting att ge världen. Tänk efter själva, fotbollsspelare har något att visa världen för att de va någon som såg deras talang i ung ålder. Andra kanske inte har så självklara talanger som ett fotbollsproffs eller en sångare men jag lovar er att dom är bra på någonting. Det gäller bara att de finns någon ska se vad dom är bra på. Tillexempel om en person är med i idol och kanske inte har vad som krävs enligt juryn så skickar dom hem honom, men sen så kan de va någon annan producent som har sett någonting bra i han och gör han till en stor artist. Vissa människor är så fokuserade på att se en sak som man inte har de så duger man inte, dom andra sakerna du har inom dig tittar dom bara på dom ser dom inte. Det underbara med mänskligheten är att ingen är den andra lik och de betyder också att de en person ser i dig kan skiljas helt från vad hennes kompis ser i dig. Hur ofta har de inte hänt att de finns någon som har gillat dig fast du inte har sett någonting i henne så du skiter i henne. Senare har din kompis blivit tillsammans med henne och så ser du en helt ny sida av henne som din kompis såg från början och de gör att du vill ha henne. Det är precis de allting handlar om vissa människor ser saker i oss som ingen annan har sett tidigare, det är precis därför storhet finns inom oss vi behöver bara rätt person för att visa det. Jag vet inte hur många av er som har sett filmen a walk to remember i alla fall så handlar det om en badboy och en prästdotter. Hon ser någonting stort i honom och det hon gör är att hon tar fram det. Många lever liv som dom inte behöver göra tillexempel så har jag en kompis som jag aldrig trodde skulle bli kär eller ens ha en flickvän. En dag så kom det någon som såg någonting stort i han och hon fick fram en helt ny person i han. Någonting som jag, hans bästa vän hade tvivlat på att det fanns inom honom. Det fick mig att inse att storhet finns inom oss alla, vi behöver bara någon som får oss att se det.

HAHAHAHA dog av garv när jag läste den hära hahaha Kvinnor tatuerar sig, föder barn, gör fettsugning, tar bort revben, häftar ihop magsäcken, gör bröstoperationer, sprutar in silikon på alla ställen... De tar bort hår med pincett och varmt vax och tar hål i öronen och gud vet var... Men när det är snack om att köra lite kuk i röven då gör det plötsligt ont! VAD ÄR DET FÖR SAMHÄLLE VI LEVER I

Alla har någon gång funderat på om vissa saker sker av en mening. Det kan vara att du träffade en flickvän som fick dig att se världen på ett helt nytt sätt eller att du har vart med om en hemsk händelse som kommer sätta prägel på ditt liv för all framtid. Livet formas av relationer och händelser, det är saker som ger dig avtryck på dig och gör dig till vem du är. Frågan är alltså händer saker av en mening eller händer saker rent av bara av slumpen? Det är klart att det är en tolkningsfråga och att de inte finns någon i hela världen som någonsin kommer veta. Det är likadant med religion, de handlar bara om vad man tror på. Jag kan inte sätta ord på det, jag kan inte förklara det, jag kan inte bevisa det, de enda jag kan göra är att själv tro på att vi har ett öde. Folk frågar mig hur jag kan tro det och jag ger dom alltid samma svar, det är som vinden jag kan känna det men jag kan inte se det. Jag har vart med om väldigt jobbiga och hemska saker, saker som folk inte ska behöva uppleva under en livstid men ändå så sker det? Jag har många gånger känt ångest, sorg och aggressioner på grund av denna händelse men efter ett tag så insåg jag att de blir bara jobbigt om jag vänder de emot mig. När jag började inse att jag inte kan fly från vem jag var/är så insåg jag att de här är en del av mig och därför ska jag låta de va en del av mig. Enda sen den dagen blev allting mycket lättare i mitt liv, händelsen var en del av mig och mitt liv och därför slutade jag se de som något dåligt och de gjorde att jag mådde mycket bättre. Till en början i mitt liv tänkte jag i stort sätt varje dag på varför hände de här mig? Varför hade jag oturen att få bära med mig de hära hela livet? Varför kunde inte jag bara få ha ett normalt liv? Nu när jag har en annan inställning så känner jag att de här hände mig för att jag skulle kunna ta mig igenom det och bli en bra person ändå. För dåliga saker måste inträffa och jag blev vald att födas som jag gjorde. Idag är jag glad att allting blev som de blev eftersom annars hade jag aldrig varit den personen jag är idag, vem vet vem jag hade varit? Om jag ens hade haft sånna här insikter som jag har nu. Jag tror att historien om våra liv finns skriven i stjärnorna och eftersom vi inte kan läsa dom så vet ingen hur det blir.

Framtidsutsikter jadu vad ska man säga om dom? Är dom bra eller dåliga, det är någonting som faktiskt är ganska svårt att svara på. Klart att de är bra att ha en aning om vart man vill ta vägen i livet för jag menar de ökar chansen att faktiskt sluta lycklig. Fast ändå så vet man ju inte riktigt om det är så, jag menar vad är de som säger att man blir lycklig för att man tar sig dit man vill? Min tolkning av att nå dit man vill är att man ofta blir ganska besviken när man kommer dit man ska eftersom drivkraften du hade för att kämpa till ditt mål har ofta högre förväntningar än vad resultatet kan bemöta. Det gör att allt du någonsin trott på inte va som du trodde och därför så står du där som ett fån utan en aning om vart du är eller vart du är på väg. För en person där allt har vart som en räls bara, att alltid veta vart man är på väg och helt plötsligt inte ha en aning kan bli väldigt svårt. Det är ju så att man lär sig att leva på vissa sätt och på en dag kan hela ditt liv förändras till något helt annat, man får börja från ruta ett. Tänk er själva, när ni va små så lärde era föräldrar er att leva och visa vilka vägar man ska ta i livet. Nu är de du själv som kommer till en korsning i livet där du inte har en aning om vart du ska gå. Allting avgörs bara med en sak, tur, har du turen med dig så tar du den vägen som va rätt för dig och de slutar med att du hamnar rätt i livet. Har du inte den turen med dig så kan du komma in på helt fel väg, den vägen som dina föräldrar varnade dig för när du va liten. Samma scenario kommer att utspela dig om du inte når dina drömmar, att allting du någonsin trott på inte finns inom räckhåll. Då blir de samma sak, man har vart på en räls där man vetat vart man är på väg och sedan står man på en is där man inte har en aning om vart man ska och vad man en gör så spelar de ingen skillnad allting ser bara lika dant ut en då. Framtidsutsikter är däremot väldigt bra om du inte hade för höga förväntningar utan allting blev som du tänkt dig och du nådde dit du ville. För då blev ju allt som du hoppades på och du kan försätta leva de livet du alltid har levt och får man som man vill brukar man vara lycklig. Det är just därför de är så svårt att bedöma om de är bra att ha framtidsutsikter eller inte för att det finns mycket att vinna men också väldigt mycket att förlora.

Facebook, aa ni vad är de som är så himla speciellt med facebook? Det är som vilken annan chattsida som helst bara att av någon anledning är det mer accepterat att prata om facebook. Människan är en ganska rolig varelse om man tänker efter för att man skulle kunna sänka en sida som facebook på en dag om man skulle vilja. Människan finns i två olika typer, dom kallas ledare och slavar, ta inte orden ordagrant men de är bevisat att de bara finns två typer av personer och om flera personer av ledarkaraktär skulle gå ut och säga "vi kan inte sitta framför datan och försöka va sociala, vi måste ut i verkligheten igen". Då kan jag nästan lova er att mer än 50% av dom som använder facebook idag hade slutat göra de. Jag vet att framför allt tjejer ofta nämner de här "klart att jag gillar sex, men de är inte allt ett förhållande ska handla om". Det är lite samma sak när de gäller min syn på chattsidor, klart att dom är bra och så när man ska ha tag på folk men är de dom allting ska handla om? Är de bara jag som känner att de är mer eller mindre ett projekt att få ut någon idag, aa tillexempel få någon att komma med och handla eller så aa men då vet inte dom om dom kan de. Det finns ju inte att man kan glida ner till fotbollsplanen varje eftermiddag och så är alla där och man träffas och har roligt som de va förr i tiden. Jag tycker verkligen inte att de är fel att träffa en tjej över internet för jag har insett att för de första är de typ den enda platsen man kan träffa folk på. För att jag går inte i skolan för att ragga på tjejer, jag har inte på fester för att hitta en flickvän och jag går inte ut och handlar för hitta flickvän. Man vill hitta någon under normala vardagsförhållanden som de där nere vid fotbollsplanen. Enda problemet är att fotbollsplanen har flyttats in i datan. För de andra så oavsett om man skulle träffa en tjej i verkligheten så skulle man lära känna henne över internet eller sms endå så då är de inte så stor skillnad. Jag är emot Facebook för att de har blivit en livsstil att va på sådana sidor, de här normala med att bara leva i verkligheten finns inte längre. Jag vill leva i verkligheten och inte i en virtuell värld och inte i någon form av cyberspace. Jag tror att de kan va lite därför vissa mår dåligt i dag för att vi lever knappt i verkligheten längre vi skapar våra världar på internet och lever i dom. Jag vill se mindre Facebook och mer verklighet.

Har ni tänkt på någon gång att de fanns en period i livet när allting var bra, och ni verkligen bara mådde dåligt när ni gjorde illa er fysiskt eller så? Oavsett om ni gjorde illa er riktigt illa så mådde ni bra ändå tillslut. När ni blev äldre så började ni känna att ni mår mer och mer dåligt, oroade er mer och massa sånna saker. Jag tror att den största anledningen till att vi mådde bättre när vi va små var att vi inte visste att man kunde må dåligt över sånna saker som livet i sig själv. Tillexempel att när man kollar på sitt liv och känner att någonting är fel. Jag tror inte vi hade förmågan eller lärdomen att man ens kunde må dåligt för någon sån sak. Vi hade bara lärt oss att man kunde må dåligt för ett par enstaka grejer. Men ändå tänk på att dom sakerna som ofta gjorde oss ledsna när vi va små är saker som vi knappt bryr oss om idag. Om jag skulle ha ramlat och skrapat upp halva knät när jag va 5 så hade jag gråtit och blivit jätte ledsen. Så kan de betyda att man lär sig leva med dom svåra tankarna och att bli sårad gång på gång? Om jag har slutat bry mig om smärtor som jag blev ledsen över när jag va liten så kanske jag slutar bry mig om smärtor som gör mig ledsen nu, de skulle inte va helt orimligt i alla fall. När man blir äldre får man större förståelse för saker och man får mer insikt i hur saker och ting verkligen fungerar. Jag tror att de största misstaget vi faktiskt gör att vi hela tiden jämför oss med andra människor och ser ofta vad vi saknar istället för vad vi har. Jag tror också att ett stort problem är att vi lär oss att man kan må dåligt av mer saker när vi kommer upp i åldrar eller i alla fall i den här åldern. Det gör nog att man mår dåligt över extra mycket för man mår dåligt för nästan allting. Vi kanske överdriver de här med att må dåligt, vi kanske söker för mycket svar på en gång. Kolla på livet, många får ångest för att dom inte vet vart dom vill och vart dom ska och allt de där, men är de säkert att vi är ensamma om att känna så och är de verkligen någonting att må dåligt över. Det är nästan lite inne och må dåligt i den här åldern, alla gör de på något sätt, jag har träffat väldigt få lyckliga personer dom senaste åren. Tänk efter själva klart allting kommer bli dåligt om man går runt och tänker att allting är bara ren och skär skit. Försök och tänka så positivt som de går och ta alla dom här små motgångarna med en klackspark så tror jag allting kommer bli bättre. För jag tror verkligen att många tillåter sig att må dålig och de är också därför dom gör de.

Idag för första gången i mitt liv så gick jag ut och drog en seriös jogg, ni vet man har byxorna, skorna och allt de där. Jag har inte vart aktiv på över ett år eller aa i alla fall om man kollar konditionsmässigt så joggen var ju ganska jobbig om vi säger så. Som säkert alla vet som inte vart aktiva och sedan tagit saken i egna händer med att träna själva med joggning så går allting jätte bra i början sen någonstans i slutet så måste man kriga som fan för nå sitt mål. Anledningen till att jag säger de här är inte ett patetiskt försök till att skapa en vanlig blogg där folk skriver om sitt liv (vilket ur min åsikt är helt ointressant men i alla fall). Det är för att under den här joggningen kom jag på en ganska viktig sak som jag, Oskar världens största slacker önskar att jag kommit på tidigare. Vissa saker kan man inte fuska sig igenom eller hitta en genväg så man slipper göra så mycket för att komma till målet. Ibland måste man bara finna sig i att de finns bara en hård, lång och jävligt jobbig väg helt enkelt. Vissa fighter är man bara tvungen att ta för att bli lycklig, tillexempel kärlek de finns svek de finns dåliga förhållanden de finns helt enkelt dåliga saker. Enligt mig är de bra med dom dåliga kärlekserfarenheterna för det är dom som bygger upp din syn på kärlek och vet vad du vill ha i ett lyckat förhållande senare i livet. Håller du bara kvar din tro så kan jag lova dig att du hittar kärleken någon dag. Det enda problemet är att folk ger upp för tidigt och tror att dom ska kunna hitta kärleken på ett enklare sätt. Det är motgångarna som får oss att utvecklas, göra oss starkare, göra oss till den vi är. Ibland är livet jobbigt men de lönar sig att fortsätta kämpa i slutändan.

Hur ofta hör man inte "ensam är stark" och man kan ju fundera på vad man menar med det egentligen för när de kommer till tolkningar finns ju inget rätt eller fel. Men är de så att en person är starkare än en grupp? Eller är en grupp starkare än en person? Och då menar jag självklart inte om en person kan lyfta mer tyngd än en grupp för de vet vi alla svaret på att så är det inte. Men frågan är, ska man lära sig att leva livet för sig själv? Eller ska man leva livet genom andra så som familj, vänner och en kärlek? Det är ju ganska svårt att säga hur man ska resonera för båda faller på varandra, om man lever sitt liv genom andra så mår man skit bra när andra är runt en men sen när man blir ensam så vet man inte vart man ska ta vägen. Om man är ensam så klarar man alltid sig själv och går sin egen väg utan att vara beroende av andra men kommer man verkligen må bra då eftersom att va ensam sliter på känslor och själ? Men samtidigt så kommer man ju slippa alla svek och sådant som ett rikt socialt liv innehåller? Fast ändå så kommer man inte få den här värmen och glädjen som jag tror att varje person behöver för att orka överleva ett normalt liv. Eller behöver man de? Kan man leva ett liv för sig själv och ändå ha det bra? Om jag själv hade vetat att ett liv för en själv inte skulle göra en psykiskt störd så hade jag nog själv valt de, för slippa alla svek, lögner och jobbiga känslor. Men nu vet jag själv att även om dom underbara känslorna kanske bara är en tiondel av dom känslorna man känner i tillexempel ett förhållande så är dom sjukt underbara. Jag själv kan inte va utan sånt just nu men jag undrar om man kanske ska satsa på att bli mera självständig och inte va så beroende av andra människor. Dom som läser de här inlägget får gärna kommentera de och säga vad dom själv anser är bäst, ett självständigt liv eller inte?

Kärlek är och kommer alltid va någonting som är väldigt svårt att definiera eller i alla fall så har vi gjort de svårt för oss. För att vi tror att varje liten värmande känsla av att gilla en attraktiv person är de vi kallar kärlek. Och egentligen vad vet vi om vad vi kallar kärlek? Man kan ju inte säga att en person inte vet vad kärlek är (ja för dom som har läst min blogg ett tag vet att jag har sagt det) men jag har insett att jag har fel. För hur kan vi veta hur folk känner? Hur vet vi att alla upplever rädsla, glädje och sorg på samma sätt? Det vet vi inte, det går inte att säga hur en annan person känner eftersom vi inte kan känna folk känslor. Det enda jag kan ge er är min tolkning på kärlek, och man lär sig saker under åren vilket gör att åsikter, tankar och tolkningar kan skilja sig från tidigare år. Som jag ser de så har en kärleks saga fyra steg: gilla, förälskelse, kärlek och älska. Jag tror alla vet ungefär hur de "känns". Man börjar helt enkelt med att gilla någon, sen kommer man till stadiet att vilja verkligen ha någon de är en förälskelse, att sedan få någon som vill ha dig lika mycket är en kärlek och då är allt gulli gull och man känner att ord inte räcker till för ens lycka. Sedan kommer de sista och det är ordet älska, jag har själv vart i sitsen när man är sjukligt kär och jag vet själv att jag sa till mitt ex att jag älska henne för aa det fanns inget annat ord som kunde förklara mina känslor. Jag trodde verkligen att jag älskade henne, för de va så jag kände men sen insåg jag att jag bara va enormt kär och jag märkte att när kärleken släppte så släpptes allt och jag märkte att kärleken inte blivit älska. Jag tror nog att alla människor är kära i kärleken att ha någon man är förälskad i som känner lika tillbaka för känslan får en att vara på toppen av världen. Men en sak har jag insett med att älska en person, du kan inte bara vara attraherad av en person och må bra och allt de där. Det måste finnas något mer i det hela, en flickvän som man älskar ska ha allt de du vill ha i en kärlek, gullig, söt, snygg, underbar, snäll, sexig aa spelar ingen roll va man vill ha bara man får de. En person du älskar ska ha allt det där och dom ska också på samma gång vara din bästa vän, den som alltid finns där, den som förstår dig bäst, den som du kan prata med vad som helst om, den som får dig att utvecklas till något bättre helt enkelt din andra halva. När man finner henne tror jag att man kommer inse varför folk kan vilja dela livet med en enda person.