Hon kommer aldrig komma igen, men det är okej
Det har gått över två veckor nu och det har vart dom två konstigaste veckorna i mitt liv om jag ska vara helt ärlig. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna eller hur jag har känt nu om jag ska vara helt ärlig. Man skulle kunna säga att jag är kluven.
En del av mig önskar att du skulle komma och säga. Du är allt jag behöver, du är allt jag vill ha, jag saknar dig mer än vad jag klarar av, snälla bli min igen?
En annan del vill bara glömma allt vi aldrig hade, inte för jag är arg på dig eller att du sårade mig utan just för den anledningen av att vi aldrig hade något.
Det finns delar av dig som alltid kommer betyda världen och mer för mig, det finns delar av dig som alltid kommer vara en del av mig och den jag är.
Samtidigt så kommer det finnas delar som kommer blåsa bort med vinden likt en bris under en sommardag. Jag vet inte vad du trodde att jag skulle stå ut med och jag förstår inte hur du hade trott att vi skulle funka.
Jag hade hoppet om att du skulle bli bättre, att du skulle bli en person som ville vara med mig men så va det inte.
Jag tror faktiskt utan vrede och allt bakomliggande att du ville att vi skulle sluta såhär. Att det va något jag skulle gjort så att du kunde dra dig ut så du slapp bära skulden för att ha sårat mig.
Som jag sa att jag kommer aldrig förneka dom känslorna jag hade för dig och jag såg verkligen dig som ett långvarigt förhållande. Men nu var det inte så det blev och osv vad det breor på så är det de enda vi kan konstatera att du aldrig kommer vilja ha mig igen och att jag får ta steget vidare utan dig.
Du var min perfekta illusion av kärlek, något som hade kunnat bli bättre än alla andra men det blev det inte för du kunde aldrig se min kamp du såg bara din egna.
Det som hände hade vart precis vad vi behövde men det är synd att du inte såg vad det kunde gett oss, det är också därför jag kan acceptera den här utgången.
Du gav mig inte en chans, jag va inte den som du skulle kämpat för när tiderna och solen gav vika det betyder att de ändå aldrig hade funnits en framtid.
Du kommer aldrig komma till mig igen, men det är verkligen okej för du har visat att de här aldrig skulle blivit något episkt ändå
En del av mig önskar att du skulle komma och säga. Du är allt jag behöver, du är allt jag vill ha, jag saknar dig mer än vad jag klarar av, snälla bli min igen?
En annan del vill bara glömma allt vi aldrig hade, inte för jag är arg på dig eller att du sårade mig utan just för den anledningen av att vi aldrig hade något.
Det finns delar av dig som alltid kommer betyda världen och mer för mig, det finns delar av dig som alltid kommer vara en del av mig och den jag är.
Samtidigt så kommer det finnas delar som kommer blåsa bort med vinden likt en bris under en sommardag. Jag vet inte vad du trodde att jag skulle stå ut med och jag förstår inte hur du hade trott att vi skulle funka.
Jag hade hoppet om att du skulle bli bättre, att du skulle bli en person som ville vara med mig men så va det inte.
Jag tror faktiskt utan vrede och allt bakomliggande att du ville att vi skulle sluta såhär. Att det va något jag skulle gjort så att du kunde dra dig ut så du slapp bära skulden för att ha sårat mig.
Som jag sa att jag kommer aldrig förneka dom känslorna jag hade för dig och jag såg verkligen dig som ett långvarigt förhållande. Men nu var det inte så det blev och osv vad det breor på så är det de enda vi kan konstatera att du aldrig kommer vilja ha mig igen och att jag får ta steget vidare utan dig.
Du var min perfekta illusion av kärlek, något som hade kunnat bli bättre än alla andra men det blev det inte för du kunde aldrig se min kamp du såg bara din egna.
Det som hände hade vart precis vad vi behövde men det är synd att du inte såg vad det kunde gett oss, det är också därför jag kan acceptera den här utgången.
Du gav mig inte en chans, jag va inte den som du skulle kämpat för när tiderna och solen gav vika det betyder att de ändå aldrig hade funnits en framtid.
Du kommer aldrig komma till mig igen, men det är verkligen okej för du har visat att de här aldrig skulle blivit något episkt ändå
Kommentarer
Trackback
