jag borde ha en blogg

Det jag trodde förut var tyvärr sant. Du va inte som alla andra för mig du var något speciellt någon som har tagit en egen plats bland alla andra jag gillat.
Normalt sett så brukar jag komma över en tjej fort för jag ser bara felen som har vart och att ja hon vill ju inte ha mig så varför ska jag bry mig?
Men den här gången så kan jag inte bara gå vidare hur som helst, det är något annorlunda nu. Det är något som har hänt. För oavsett om felet har legat hos mig eller henne så har jag alltid ansett att felet i slutändan ligger hos den som inte vill försöka reparera sina misstag.
Antingen så har man blivit sårad, försöker att ge en person en ny chans men stället krav som hon inte går med på. Eller så har man begått misstaget själv och ber om en ny chans som man aldrig fick. Hur än situationen ser ut så om jag har gjort det jag kunnat och inte fått något för det så har jag klandrat den andra personen och bara gått vidare.

Hur mycket än jag tycker att jag borde få en chans och bevisa att det här va ett misstag och att jag inte är en sån här person egentligen så kan jag inte klandra dig för att inte vilja och gå vidare.
Jag har kommit att se över det vi hade och insett att mina känslor för dig va allt annat än normala. I vanliga fall så hade jag inte gett dig 4 månader, jag hade inte ens gett dig en med tanke på hur lite du visade att du ville ha mig enligt mina vanliga mått mätt.
Jag tog mina egna och dina känslor för givet. Jag insåg inte att jag behövde göra mer än att bara va kär för att få oss att ta sig någonvart. Jag insåg inte att varken dina eller mina känslor skulle vara för evigt om vi inte utvecklade dom och jag stannade av. Jag blev en bättre person i många avseenden men det va ett stadie jag inte tog mig ur förens det var för sent.
Jag klandrade dig för att inte visa dina känslor tillräckligt för att inte visa närhet, för att inte bemöta mina känslor och därav skapa osäkerhet. Det jag inte insåg var att de va jag som la för mycket i dina händer när det va jag som borde bemöta mina egna känslor, men jag insåg inte det förens det va för sent.

Jag tror faktiskt att en av anledningarna till att jag saknar dig så grovt är att jag känner att jag verkligen behövde något sånt här för att vakna upp, för att se min egen del i det hela.
Det som sårar mig mest är att jag faktiskt ser att jag skulle bli en bättre person av det här. Det som sårar mig är att inte nog med att jag aldrig hade gjort det här mot dig igen utan jag hade också behandlat dig bättre än vad jag gjort.

Det va som att jag hade kommit in i en bana och gick på rutin där jag slutade se vad du gav mig och såg bara vad du inte gav mig. Det är ett beteende jag har haft så länge jag kan minnas, när jag har fått för mig något då bara är det så! Ända tills jag går på en på en smäll som får mig ur den här banan.
Men för varje motgång jag har så hamnar jag mer och mer sällan i dessa situationer för jag ser tecknen tidigare och kan dra mig ur dom.

Du är värd bättre än vad jag har gett dig, mycket bättre och det är de jag vill ge dig. Jag vill inte att någon annan ska ge dig det utan jag vill det, för att jag vet att jag kan det.
Jag önskar varje dag för ett mirakel, ett mirakel där du känner att du jag och vi är värda en andra chans för om vi skulle försökt så skulle vi kunna få det precis som vi ville ha det från början.