Slutsats
Våran slutsats blir ganska enkel, antingen är det en random person som vill driva med oss eller så är det brudarna från badet. Tråkigt men sånt är livet plus att vi e ju vana, eller?
Efterlysning 2
Jadu hanna som svarade på det förra inlägget, det va robbin som va halvrakad om du menar brunetten och sen så skulle det underlätta om du lämnade msn eller något så man kunde snacka.
Hälsningar Oskar och Robbin
EFTERLYSNING!
Aa jag och några polare va och badade i örebro, gustavsvik idag. Det va en helt okej dag men så hände något som aldrig brukar hända oss. Detta något var att 4 brudar stötte eller vafan dom gjorde på oss. VI är ju självklart dumma i huvet så vi försöker spela kalla och inte göra något. Detta gick ju bra tills vi insåg att dom formodligen va intresserade av oss med tanke på att dom förmodligen hade suttit och väntat på oss. När vi va på väg hem så insåg vi vårat fucking jävla kuk misstag och började få GROV ångest. Vi har nu suttit här och försökt hitta dessa damer här på internet men insett att det inte går. Därför ber vi att om någon av er damer läser detta inlägg så snälla hör av er med ett nr, facebook eller bara så vi kan få tag på er.
Detta va 4 tjejer från köping som badade i örebro idag, gustavsvik. Som vi tror ha hetat Amanda och Hanna sen vet vi inte dom andra.
Hoppas till gud att ni hittar detta blogg inlägg hälsningar Oskar och Robbin.
Why can't life be like the movies?
Här sitter vi allihoppa och lanar för fulla drag. Klart att ni kan tycka att det låter geekigt men man ska göra det man trivs med i livet inte vad andra säger att man bör göra.
Hur som helst så blir det en väldigt massa dötid där man bara sitter och gör ingenting, lyssnar på musik samt flyger iväg i sina egna tankar.
Jag brukar ofta söka på one tree hill på youtube när jag vill ha lite sköna stämningsfulla låtar att varva ner till. När jag satt och sökte lite kom jag över denna videon http://www.youtube.com/watch?v=XxC9Rr2uueo, den videon fick mig att komma in ett slags "mood". Det kanske skulle va lättare att säga känsla eller humör men aa skitsamma, i alla fall så kände jag mig lite sorgsen över hur mitt liv ser ut. Ni vet den gamla vanliga visan, inte trött på livet men trött på att "leva livet" samt att vara singel och lite halvkär i kärleken.
Det va då tanken slog mig och visst det kanske inte är världens djupaste upptäckt men varför kan inte livet vara som i filmerna? Klart dom har kärleksproblem men hälldre det än inga alls för att problem löser sig alltid i längden. Det som ger mig mest "ångest" är att jag har kommit in i ett stadie där jag låst in mig i mig själv nästan rädd för att leva livet, för att jag ser mer "grova" problem med min vardag och liv. Men när man kollar på filmer och sådär så känns det inte som att verkligheten skapar så mycket problem runt karaktärerna. Det är precis så jag vill att mitt liv ska va att det är "lagom" med problem och förmodligen är det "lagom" med problem i mitt liv bara att jag överdriiver problemet vilket gör att jag hindrar mig själv från att leva det.
Hur som helst så blir det en väldigt massa dötid där man bara sitter och gör ingenting, lyssnar på musik samt flyger iväg i sina egna tankar.
Jag brukar ofta söka på one tree hill på youtube när jag vill ha lite sköna stämningsfulla låtar att varva ner till. När jag satt och sökte lite kom jag över denna videon http://www.youtube.com/watch?v=XxC9Rr2uueo, den videon fick mig att komma in ett slags "mood". Det kanske skulle va lättare att säga känsla eller humör men aa skitsamma, i alla fall så kände jag mig lite sorgsen över hur mitt liv ser ut. Ni vet den gamla vanliga visan, inte trött på livet men trött på att "leva livet" samt att vara singel och lite halvkär i kärleken.
Det va då tanken slog mig och visst det kanske inte är världens djupaste upptäckt men varför kan inte livet vara som i filmerna? Klart dom har kärleksproblem men hälldre det än inga alls för att problem löser sig alltid i längden. Det som ger mig mest "ångest" är att jag har kommit in i ett stadie där jag låst in mig i mig själv nästan rädd för att leva livet, för att jag ser mer "grova" problem med min vardag och liv. Men när man kollar på filmer och sådär så känns det inte som att verkligheten skapar så mycket problem runt karaktärerna. Det är precis så jag vill att mitt liv ska va att det är "lagom" med problem och förmodligen är det "lagom" med problem i mitt liv bara att jag överdriiver problemet vilket gör att jag hindrar mig själv från att leva det.
Jag vill gå vidare, men kan inte finna en anledning till att göra det
Sommarlov, bra väder med massor att göra och ändå så finns det tid för en att sitta och tänka på sitt liv.
På något konstigt sätt så tycker jag att jag står still även fast jag rör mig framåt med tiden. När jag kollar tillbaka på inlägg som jag skrev för snart år sen så ser jag att dom egentligen handlar om samma sak allihopa. Dom handlar om en vilsen själ som försöker finna svar och vägledning genom olika insikter och frågeställningar.
Det jag inser mer och mer för varje dag som går är att mina insikter i livet inte är några svar, det är ursäkter som jag försöker göra till anledningar för att jag känner mig vilsen.
Hela tiden under dom här 3 åren på gymnasiet så har jag trott att det var skolan och min situation med umgänge och dylikt som fick mig att må som jag gör. Problemet är bara att det är inte livet runt omkring mig som har fått mig att bli vilsen utan det är livet i sig.
Jag har haft en bild och en vision över hur jag vill att mitt liv ska se ut och i största allmänhet hur själva livet ska levas tillsammans med andra. För varje dag som går så inser jag att livet inte är den bomulssaga som jag hela tiden trott att det är. Visst jag har suttit och predikat om att livet är hårt och bla bla bla men jag har egentligen inte innerst inne insett det själv.
Så nu sitter man här insyltad i det vi kallar livet med en känsla som jag inte riktigt kan förklara, det är inte tomhet, det är inte ångest utan det känns mera som att livets eld har brunnit ut, som att jag inte kan finna en mening med att leva livet. Se inte det här som ett bortskämt självmordsbrev för det är inte alls det de är frågan om, jag vill inte ta livet av mig och skulle aldrig ens överväga att göra det.
Det jag försöker förklara är en känsla som får allting att kännas meningslöst men på samma gång ge allt en mening.
Jag vill gå vidare i mitt liv och finna vägen som jag är menad att vandra resten av mitt liv men jag kan inte finna en anledning till att göra det. Jag kan inte finna någonting att sträva efter eftersom det känns som det inte spelar någon roll vart jag kommer. Även om allting ser annorlunda ut, verkar annorlunda så är det samma sak och jag mår på samma sätt. Så varför skulle det då vara lönt att gå vidare med sitt liv och göra någonting av det när jag nästan är 100% säker på att det kommer sluta på samma sätt som när jag gått vidare i mitt förflutna.
Jag har bytt skola, bytt livsstil aa praktiskt taget bytt liv ytligt sett mer än en gång under dom gångna åren och det har känts bra i början men efter ett tag så inser du att känslan kommer inte försvinna för att du byter ut det ytliga.
Känslan du känner är livet, ditt liv och det är något så mycket större än en ytlig omgivning, så min fråga är vad ska man göra för att bli kvitt den här känslan.
If today was your last day
Det har vart någonting som man sagt i alla tider, "lev livet som att det vorde din sista dag i livet".
Man kan undra hur det skulle se ut om det hade vart en person som hade levt sitt liv på det sättet. Tänk dig att göra allt du alltid velat göra i ditt liv under bara ett fåtal dagar. Skulle man inte tröttna?
Jag tror defentivt att man skulle tröttna på sitt liv om man hela tiden försökte maxa sitt liv och sin vardag, man skulle helt enkelt inte orka. Nu kanske ni tror att jag ska komma med någon pessimistisk syn på livet och dess ordspråk som jag brukar för att jag i allmänhet går emot strömmen, men så är inte fallet den här gången.
Sätt er in i situationen själva, tänk er att i morgon va er absolut sista dag att leva i livet, vad skulle ni göra?
Personligen så tror jag inte att ni skulle göra dom saker ni drömt om, som att hoppa fallskärm och sånt trams. Jag tror att ni hade löst alla problem som tynger er i livet, så som säga förlåt till en gammal vän, att bara förklara för folk hur mycket dom egentligen betytt för er eller att säga till sin livs kärlek hur du egentligen känner för henne.
Jag tror att ni skulle sluta sätta era egna egoistiska behov i första hand som t.ex. hoppa fallskärm och istället få människor i din omgivning att må bra och skapa fred runt omkring dig.
Det är just det de här som jag tror att dessa ord försöker säga oss, att leva livet handlar inte först och främst om att va med om händelser och göra saker som skapar minnen utan det handlar om att få dom människorna runt omkring dig att må bra. När man har gjort det så kan man börja leva livet utifrån minnesvärda händelser.
Man kan undra hur det skulle se ut om det hade vart en person som hade levt sitt liv på det sättet. Tänk dig att göra allt du alltid velat göra i ditt liv under bara ett fåtal dagar. Skulle man inte tröttna?
Jag tror defentivt att man skulle tröttna på sitt liv om man hela tiden försökte maxa sitt liv och sin vardag, man skulle helt enkelt inte orka. Nu kanske ni tror att jag ska komma med någon pessimistisk syn på livet och dess ordspråk som jag brukar för att jag i allmänhet går emot strömmen, men så är inte fallet den här gången.
Sätt er in i situationen själva, tänk er att i morgon va er absolut sista dag att leva i livet, vad skulle ni göra?
Personligen så tror jag inte att ni skulle göra dom saker ni drömt om, som att hoppa fallskärm och sånt trams. Jag tror att ni hade löst alla problem som tynger er i livet, så som säga förlåt till en gammal vän, att bara förklara för folk hur mycket dom egentligen betytt för er eller att säga till sin livs kärlek hur du egentligen känner för henne.
Jag tror att ni skulle sluta sätta era egna egoistiska behov i första hand som t.ex. hoppa fallskärm och istället få människor i din omgivning att må bra och skapa fred runt omkring dig.
Det är just det de här som jag tror att dessa ord försöker säga oss, att leva livet handlar inte först och främst om att va med om händelser och göra saker som skapar minnen utan det handlar om att få dom människorna runt omkring dig att må bra. När man har gjort det så kan man börja leva livet utifrån minnesvärda händelser.
You just can't fight love
Det har länge pratats om hur man kan och inte kan träffa en blivande flickvän. Då menar jag inte att man inte kan träffa en flickvän på vissa ställen för att det bara inte finns tjejer där utan jag menar att det är "fel" i folks ögon att ha träffat henne på ett visst sätt.
I alla fall så sitter jag som vanligt och hittar en sjukt skön låt som får än att sjunka in i tankarna kring kärlek och livet. "Kan för övrigt rekommendera låten, den heter Oh Child - Nevertheless".
När jag lyssnar på låten och pratar med lite folk på msn så slår det mig plötsligt hur många tjejer som jag faktiskt har blivit kär i över bara msn men inte vågat säga eller göra något. Av den enkla anledningen att "det är fel att falla för någon över internet". Det finns också andra (bland annat jag själv) som säger att det inte går och hitta en flickvän på en fest. Jag säger det i och för sig av den anledningen för att jag aldrig raggar på fulla brudar för att jag inte vet om det är deras riktiga jag osv om det gäller sex eller mer.
Det finns inget du kan inte bli kär på det sättet eller inte, det är bara att inse det. Tro mig när jag säger det här, ni kommer må sämre om ni inte vågar lita på era känslor och skiter i att ta steget för att vilja ha henne än vad ni kommer göra för att någon säger att det är konstigt för att ni blev kära över internet.
Ska man forma livet själv eller ska man låta livet forma mig?
Nu står man här med dörren på glänt till det som jag skulle vilja se som det "riktiga livet".
För om man kollar på dom 19 år som jag har levt nu så kan jag ju säga att dom har levts under ganska skyddad miljö. Valen som jag har gjort under min uppväxt har till stor del varit väldigt influerade av mina föräldrar och min familjesituation.
Den tiden är officiellt över efter denna sommar och det som väntar är ett liv som är helt kontrollerat av mig själv, därav så börjar mitt riktiga liv. Som vanligt som den lilla hobbyfilosofen jag är så har jag självklart låtit en del tankar glida över detta område.
Det jag kom fram till då i min frågeställning är om jag ska forma mitt liv själv genom att sätta upp planer och mål för mig själv eller om jag ska "go with flow" och låta livet forma mig som person och ta allt som det kommer.
Det kanske är jag som person som är konstig för jag ens bryr mig om att fundera kring detta område eller så är det precis så här man bör göra.
Om man låter livet ta hand om allting så kan det förvisso gå väldigt bra, man kan ha väldig tur i livet och bli lycklig. Samtidigt så kan det självklart gå åt det andra hållet, man kan ha otur i livet och komma in på helt fel bana så att livet slutar i katastrof.
Om man däremot tar tag i livet och låter sig själv skapa sin framtid med egna händer så finns det en stor fördel och det är att man vet vart man hamnar. Fast det finns alltid en baksida med allting och det är att om man strävar efter något så brukar man sällan med nöjd med det man får utan man vill ha mer, jag är i alla fall så.
Sen finns ju alltid möjligheten att man faktiskt inte klarar av sina mål och då blir ju allting lite knasigt.
Jag vet inte riktigt vad jag ska dra för slutsats kring det här för att det känns som att "go with the flow" väger tyngst men samtidigt så vågar jag inte lägga mitt liv, min framtid och min lycka i händerna på ödet.
Därför vet jag inte vad jag ska göra.
Jag ser att det är en del folk som faktiskt kikar in i bloggen då och då så om ni har en åsikt om det jag skriver så skriv! För jag är ganska kluven när det gäller vissa tankar så det skulle va kul med andras åsikter!
Sadness in the summer night
Nu sitter man här utan några problem alls egentligen men ändå så känner man att det är något som inte stämmer, någonting som saknas.
Sommaren står i full blom, solen börjar göra mer och mer säkra framträden om dagen, jag har bra vänner, familj, pengar att röra mig med aa som jag kan se det så borde jag njuta ordentligt av mitt liv just nu.
Problemet är bara att jag inte kan finna den där känslan när man känner, fan va jag älskar mitt liv just nu.
Det största problemet är nog att jag vet precis vad som krävs av mig för att jag ska finna den där känslan och det är inget problem att börja festa igen och börja umgås med mer tjejer och så ... förutom att jag inte orkar festa.
Det känns så konstigt att allting ska gå ut på att festa, för som jag ser det så är det de enda sättet man faktiskt kan träffa nytt folk på. Jag fattar inte varför det ska vara så, eftersom egentligen suger det att träffa nytt folk när man festar för att folk oftast inte är sig själva utan gör sig till.
Visst jag ska inte ljuga det kan va sjukt roligt att vara sig själv men anledningen till att jag hatar alkohol egentligen är för att det är så jävla oärligt. Alkohol tar ofta fram sidor ur människor som inte stämmer med verkligheten. Man hör i och för sig att många säger "jag tycker alkohol är bra för då får man se den riktiga sidan av folk" och det kanske är så att man får se en persons rätta sida när den är full men det är inte den "riktiga" sidan eftersom den riktiga sidan av folk är den dom visar mesta delen av sin tid i livet. Så om inte folk är fulla större delen av sitt liv så är inte den påverkade sidan den riktiga.
Jag kanske låter som en extremt lillgammal 19 åring just nu och jag är förmodligen det, men helt ärligt är det ingen annan som är trött på att det inte finns sätt att träffa nytt folk på när man är nykter?
Jag har väldigt svårt för att släppa in nya människor i mitt liv och verkligen binda mig vid dom, men samtidigt så får jag knappt ut någonting av ytliga konversationer för att dom ger mig ingenting i längden. Dom finns inte där när man behöver dom som mest utan dom glider med på en räkmacka när allt annat går som det ska.
Nu är det inte nya vänner jag söker eftersom jag är nöjd med dom jag har, men det är alltid kul att umgås med nytt skönt folk och lära sig av dom. Fast det jag känner som saknas är en riktigt bra flickvän och inte för att jag vill ha någon bara för att just ha någon. Utan jag vill ha en flickvän för jag är trött på alla dom korta, ytliga relationerna som bara mesta dels går ut på sex.
Jag kanske är den enda personen i världen som tänker såhär vid 19 års ålder men jag vill inte ha något one night stand för been there, done that. Visst jag förväntar mig inte att hitta min framtida fru nu när jag är 19 år men jag vill i alla fall ha något seriöst förhållande. Där jag kan ha utbyte med min flickvän och där jag får ut någonting av det.
Det gäller bara att hitta en tjej som man faller för och har samma värderingar när det kommer till ett förhållande men det är lättare sagt än gjort.
Why run when you don't want to reach the finish line?
Jag får ofta höra att jag tänker för mycket på livet, att jag går in för mycket i mig själv istället för att gå ut och leva livet.
Jag borde helt enkelt gå ut och träffa mer folk, festa mera aa i allmänhet göra mer saker som får mig att tänka på annat.
Enligt mig så går allt ovanstående under kategorin "verklighetsflykt" och visst det är absolut inget fel att leva på det sättet. Jag tycker faktiskt att man kan leva sitt liv hur som helst bara det inte skadar andra.
Det jag däremot personligen tycker är att det inte finns någon mening med att fly från min verklighet när jag vet att oavsett vad jag än gör så kommer jag fortfarande försöka lösa problemen och bli tyngd av dom när jag kommer hem.
Det här kanske inte gäller alla människor men jag tror ändå att i stort.sätt alla personer har tillfällen när dom tänker på sin egen verklighet och inte mår så bra över det. Tillfällen när det inte finns något annat som kan ta upp dina tankar och få dig att må bättre. Anledningen till att jag inte är ute och "lever livet" är för att jag vill hitta en balans i mitt liv. En balans som gör att jag inte hamnar i sitsen där jag inser att jag egentligen inte mår bra.
Att fly från verkligheten kommer aldrig få mig att må bra så länge som jag vet att jag inte kommer må bra när jag återvänder. Tänk er själva att ni tillexempel är ute och reser, vad är lycka i det sammanhanget?
Är det att ni efter 6 dagar börjar få ångest över att ni ska åka hem eller är det att ni efter 6 dagar njuter av semestern men samtidigt tycker att det ska bli skönt att komma hem?
Min princip är att varför ska man fly från något och komma tillbaka när man egentligen inte vill tillbaka.
Man bör istället lösa sina problem så man faktiskt vill återvända eller fly för gott.
Moving towards clarity
Ännu en dag i mitt nya liv som obunden, arbetslös och kanske mer vilsen än jag någonsin varit.
Konstigt nog så är inte den här tiden jobbig för att jag kan känna att det är ganska skönt att inte riktigt ha en plan i livet. Att inte ha en aning om hur min framtid kommer se ut för en gångs skull.
Det som kanske ändå är det konstigaste just nu är att även fast det här "egentligen" är ett vanligt sommarlov som jag bara har haft i några dagar så känns det här helt annorlunda. Jag vet inte om det har med mitt undermedvetna att göra men jag känner nu direkt vilka som kommer hänga kvar i mitt liv och vilka som kommer försvinna ganska smärtfritt.
Nu va det ju inte riktigt det här mitt inlägg skulle handla om men jag behövde beskriva den här känslan av obundenhet för att skapa förståelse kring mitt lilla fenomen. Jag har alltid sagt till mig själv och andra att jag inte drivs av vad andra tycker och att jag alltid gått min egna väg. Det har ju visserligen stämt men det har inte stämt till 100% för att det finns dagar då jag har suttit inne och haft ångest för att jag inte är ute och festar.
Men det jag har insett nu är att jag är verkligen ingen person som festar. Jag vet inte om det är för att jag har kommit till ett annat stadium i livet eller bara helt enkelt att jag inte är som alla andra.
När jag verkligen tänkte efter på det där med festande så kom jag fram till följande: Folk är inte sig själva på fester så man kan inte bygga upp några riktiga relationer med folk, det absolut osexigaste som finns är fulla brudar, jag är inte ute efter ett one night stand utan ska jag träffa en brud så gör jag det inte för att ha sex utan för att kanske hitta en vän eller flickvän och till sist så just nu får jag inte dricka så då måste det verkligen va en brutalt bra fest för att de ska va kul så aa jag ska nog skita i att festa på ett bra jävla tag.
Som ni kanske ser så finns det en sak som lyser starkt i mina resonemang, jag är en person som bygger mitt liv för framtiden, jag lever helt enkelt inte för stunden.
Nu när man står mer på sina egna ben och inte ingår i en natur med massa olika människor som ska berätta sina händelser på helgerna så märker jag att det är lättare att faktiskt inse att jag inte behöver festa.
Jag tycker att det ganska tydligt visar på att även jag, den starka självständiga individen även påverkades av andra.
Livet just nu är faktiskt ganska bra just på grund av anledningen att jag rör mig mot klarhet över vem jag är och inte "bör" vara.
Is it a gift or a curse?
Jag vet inte hur många det är som tänker på det jag säger i min blogg, om dom tycker att det är fruktansvärt bra sagt, dåligt eller bara aa jag vet inte ens. Jag har skrivit mycket tankar i min blogg genom dagarna och sorgligt nog så kan jag snart säga genom åren.
Då kommer vi till det centrala och det är just det där med tankar. Min bror sa en gång att man ska inte tänka så mycket för då blir man deprimerad. Det jag undrar är om det här med att kunna tänka så mycket kring livet och allt annat är en gåva eller en förbannelse.
På ett sätt är det underbart att kunna ta tag i dom stora frågorna och bara sväva iväg i sina egna tankar, som man senare kan berätta för folk som man ser beundras av en skarpsinnighet.
På samma gång är det ett rent helvete att komma till insikt om saker som inte är så bra i ens eget liv eller i världen i stort.
När jag faktiskt tänker efter så kanske jag inte blir typ hyper deprimerad över att tänka på dåliga saker kring mitt eget liv och så men det är faktiskt riktigt jobbigt att arbeta sig förbi dom sanningarna man inte vill se.
Det jobbiga är inte bara att jag tänker på dom stora sakerna i livet, utan jag ältar små sakerna och tänker på scenarior jag inte borde göra.
Livet handlar om att leva för tillfället, bara njuta av allting som finns runt omkring en och inte tänka på konsekvenserna, Det är någonting som jag väldigt sällan kan göra på grund av att det rör sig för mycket i mitt huvud och jag analyserar allting.
Jag tänker alltid på livet som något större än vardagen och händelserna runt omkring den, men problemet är att jag är ingen profet, jag är inte till för att få folk att komma till insikt. Jag är bara en person som är en i mängden som har vart med om lite mer än andra och därför ser mig själv som annorlunda.
Så jag undrar om den här förmågan till att se insikter i mitt och andras liv är en gåva eller en förbannelse, för just nu leder den ingen vart och jag önskar att jag inte hade förmågan att kunna tränga in på djupet för jag tror att allt hade vart lättare då.
Det spelar ingen roll hur du finner riktig kärlek, bara du finner den
För varje dag som går så lär jag mig mer och mer att jag förmodligen aldrig kommer kunna lösa gåtan kärlek. Även om jag tror att jag har svaret ena dagen så kommer jag hitta något som visar att mitt svar inte stämmer den andra dagen.
Idag har jag självklart kommit på någonting som säger emot mig själv fast ändå inte helt och hållet, bara till en viss del.
Jag har skrivit i ett tidigare inlägg att man inte kan finna kärleken utan den finner dig och det kan jag säga här och nu att det är fel. Eller ja inte helt och hållet som sagt men jag bör omformulera hela citatet.
Det jag egentligen borde sagt var att man kan inte finna kärleken utan kärleken finner dig, men du måste låta dig själv bli funnen.
Det jag menar med det jag säger är att man kan inte tvinga fram kärleken utan den måste komma av sig själv, men kärleken kan inte bara komma till dig från ingenstans utan du måste ge kärleken en chans att finna dig. Det vill säga att träffa nya tjejer, dejta på krogen, bio, nätet vad som helst.
Nu ska jag komma fram till det jag egentligen skulle skriva om från början.
Det här kan va min egen uppfattning men jag tycker alltid att det har vart lite tabu bland folk att säga att man har träffat sin flickvän via nätet. Jag förstår inte riktigt varför folk säger att man inte kan falla för någon över internet eller ett spel eller a vad som helst.
Folk verkar ha åsikter på hur man ska "finna" kärlek och aa jag vet att dom kanske inte visar det rakt ut men jag vet att det förekommer mycket skitsnack bakom folks ryggar framför allt om dom har haffat en flickvän på nätet,
Min princip är ganska enkel, finner man riktig kärlek så gör man det och det spelar ingen roll om man fann den över ett 10 minuter långt samtal på en buss, om man finner den på nätet eller rent av bara finner den på det absolut sjukaste sättet.
Finner man riktig kärlek så är det de som räknas, att du fann den personen som gör din värld, som du skulle kunna göra vad som helst för helt enkelt personen som äger ditt hjärta.
Det spelar ingen som helst roll hur du fann det, de enda viktiga är att du fann det.
In every heartbeat
Jag skulle gärna önska att jag kunnat skriva en ny predikan till er flitiga läsare om jag ens har någon stammis, tvivlar starkt på det faktiskt.
Tyvärr så kan man inte tänka ordentligt i vissa tider utan det är något eller någon som tar upp ens tankar dag ut och dag in.
NI känner inte till min historia så väl och det kommer ni nog aldrig göra men en sak kan ni få veta. Är det någonting jag har haft fruktansvärt lätt för så är det att gå vidare från en relation, kärlek eller vad som helst.
Jag har väll hängt upp mig på det i någon dag och sen är problemet ur världen. Jag kunde hoppa mellan tjejer som att de va ett par skor. Var det något fel på en tjej eller att det inte funkade så hade jag en ny tjej på bara några dagar.
Ofta föll jag inte ens för tjejerna utan jag hade det mer som en status symbol men ibland så föll jag för vissa tjejer. Fast det spelade ingen roll om jag va kär för jag kom fortfarande över henne lika fort som alla andra.
Jag förstod mig aldrig på mina kompisar när dom satt och sa att "hon är helt ärligt den enda jag vill ha" eller "det spelar ingen roll vilken tid det tar, det kommer bli vi igen".
Jag tyckte hela tiden att liksom vad fan är grejen, det är bara dissa henne och gå till nästa för det är hennes förlust inte din.
Det var då det, jag vet inte om det är för att hon är en så fruktansvärt underbar eller om det är för att jag har växt upp. Det enda jag vet är att hur mesigt, konstigt aa jag vene vad så vill jag inte ha någon annan än henne. För första gången i mitt liv så känner jag att mitt hjärta verkligen är berört och att jag inte kan se någon person ta hennes plats.
Det spelar ingen roll om jag inte tänker på henne för att hon finns alltid där.
Hon finns i varenda slag som mitt hjärta slår. Jag vet att det här aldrig kommer gå min väg för att killar som jag får inte tjejer som henne. Även fast jag inte vill erkänna det så får jag finna mig i att vara olyckligt kär för det finns ingenting jag kan göra för att inte vara det.
Det enda jag kan hoppas på är att det en dag kommer en tjej som kan ta hennes plats i mitt hjärta och ge mig en lika stor plats i hennes eget.
Socialt skadad av mitt umgänge
Hade en ganska het konvo igår på msn och en tjej sa att jag va självupptagen. Först va jag bara så brutalt lack på henne så tyckte bara att hon var dum i huvet, men sen när jag hade lugnat mig och tänkte på det hon sa så hade hon faktiskt rätt. Ofta är det så i en konversation att det jag säger handlar om att få mig i bättre ställning, antingen någonting jag har gjort eller någonting som kan kopplas till mig och göra mig bättre.
Som den lilla tänkaren jag är så börjar jag självklart gräva ner mig i vart upphovet till det här problemet ligger.
Det tog inte så lång tid innan jag fann problemet, men anmärkningsvärt är att för en gångs skull så tänkte jag inte ut det utan mer la märke till det. Det kom i sån extrem kontrast, för precis när hon hade sagt att jag va självupptagen så började min kompis skryta om vad som hade hänt han på skivan utan att jag ens hade frågat honom . Då kom ju min lilla uppenbarelse, jag insåg att skillnaden på att berätta om upplevelser och skryt är att skryt är någonting man lägger in i en konversation för att hävda sig och att berätta om upplevelser är att man återger någonting som har hänt på förfrågan av någon annan.
Jag är helt enkelt skadad av mitt umgänge, men bara för att saker har en anledning så gör det inte min självupptagenhet mer okej, snarare tvärtom. Har man blivit varse sitt problem och inte tar tag i det så är det värre än om man är omedveten om sitt problem.
Så från och med idag ska jag tänka på att vara mindre självupptagen.
Lycka är inte finna vad du söker, lycka är att sluta söka
Vad är meningen med livet? Jadu det är livets stora och fortfarande obesvarade fråga.
Själva meningen med livet tycker jag personligen inte att det är så svårt att finna ett svar på, för det är ganska självklart för mig att livets mening är lycka.
Den svåra frågan är hur man finner lycka eftersom det finns så otroligt många sätt att göra det på.
Lycka för en person kan va att han får mat för dagen eller att ens ungdomskärlek kanske äntligen förklarar sina känslor för en. Jag tror i och för sig att jakten på lycka ser lite annorlunda ut om man jämför U-länder med I-länder eftersom U-länder lever ett mycket mer primitivt liv så där är de viktigaste att överleva för dagen.
Vi i I-länder är däremot väldigt bortskämda så våra instinktiva beteenden som tillexempel överlevnad knappt finns kvar eftersom överlevnad är en självklarhet i våra liv. Vi har så lite naturliga problem så att vi nästan skapar oss problem utan att egentligen tänker på det. Sånt som vi brukar kalla för "lyxproblem" och visst vissa kanske tycker att lyxproblem är när en rik person ska välja vilken färg han ska ha på sin ferrari men lyx beror också mycket på vem du jämför med.
Har man kommit förbi dom absolut nödvändigaste behoven som krävs för överlevnad så börjar man söka andra saker, man börjar söka saker som gör en lycklig. Det är just det som jag tror är grunden till att man aldrig finner meningen med livet. Det är som buddismen säger att begäret är anledningen till lidandet.
Lycka är för mig att vara nöjd och jag tror att det är så med resten av världen också.
Nöjd kan man bli på flera olika sätt som t.ex. hjälpa någon, eller att ha klarat av någonting. Men jag tror att det enda sättet att genuint nöjd på är att sluta söka, sluta länga, sluta vilja ha saker hela tiden. Börjar man söka efter något så brukar man fortsätta söka efter något annat när du har funnit det första.
Söker man kärlek så brukar man börja söka något mer inom kärleken när man funnit den.
Jag tror att meningen med livet är att så mycket man kan nöja sig med det livet man har istället för att söka det man inte har. För att jag tror att meningen med livet är lycka och att lycka är att sluta söka.
Olycka är en bieffekt av jämställdhet
Hett ämne i dagens samhälle är att unga är friska men ändå deprimerade, men det är inte bara unga som är deprimerade utan människor i sin helhet är depp idag.
Man kan undra hur detta har kommit sig att en helt nation har blivit så deprimerad.
Jag tror personligen att allting handlar om jämställdhet mellan samhällsklasser och kön. Det är bara inse att människor är kapabla till olika saker, dom är olika smarta, olika starka, människor är helt enkelt olika.
Konstigt nog så har samhället lyckats genomföra att samhällsklasserna ska minska och att rollen mellan könen ska minska.
Visst jag tycker att en kille och en tjej som utför samma arbete lika bra ska ha lika lön om dom har jobbat ungefär lika länge. Fast det är inte det som har skapat olycka.
Olyckan kommer sig av att vi har fått varandra att tro att vi är exakt lika bra som alla andra även fast det är en lögn.
Det finns folk som är smarta och framgångsrika som därav blir rika och det finns folk som kommer sitta i kassan på ica eller något för dom kan inte ta sig längre.
Jag tror att anledningen till att man är deprimerad idag är för att man inte kan finna sig i dom situationerna man hamnar i för att folk har fått en att tro att man kan bättre även fast man inte kan det.
Det är framför allt det som jag tror är den stora skillnaden i dagens samhälle jämfört med förr, visst att man kanske inte alltid va nöjd förr i tiden men samtidigt så insåg man att "det här är mitt liv, det är bara göra de bästa av det".
Vi har tyvärr inte fått lära oss att ta smällarna från början för att vi har fått växa upp i en värld av rosa bomullsmoln där allt är möjligt. Det som händer då är att vi hinner bygga en uppfattning ja, till och med ett liv på den här uppväxten så när verkligheten slår till och förstör hela din värld står du där vilsen och deprimerad.
Ditt liv är en produkt av dina egna handlingar inte andras
Snart har det kommit till ett slut dom tre åren som kanske kommer betyda mest i mitt liv.
Om jag kollar tillbaka på mig själv och hur jag var för tre år sen så är jag samma person idag men ändå helt annorlunda. Meningen kanske låter flummig men det jag menar är att jag som grundperson tycker samma saker, umgås med samma människor och beter mig till stor del på samma sätt. Den andra delen av mig som människa har ändrats totalt, jag är inte alls samma person som jag var i 9an. Då hade jag en plan för hur mitt liv skulle se ut, jag värderade skolarbete och värna om min skolgång för framtidens skull. Mitt liv gick som på en räls och allting var frid och fröjd, även fast man hade hårda dagar ibland så var mer parten av livet lyckligt, precis som det borde vara.
Numera ser mitt liv ganska annorlunda ut, min motivation är helt borta och min framtid som jag såg finns inte kvar och framför allt den känslan av att man kan åstadkomma vad som helst finns inte.
Jag gör saker nu som jag aldrig skulle gjort i 9an framför allt nöja mig med ett g på ett prov. Det kanske inte låter som värsta grejen men det är det med tanke på vem jag har varit.
Dom här tre åren har fått mig ur balans och det har fått mig att börja fundera mycket på vad livet går ut på egentligen.
Jag har alltid tyckt att det är allting runt omkring mig som har gjort att livet har förändrats. Folk i skolan, gymnasiet i helhet har fått mig att förlora det spåret jag en gång va på.
Det är helt fel, det är jag och ingen annan som har gjort att jag har blivit den vilsna personen som jag är. Jag har mer och mer tagit avstånd från personer under dom här tre åren utan att jag egentligen inte vet varför. Jag har trott att jag är menad för något större att jag är bättre än folk i min vardag och därför så har jag själv tappat greppet om verkligheten.
Det tog ett tag för mig att komma på exakt vad det va som var problemet i mitt liv tills jag faktiskt insåg det att jag levde för mycket i en drömvärld. En värld som man befinner sig i när man bara tänker sig bort från verkligheten eller när man ligger i en säng med en tjej och det bara är du och hon för ett tag. Jag har ägnat för mycket tid åt abstrakta problem för att jag inte har sett mitt eget liv som något jag har behövt ta tag i. Men med tiden så började mitt liv falla mer och mer utan att jag la så stor uppmärksamhet på det och till slut hade det gått för långt så då va jag riktigt vilsen eftersom den värld jag befann mig i inte var en verklighet och den världen jag kom ihåg inte fanns längre.
Vårat undermedvetna styr oss mer än vi tror
Hur ofta har ni inte pratat med en person som säger att "det här är den jag är och jag önskar att jag kunde ändra på mig men det går inte"?
Dom orden är ofta ett svar på en form av personlighetsangrepp typ "du ljuger så mycket" eller aa att man klagar på att dom är kalla. Orden som folk brukar svara med är på sätt och vis sanna men ändå inte helt. Man kan ändra sig men det är riktigt svårt att styra ditt undermedvetna eftersom man knappt är medveten om det.
Men teori är att folk är på ett sätt för att dom vill vara så innerst inne, men dom kan vilja vara annorlunda på ytan.
Tillexempel så gick jag och pratade med min kompis om fysik b provet på tisdag och han sa "aa men jag är dålig på plugga det har jag alltid varit". Jag tror att även fast han säger att han skulle vilja vara bra på plugga så vill han vara dålig på plugga innerst inne. Dålig på plugga och att va en ganska slapp person är något hans undermedvetna känner igen sig i och det vet hur det ska hantera det.
Det är någonting hans undermedvetna känner sig säker i och har byggt hans liv runt så hans undermedvetna känner "det här är jag".
Människan har förmåga att vara bekväm av sig, det är som när man inte trivs någonstans även fast man vill flytta så gör man det inte för att det ändå finns en säkerhet som man inte vågar lämna så därför bor du kvar och fortsätter klaga. Precis på samma sätt fungerar våran personlighet, vi har väldigt svårt att släppa det vi känner igen oss i även fast vi inte trivs med det. Det finns inget svårare än att släppa det nätet som du en gång byggt upp för om du gör de så har du inget att falla tillbaka på. Det är därför vi ofta fortsätter leva våra liv även fast vi inte är nöjda med dom.
She is love
Det svåraste som finns är att alltid leva som man lär, man kan säga en miljon ord som ska göra livet bättre för folk men ändå så kan man inte leva efter det själv.
Jag skrev i det förra inlägget att man måste inse att livet inte består av kärlek, att det inte är bristen på kärlek som är anledningen till ensamheten. Det är mycket sanning i det, men det är ändå inte helt sant för att ensamhet har mycket att göra med vart man befinner sig i livet. Ibland kan man va i ett läge där allting och alla bitar bara faller på rätt plats och varje väg i livet är en njutning för att man vet att dom alltid leder till något bättre. Ibland är det vänner som tar dig till dom vägarna, ibland en bedrift och ibland är det kärleken som ger dig svaret på alla frågor.
Jag vet inte om jag skriver utifrån ett brustet, ett besviket eller bara ett fruktansvärt vilset hjärta för jag kan ärligt säga att de hon gjorde för mig är inte definierbart.
Det enda jag vet är att hon va ren och skär magi, ett underverk, en sagoberättelse som inte ens kan bli förklarad med ens dom vackraste orden. Om himlen fanns och om den innehöll änglar så lovar jag att hon skulle vart Guds vackraste och mest fulländade ängel.
Det här var definitivt ingen vanlig kärlekshistoria, för du var ingen vanlig tjej för mig. Du kanske inte ser så speciell ut för världen men det du gjorde för mig. I mitt hjärta och mitt liv är du något så underbart så inte ens det underbaraste paradiset skulle va en värdig jämförelse. Jag skulle kunna säga att du va ett underverk, en prinsessa från sagorna, en ängel men det skulle aldrig va nog för att förklara dig. Du är en odefinierbar person för att det finns inte någon i mänsklighetens historia som någonsin har skrivit ord som är tillräckligt vackra eller underbara för att jämföras med dig.
Jag har sagt det här till tjejer jag har vart kär i förut, att dom är så sjukt underbara och allt och att personen alltid kommer finnas i mitt hjärta. Skillnaden den här gången är att det här kanske enda gången i mitt liv som jag kommer känna såhär starkt för en person. Jag kan lova dig att jag aldrig känt såhär starkt för en tjej någonsin i mitt liv och när jag har sagt det här förr så kanske det har vart mer av en klyscha, men dom här orden har aldrig kommit mer från mitt hjärta än vad dom kommer göra nu och vad vet jag dom kanske aldrig kommer göra det någonsin igen.
Det jag vill säga till dig Johanna är att du verkligen alltid kommer finnas i mitt hjärta livet ut.
Även fast jag inte tror det så hoppas jag mer än något annat att jag en dag kan få dig och dela dom här känslorna med dig men det känns som att inte ens stjärnorna kan ge svar den här gången.
Jag vet inte vad det är som styr kärleken. Det kan vara Gud, det kan vara stjärnorna eller det kan vara ödet. Men det finns en sak som jag vet och det är om jag hade kunnat göra något för att du skulle få dom här känslorna för mig så hade jag verkligen gjort vad som helst.
