jag borde ha en blogg

När man sitter såhär, för sig själv i slutet på en helg väntar på att verkligheten ska börja så inser man en sak. Vi lever för dom tillfällerna som tar oss i från verkligheten, när vi kan fylla varje tomrum och verkligen som man säger "leva livet". Tyvärr så händer det här bara en gång i veckan och det är när helgen faller in. Allting slutar ju endå med att man sitter med sin söndags ångest och väntar på att verkligheten ska suga ut den lilla glädjen man hade kvar. Verkligheten är som ett stort svart hål som suger åt sig all glädje, all glöd aa allting som du lever för. Det värsta är att de enda den lämnar kvar är en stor tomhet som gör dig vilsen, deprimerad och lite smått galen för att du känner dig fångat i ditt eget liv.
Ett ständigt återkommande ämne i våra liv är att kärlek är det som kan ta oss ifrån verkligenheten när som helst. Den kan få oss att sväva i den drömvärld som vi alltid velat leva i, den kan göra våra liv värda att leva.
Visst okej, kärlek är underbart speciellt i dom ögonblicken när allt går som det ska och visst det är faktist dom ögonblicken man vill leva för. Men kärlek kommer bli som allt annat om det får vara en del av ditt liv under längre tid, bara något som finns där och ger dig smått hela tider då och då.
Vi kommer aldrig komma ifrån verkligheten, men vi kan inse att det är såhär våra liv ser ut, sänka våra krav och va nöjda med de liv vi lever och inte låta en tomhet ta över våra liv.