jag borde ha en blogg

På något konstigt sätt så tycker jag att jag står still även fast jag rör mig framåt med tiden. När jag kollar tillbaka på inlägg som jag skrev för snart år sen så ser jag att dom egentligen handlar om  samma sak allihopa. Dom handlar om en vilsen själ som försöker finna svar och vägledning genom olika insikter och frågeställningar.

Det jag inser mer och mer för varje dag som går är att mina insikter i livet inte är några svar, det är ursäkter som jag försöker göra till anledningar för att jag känner mig vilsen.

Hela tiden  under dom här 3 åren på gymnasiet så har jag trott att det var skolan och min situation med umgänge och dylikt som fick mig att må som jag gör. Problemet är bara att det är inte livet runt omkring mig som har fått mig att bli vilsen utan det är livet i sig.

Jag har haft en bild och en vision över hur jag vill att mitt liv ska se ut och i största allmänhet hur själva livet ska levas tillsammans med andra. För varje dag som går så inser jag att livet inte är den bomulssaga som jag hela tiden trott att det är. Visst jag har suttit och predikat om att livet är hårt och bla bla bla men jag har egentligen inte innerst inne insett det själv.

Så nu sitter man här insyltad i det vi kallar livet med en känsla som jag inte riktigt kan förklara, det är inte tomhet, det är inte ångest utan det känns mera som att livets eld har brunnit ut, som att jag inte kan finna en mening med att leva livet. Se inte det här som ett bortskämt självmordsbrev för det är inte alls det de är frågan om, jag vill inte ta livet av mig och skulle aldrig ens överväga att göra det. 

Det jag försöker förklara är en känsla som får allting att kännas meningslöst men på samma gång ge allt en mening.

Jag vill gå vidare i mitt liv och finna vägen som jag är menad att vandra resten av mitt liv men jag kan inte finna en anledning till att göra det. Jag kan inte finna någonting att sträva efter eftersom det känns som det inte spelar någon roll vart jag kommer. Även om allting ser annorlunda ut, verkar annorlunda så är det samma sak och jag mår på samma sätt. Så varför skulle det då vara lönt att gå vidare med sitt liv och göra någonting av det när jag nästan är 100% säker på att det kommer sluta på samma sätt som när jag gått vidare i mitt förflutna.

Jag har bytt skola, bytt livsstil aa praktiskt taget bytt liv ytligt sett mer än en gång under dom gångna åren och det har känts bra i början men efter ett tag så inser du att känslan kommer inte försvinna för att du byter ut det ytliga.

Känslan du känner är livet, ditt liv och det är något så mycket större än en ytlig omgivning, så min fråga är vad ska man göra för att bli kvitt den här känslan.